Utrikes 04 maj, 2008

Kulturrevolution i polisens Västtyskland

Den 11 april 1968 såg Västberlin de största och våldsammaste sammandrabbningarna mellan statsmakt och demonstranter i Tyskland sedan det tidiga 1930-talet. Studentledaren Rudi Dutschke hade skottskadats på morgonen.

Någon majrevolt såg aldrig Västtyskland år 1968. Men symboliskt nog så ändrade det västtyska parlamentet den 30 maj 1968 grundlagen och antog undantagslagar, som möjliggjorde upphävandet av grundläggande demokratiska och individuella rättigheter när regeringen och parlamentet ansåg detta lämpligt.
Svepskälet, för att motivera denna tidiga variant av dagens antiterrorlagar, var hänvisningen till de alltmer våldsamma sammandrabbningar mellan polis och radikala studenter som hade ägt rum i Västtyskland sedan sommaren 1967.
I debatten om undantagslagarna påpekade majoritetens talare gång efter gång att samhällets måste kunna försvara sig mot revoltmakare och upprorsmän. Både extremhögern och extremvänstern utpekades, men det var särskilt studentkravallerna och kommunistiska mullvadar från öst som nämndes i sammanhanget. Speciell gatukravallerna utanför förlagshuset Axel Springer i april 1968, utmålades som ett talande exempel för behovet av att stärka ”det demokratiska samhällets försvarsmöjligheter”.

Den 11 april 1968 hade Västberlin sett de största och våldsammaste sammandrabbningarna mellan statsmakt och demonstranter i Tyskland sedan det tidiga 1930-talet. Tidigt denna dag hade Rudi Dutschke, ledaren för Tysklands socialistiska studentförbund (SDS), skjutits ner utanför sin bostad. Gärningsmannen var en ung arbetare som uppenbarligen ansåg att Dutschke var en kommunistisk samhällsfiende. De arga demonstranterna utanför Springerhuset på Kochstrasse i Västberlin gjorde Springerkoncernens högervridna tidningar ansvariga för dådet. Bara några dagar innan hade den Springerägda kvällstidningen Bildzeitung uppmanat medborgarna att gripa och internera ledarna för de alltmer våldsamma studentdemonstrationerna mot Vietnamkriget. En person som nämnts vid namn var Dutschke, den talföre ledaren för de radikala studenterna.
När nyheten om attentatet mot Dutschke sprids tågar tusentals människor, de flesta studenter vid Freie Universität, till Springers förlagshus vid Berlinmuren. Infarten blockeras, koncernens tidningsbilar antänds och folk börjar riva upp gatstenar. När polisen försöker skingra massorna utbryter de dittills mest våldsamma kravaller i Tysklands efterkrigshistoria. Bland de gripna finns för övrigt en radikal journalist vid namn Ulrike Meinhof, vars bil använts för att blockera infarten till Springerhuset.
År 1968 framstår ett nyckelår i sammanhanget. Efter mordet på Rudi Dutschke splittras den radikala studentrörelsen så småningom. Meinhof är en av dem som alltmer övertygas om att den västtyska staten i själva verket bara är en fasciststat med ett demokratiskt förkläde.
Hon går under jorden och bildar tillsammans med Andreas Baader och andra den stadsgerillagrupp som senare skulle bli känd som ”Baader-Meinhof-ligan” i en nedsättande jargong som myntats av just Springertidningarna.
Men den terroristiska vägen togs bara av ett fåtal unga studerande med borgerlig klassbakgrund. Andra aktivister lade snart ner stenkastandet, utbildade sig och påbörjade karriärer som så småningom ledde de till topposter inom politiken, högskolan, kulturinstitutioner, media och, jo, näringslivet. Det är denna grupp med kända frontfigurer som Joseph Fischer, före detta tysk utrikesminister och partiordförande för De gröna, Daniel Cohn-Bendit, före detta upprorsledare och grön riksdagspolitiker, och en lång rad internationell mindre personligheter, som har påverkat den mytomspunna bilden av en förment ”68-generation” mest.
Liksom i en rad andra länder, inte minst i Sverige, förknippas bilden av 1968 nästan uteslutande med de radikala studentprotesterna. I de flesta sammanhangen glöms lätt bort att Västtyskland såg en veritabel kulturrevolution under 1950- och 60-talen.

Det var en långdragen process som förebådades redan i början av 1960-talet, av en tilltagande radikalisering av de politiska ungdomsförbunden, de studerande och, inte att glömma, evangeliska kyrkan. Processens mest mediala protagonister var visserligen representanter för den högutbildade eliten, men i själva verket pågick en långdragen kulturrevolution i varje vardagsrum.
Som i många andra europeiska länder krockade efterkrigstidens dynamiska konsumtionssamhälle enligt amerikansk förebild med traditionella och snart alltmer överspelade samhällsstrukturer. Överhetsstatens, kyrkans och andra kulturbärande institutionernas legitimitet undergrävdes av en produktionsordning som var i allt större behov av social mobilitet och flexibilitet samt, inte att glömma, välbärgade konsumenter för att kunna åstadkomma konstant ekonomisk tillväxt genom konstant expansion.

I Västtyskland tog denna långdragna kulturrevolution en särskild våldsam vändning, därför att den västtyska staten byggde på ett traditionellt och auktoritärt samhälle som bara ytligt hade gjort sig av med nazismens arv. Tvärt emot den gängse myten om att det västtyska samhällsbygget påbörjades från scratch år 1945, så fanns en institutionell och personell kontinuitet mellan nazistdiktaturens tid och tiden efter 1945. Någon uppgörelse med det bruna förflutna var länge inte alltför önskvärd för samhällets eliter, och inte heller för skyddsmakten USA som var mer intresserat av ett antikommunistiskt än ett avnazifierat Västtyskland.
Västtyskland råkade sålunda ut för en lång rad strukturella konflikter under 1960-talet. I takt med en enorm produktivitetsökning och en snabb utveckling av automatiserade produktionsmetoder drabbades landet av många fackliga och politiska konflikter om fördelningen av den nya välfärden. Det faktum att miljontals västtyskar var flyktingar från östra Centraleuropa som, trots en lång rad skatteförmåner och särbidrag, till stor del hade drabbats av en klassresa neråt underblåste de sociala konflikterna som ledsagade den explosiva utvecklingen. Politiken radikaliserades dock långt ifrån i samma snabba takt, vilket bör ses i samband med det faktum att Västtyskland hörde till de mest antikommunistiska samhällena i Europa.

Dessa konflikter ledsagades av allt hårdare motsättningar mellan den unga efterkrigsgenerationen och deras förälder- och lärargeneration. Visserligen bidrog protesterna mot USA:s krig i Vietnam starkt till radikaliseringen av studentrörelsen, men den tyska 1968-myten fokuserar på upproret mot ”fädernas generation”, helt enkelt därför att den öppna konflikten mellan gammal ordning, nazistanstrukna samhällstoppar och efterkrigsvälfärdens första generation ägde mest synligt och framför allt bäst formulerat i tal och skrift rum på högskolorna. Där gjordes det upp kring en rad symbolfrågor och där dryftades de radikala, samhällsomstörtande manifesten. Där bildades ”Utomparlamentariska oppositionen” (APO) vars språkrör var just Rudi Dutschke. Lärlingarnas strejkrörelser och försöken att kämpa för bättre arbetsvillkor för miljontals arbetare och tjänstemän som ägde rum samtidigt, fick långt mindre utrymme i media.
Under åren efter 1968 svepte en mycket bred vänstervåg över Västtyskland. Den gav landet den första socialdemokratiska regeringen sedan 1920-talet, och den åstadkom äntligen den uppgörelse med nazismen som landet hade väntat på sedan 1940-talet. Denna våg demokratiserade det västtyska samhället i grunden.

Under ett par lyckliga år verkade det som om Västtyskland kunde bli ett modelland för den så kallade tredje vägen mellan kapitalismen och öststatskommunism.
Men några år in på 1970-talet avmattades dynamiken. År 1970 lades SDS ner i brist på pengar och aktiva medlemmar. Socialdemokraternas reformiver avtog, många påbörjade reformer förhindrades av en konservativ författningsdomstol eller saboterades av socialdemokraternas borgerliga samverkanspartners. Slutligen tog partiets konservativa flygel över rodret, när en spionhärva fällde förbundskanslern Willy Brandt. I samma veva gav Röda arméfraktionens terrordåd ett välkommet alibi för att introducera yrkesförbud för kommunister, åsiktsregistrering och alltmer öppen nyimperialistisk utrikespolitik. Redan 1972 kunde det radikala proggbandet TonSteineScherben sålunda sjunga ”Der Traum ist aus” – Drömmen är slut.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Inrikes 27 februari, 2024

Ny förening utmanar judisk högerdominans

Hanna Rajs har upplevt en brist på sammanhang där vänsterjudar är välkomna. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

”Efter 7 oktober har det funnits en känsla av att man inte får säga eller tycka vissa saker i judiska sammanhang”, säger initiativtagaren Hanna Rajs.

I november undertecknade åtta svenska judar en debattartikel i Expressen. Personerna bakom artikeln, däribland poeten Hanna Rajs, sluter nu upp bakom ett nytt projekt.

– Det har funnits ett tydligt behov av organisering inom den svenska judiska vänstern, speciellt de senaste månaderna, säger Hanna Rajs till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 26 februari, 2024

Musiken som fick det svenska språket att dansa

Georg Riedel (1934–2024) skrev sammantaget runt 1 400 melodier, varav många är odödliga. Foto: Anders Wiklund/TT.

Tillsammans med kommunala musikskolan och Adolf Fredriks sångklasser utgjorde Georg Riedel en del av den nationella musikaliska treenigheten.

”Tut och tjut och tjosan se’n!”

Min barndoms lyckligaste minnen sitter i kroppen och de är förknippade med musik och rörelse. Jag galopperar runt i vår trea i Orminge till den pulshöjande ”Bom-sicka-bom” och vågor av välbehag går genom kroppen när harmonierna glider över från dur till moll och sedan tillbaka igen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Veckobrev 26 februari, 2024

Flamman står som Gråben över stupet

Det är på allvar nu. Det nya mediestödet gör att oberoende medier är på väg att slås ut. Det här är mer än en kris – det är en katastrof.

Internationalen har redan lagt ned sin redaktion och papperstidning, och i förrgår meddelade Journalisten att de sparkar hälften av sin personal. Kulturbevakningen har dessutom bantats eller försvunnit på landsortstidningar som Dala-Demokraten, Söderhamns-Kuriren, och Östgöta Correspondenten.

Deras öde visar en bister sanning: oavsett hur fin journalistik man gör är det svårt för småtidningar att gå runt. Det största skälet är att annonsmarknaden helt tagits över av teknikjättar som Google och Facebook – som ironiskt nog har tidningsartiklar som sitt mest centrala innehåll. 

I Sverige har konsekvenserna fram till nu mildrats av presstödet. Problemet är bara att regeringen i skrivande stund monterar ned stödet för Flamman och andra små tidningar. Konsekvensen blir att mer pengar tillfaller de stora koncernerna. 

Hur många smulor som blir över vet vi inte än. Sedan årsskiftet är vårt stöd helt indraget, och vi vet först om en månad om det återvänder, och i vilken omfattning.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Flamman är som prärievargen Gråben som springer allt han orkar, tills fötterna slutar känna mark. Han tittar ned mot avgrunden, sedan upp mot kameran och håller upp en skylt: ”Det var allt, mina damer och herrar.”

Som tur är svarade läsarna på budskapet, och lade fram en madrass under stupet. Vår donationskampanj drog in 330 000, vilket pangstärkte vårt mod. Det visade att tidningen hade ett starkt stöd ute i landet – inte minst i de glesbygdskommuner som gav mest per capita, som Orsa, Hällefors och Gällivare.

Emot oss har vi en regering som samtidigt skär ned på medier, föreningar, kultur, public service och bistånd. De vill smula sönder hela det civilsamhälle som har gjort den svenska demokratin stark.

Vi kan protestera mot det, men så ser verkligheten ut. Det bästa svaret på nedskärningarna är att gå till full motattack och bli självförsörjande. I så fall blir vi onåbara för klåfingriga politiker.

Men då måste – måste – vi bli fler prenumeranter. 

Det är här du kommer in, käre läsare. Det är nämligen med din hjälp vi kan fortsätta göra motstånd. Här är tre sätt att stötta oss på:

Teckna en prenumeration, åt dig själv eller åt en kamrat. Det kostar 55 kronor i månaden – som en stor stark! 🍺

Bli stödprenumerant. För dig som tjänar mer än snittet och kan hjälpa oss lite extra varje månad.

Dela denna artikel med alla som kan vara intresserade. Kanske är du medlem i en politisk förening där fler inser värdet av oberoende vänstertidningar?

För att täcka upp presstödet helt behöver vi bli runt 3 500 fler prenumeranter, det vill säga dubbelt så många som i dag. Det är fullt möjligt, i synnerhet om vi får ett övergångsstöd. Vi har blivit 500 fler på bara ett år, och vi överträffade ett optimistiskt satt donationsmål. 

Vi kommer även att klara det här – med din hjälp.

Vad fan får du för pengarna, då? Jo, det ska jag berätta.

Du får Sveriges bästa och snyggaste veckotidning. I den kan du läsa texter som den här intervjun med Ahmed Abuzaid som är fast i Gaza, Jacob Lundbergs reportage om hur unga överger arbetet – antingen i protest eller för att aktiespara, vår initierade bevakning av Ryssland och Ukraina, senast med Ilya Budraitskis dödsruna om Aleksej Navalnyj, eller Johanna Adolfssons essä om hur Israels teknikindustri används för att sälja in bosättningspolitiken till unga.

Flamman har funnits sedan 1906. Ni har mitt löfte att vi ska fortsätta till åtminstone år 2906, när socialismen äntligen har slutsegrat.

Det är väl värt en starköl i månaden?

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 25 februari, 2024

Ett kärleksbrev till sluskvänstern

Under 10-talet hittade den amerikanska vänstern har hittat nya sätt att prata politik, bland annat genom podden Chapo trap house. Amber A’Lee Frost i mitten. Foto: Wikimedia.

Bernie-kidsen har vuxit upp men drömmen om socialism i USA är inte död. ”Dirtbag” är den perfekta boken att bråka om på en bar. Vilket ju är bland det roligaste som finns.

Bernie Sanders var gubben som lyckades med det osannolika: att hypnotisera en hel generation unga och ingjuta hopp om socialism i kapitalismens hjärtland. Amber A’Lee Frost var en av förgrundsgestalterna i det som ibland kallas millennial-socialismen, och Dirtbag är hennes memoar såväl som ett bokslut över en politisk cykel som gått i graven.

Vi följer henne från uppväxten i Indiana mellan skitjobb, drogrus och romanser, flytten till New York, Occupy Wall Street och till sist Berniekampanjen. A’Lee Frost jämför intensiteten i den frenetiska aktivismen under kampanjens kulmen med att ha adhd, diagnostiserar den amerikanska vänstern med masochism, pedofili och nekrofili, och erkänner att hon gick till en konservativ KBT-psykolog för att orka skriva klart boken. Hon är ett barn av en tid präglad av motsägelser: en individfokuserad internetdiskurs dränkt i poppsykologi och antikapitalistiska massprotester.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 25 februari, 2024

Varukorgen rymmer ett klassamhälle

Foto: Adobe stock.

Konsumentprisindex används för att beräkna inflationen. Ändå är det få som tänker på måttet som en politisk fråga. Men indexet har varit föremål för djupt politiska strider – och kan bli det igen.

410,35. 413,34. 412,74. Så lyder de tre senaste upplagorna av konsumentprisindex (KPI) – en ordlös kommuniké, utfärdad av staten varje månad i år efter år. Avsaknaden av verbalt innehåll betyder inte att KPI är ett neutralt mått. Tvärtom är det djupt politiskt. Sekunden efter publicering har indextalet redan stelnat till sanning.

Betänk vanliga påståenden som att ”Sverige har blivit dubbelt så rikt på 30 år”, eller ”de senaste årens inflation har raderat ut sju års löneökningar”. När man på sådant vis jämför rikedomar över tid, förlitar man sig helt på de metoder som myndigheterna använder för att beräkna KPI. Alternativa metoder är fullt tänkbara; de skulle kunna resultera i såväl ljusare som mörkare bilder av ekonomin.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Fleischer
Ekonomihistoriker och författare.
Inrikes 24 februari, 2024

Anders Svensson sluter upp bakom fiskekapitalet

Trålare är fiskebåtar som drar nät efter sig för att fånga fisk. Foto: Kustbevakningen/TT.

Varken klimatförändringarna eller Stockholms sportfiskare är enskilt ansvariga för den ekologiska kollapsen i Östersjön. Även utfiske är en faktor som inte kan ignoreras.

I Flamman (6/2024) går Anders Svensson till storms mot SVT:s reportage Makten över havet. Hans starkaste argument riktas mot eliten, i detta fall rika stockholmare som av kuriös anledning är emot svenskt fiske. Han implicerar också att det är på uppdrag av dem som Peter Löfgren och hans filmteam agerar.

Vad Svensson undviker att nämna är den nyliberala ordning där våra gemensamt ägda fiskbestånd gavs bort till fiskerinäringen 2009. Klassargumentet haltar alltså redan här: År 2009 infördes ITQ-systemet, som förvandlade fångstkvoterna för det storskaliga fisket till individuella överförbara fiskerätter (Individual transferable quotas). De skänktes sedan, gratis till företrädesvis de storfiskande företagen i närheten av Göteborg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Henrik Svedäng
Docent i marinbiologi på Stockholms universitet.
Utrikes 24 februari, 2024

De ukrainska kvinnorna som håller frontbyarna vid liv

En kvinna sorterar donationerna vid Charkivs humanitära centrum. Foto: Kateryna Farbar.

Medan männen strider står kvinnorna kvar för att sköta både arbete och vård under ständiga bombhot.

Över ett år har gått sedan Ukraina tog tillbaka stora delar av sin östra region Charkiv.

Men även om återhämtningen har inletts, står i dag befolkningen inför nya utmaningar utöver den ryska beskjutningen: byar och städer som behöver återuppbyggas, nedstängd infrastruktur, arbetslöshet och en växande andel kvinnor i befolkningen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kateryna Farbar
Ukrainsk journalist.
Kultur 23 februari, 2024

Kåtglädje träder fram ur historiens mörker

Gruppen Röda bögar var en förening för unga socialistiska honomsexuella i Göteborg i slutet av 1970-talet. Foto: Eric de Keizer (arkiv).

Conny Karlsson Lundgren har en osviklig känsla för intimitetens bortträngda arkiv.

Strax före jul invigdes Sveriges första monument för hbtq-personer. Gläntan som den rosafärgade betongskulpturen heter, finns i Göteborg på Esperantoplatsen och konstnären bakom heter Conny Karlsson Lundgren. Med de staplade, olikformade fundamenten vill den påminna om Göteborgs hbtq-historia. ”Bottenvåningen” bildar konturerna av dansgolvet på klubben Touch som låg i RFSL:s lokaler på just den här platsen under 1980- och 90-talen. Nästa lager är det feministiska kollektivet Högst upp som fanns på Erik Dahlbergsgatan. Översta våningen utgör sovrummet hos ”Josefin”, vars hem på Södra vägen var en hemlig mötesplats för homo- och transpersoner under tiden före avkriminaliseringen 1944. Som skulptur fungerar den både som ett arkitektoniskt spöke ur det förflutna, men också som ett praktisk och inbjudande, publik plattform att slå sig ned vid.

Conny Karlsson Lundgren har varit verksam i över 20 år, men själv såg jag första gången ett av hans verk under Göteborgsbiennalen 2021 och det fastnade i minnet. Samma installation visas nu på Bonniers konsthall i konstnärens första större separatutställning. Vår resa till Frankrike (Mont des Tantes) består av en installation med en film som genom en bevarad resejournal återkallar en sommar i Frankrike 1977 dit fyra unga homosexuella män från Göteborgstrakten tog sig för att delta i ett internationellt läger för gaymän. De unga männen tillhörde den socialistiska föreningen Röda bögar, en kamporganisation för homosexuellas fri- och rättigheter. Filmen är ett återbesök till samma romantiska plats och årstid och de mjuka och sömndruckna åkningarna återkallar den erotiskt förväntansfulla hettan som också betonas av läsningen ur resejournalen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Rörelsen 23 februari, 2024

Med Sverigekortet får hela landet en klimatbiljett 

Med Sverigekortet skulle all lokal och regional trafik vara tillgänglig för 300 kronor i månaden. Foto: Johan Nilsson/TT.

Allt fler länder i Europa inför nu kollektivtrafikkort som möjliggör smidigt, billigt och klimatsmart resande. Det främsta exemplet är Tyskland där man nu kan resa med lokal och regional kollektivtrafik i hela landet för 550 kronor i månaden. Tysklandsbiljetten har blivit en succé – nu behövs också ett Sverigekort.

I dag släpper Skiftet rapporten ”Sverigekortet – hela landets klimatbiljett”. Sverigekortet är en konkret byggsten i klimatomställningen, som möjliggör att allt fler kan välja kollektivtrafiken framför bilen. 

Medan högerregeringen slösar bort mångmiljardbelopp på att sänka skatten för bensin och diesel har vi lösningen för smidig, billig och klimatsmart kollektivtrafik i hela landet. 

Förutom Skiftet har även Vänsterpartiet och Miljöpartiet redan börjat driva förslaget om ett Sverigekort. Men om det ska bli verklighet behöver hela det rödgröna blocket stå bakom det. Socialdemokraterna behöver därför ansluta sig till förslaget. Sverigekortet kan bli ett gemensamt rödgrönt vallöfte inför 2026 som bidrar konkret till klimatomställningen och samtidigt gör livet bättre för människor i hela landet.  

Skiftets förslag för Sverigekortet går längre än Vänsterpartiet och Miljöpartiet

Sverigekortet skulle ge vinster på flera nivåer, däribland:

• en vinst för landsbygden med samordnade tidtabeller och möjlighet att resa mellan regioner utan extra kostnad,
• en vinst för fortsatta satsningar då resande med kollektivtrafik blir mer attraktivt i hela landet,
• en vinst för alla i landet som inte har råd med bil och som redan idag är beroende av kollektivt resande,
• och det är även en vinst för klimat och miljö då Sverigekortet skapar tydliga incitament att välja kollektivtrafiken istället för bilen.

Kollektivtrafikens utbyggnad kommer att vara enklare för de som bor i storstadskommuner. Lösningar för glesbygd finns men har inte provats på stor skala. Anropsstyrd trafik som X-linjen i Säffle är ett exempel på fungerande kollektivtrafik där bussarna inte kan gå regelbundet.

Skiftets förslag för Sverigekortet går längre än Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Vi förespråkar ett pris på 300 kronor per månad utifrån idén att det ska kosta 10 kronor per dag att åka kollektivt. Vi föreslår även billigare eller gratis kort för ungdomar, pensionärer, familjer och asylsökande. Skiftets kampanj för att införa Sverigekortet har hittills samlat in 18 000 underskrifter. 

Ett Sverigekort med ett pris på 450-500 kronor i månaden, vilket är vad Vänsterpartiet och Miljöpartiet föreslår, beräknas kosta staten cirka 10 miljarder årligen. Hittills har högerregeringen sänkt skatterna på bensin och diesel till en årlig kostnad av 14 miljarder. Slopa de fossila subventionerna och inför Sverigekortet – vinsten blir dubbel och skulle skapa en tydlig politisk signal att bilsamhället behöver ersättas med ett samhälle som premierar kollektivtrafik, cykel och gång.

Vi måste förändra samhället så att det i stället blir norm att resa kollektivt. Sverigekortet är inte en lösning på hela problemet. Men det är en viktig byggsten i arbetet för en smart och rättvis klimatomställning.

Robin Zachari
Kanslichef för folkrörelsen Skiftet.[email protected]
Veckobrev 23 februari, 2024

Ett kärleksbrev till trängseln

Restaurang Atmosfär i centrala Malmö. Foto: Johan Nilsson / TT.

Nyligen läste jag Valerie Kyeyune-Backströms lustfyllda sågning av nya Södermalmskrogen Duvan i Expressen, med titeln: ”Maten är äcklig, personalen otrevlig och inredningen ful” (16/2). Jag håller med henne om mycket. Personalen är blaserad och jag har aldrig någonsin känt ett sug efter genuin brittisk mat. Som vegetarian är jag dessutom fast med deras lökpaj, som smakar som den låter. Samtidigt struntar jag egentligen i mat – atmosfären är allt, och den har de fått till tycker jag.

Nåväl, jag skulle äta middag med en ny vän från en annan ort och bestämde mig för att testa den minst lika hajpade grannrestaurangen Bambi, bara 300 meter bort. Jag föll omedelbart för den trånga, skramliga bistrostämningen. Här var maten dessutom god – i mitt fall ugnsbakad purjolök och riven fänkålssallad.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]