De flesta har säkert förstått att den ekonomiska krisen inte beror på lata siesta-greker utan på inbyggda systemfel i Eurozonen. Ett av de problem vi dock talar ganska lite om är den kulturskymning som drar i den ekonomiska krisens fotspår. Kultur är inte ”nödvändigt” på samma sätt som exempelvis arbete, barnomsorg, sjukvård eller bostäder. Det är visserligen helt nödvändigt att man har ett arbete att gå till, någon tar hand om ens barn när man är på jobbet, kan hjälpa när man är sjuk eller att man har tak över huvudet. Det är på sätt och vis försvarbart att skära på sådan som inte är ”nödvändigt”. Men resultaten blir oroväckande när kulturbudgetar skärs ner i hela Europa.
För bara några dagar sedan deklarerade den franske kulturministern Auréli Filippetti att den franska kulturbudgeten skärs ner med 4,3 procent. Nedskärningen motsvarar 110 miljoner euro eller 905 916000 svenska kronor. Detta meddelande kommer trots att François Hollande lovat att inte under de närmsta fem åren skära i kulturbudgeten.
I oktober kom beskedet att konst hädanefter ska beskattas som annan rikedom i Frankrike, något som skapar problem för många privata gallerier och utställare. Besked liknande det franska kommer från England där kulturrådet skärs ner med drygt 100 tjänster (motsvarande 20 procent av den ordinarie personalen). I Storbritannien har man inlett ett projekt där man vill sälja ut offentlig konst för att få i pengar till städernas kassor. Redan i augusti meddelade tidningen El Pais att det sparpaket som den spanska regeringen drev igenom i september skulle slå hårt mot kulturen genom att höja momsen på teater-, bio-, konsert- och festivalbesök med 200 procent.
Exemplen ovan kan inte ses som isolerade företeelser. Samtliga dessa politiska ageranden på kulturområdet motiveras av den ekonomiska krisen. Samtliga är dessutom konkreta ingrepp i den vanlige medborgarens kulturkonsumtion. Vad gör det med människor när de inte får ta del av kultur eller när deras möjligheter att ta del av kultur kraftigt försämras? Det återstår att se. Men i sin läsvärda rapport Människor kan inte leva utan kultur – DIK om en modern kulturpolitik skriver fackförbundet Dokumentation, information och kultur (DIK i vardagligt tal) såhär: Människor kan inte leva utan kultur. Därför finns kulturella uttryck i våra liv och i samhället. Kulturella yttringar driver det offentliga demokratiska samtalet framåt.
Jag tror att DIK har rätt i sitt påstående att kultur driver demokratisk utveckling. Det är själva poängen med kultur, kultur främjar samtal och upplevelse, yttrande- och tryckfrihet, social och ekonomisk rättvisa. Det kan tyckas något subtilt men nedskärningar på kulturbudgeten är nedskärningar på möjligheten att producera och konsumera kultur och att producera och konsumera kultur är en grundläggande del av demokratin.
I stora europeiska länder skär man ner på kulturen. De stora europeiska länderna har stort inflytande i EU. Hur påverkar det demokratiska samtalet i Frankrike, Storbritannien eller Spanien det demokratiska samtalet i Sverige? Kanske är det svårt att tänka utanför lådan när man inte ges den möjligheten? Vad vi går till mötes är inte en total slakt av all kultur, marknaden och marknadsintressenas kommersiella kultur är inte beroende av statligt stöd. Den kommer att leva vidare. Men en kultur producerad av marknaden är en kultur som ska generera vinst och den genereras inte nödvändigtvis på samma sätt som det demokratiska samtalets kultur, den kultur som får samhället att växa och utvecklas.
När vi diskuterar kultur diskuterar vi också människors tänkande och agerande i vardagen. Det är viktigt att fundera över just det ett litet slag. För om det nu är så att kultur handlar om människors tänkande så är det ju med nödvändighet så att det är viktigt att vi inte överlåter till kommersiella egennyttiga intressen att bestämma hur vi ska tänka. Det utvecklar möjligen företagen i fråga men knappast samhället. Kulturen är på så vis lite för viktig för att vi ska kunna luta oss tillbaka och låta andra sköta den, genom armlängds avstånd och med stöd av oss, av skattebetalarna i samhället ska det fria samtalet finansieras.
I den ekonomiska krisens spår drar en kulturskymning fram. Denna kulturskymning är en skymning för det demokratiska samtal som är enda sättet att bygga ett samhälle där feta farbröders spekulation inte kan rasera människoliv. Satsa ur krisen på kulturen, det är mitt tips för att lösa finanskrisen och främja demokratin.
