Vid läsningen av borgarnas kulturutredning slås man av att målet framför andra verkar vara att på kortast möjliga tid, oavsett konsekvenser, rationalisera kulturlivet.
Och man behöver inte lida av paranoia för att misstänka att detta med att bunta ihop myndigheter är en manöver för att skyla över diskussionen kring kulturens mål och värderingar.
Floskler som att ”kulturen ska vidga det möjligas rum” har ersatt de tidigare skrivningarna om kulturen som ”en fri och obunden kraft” som ska ”motverka kommersialismens negativa verkningar”. När kartan ska ritas om går det undan. Rikskonserter skjuts med ett nackskott och Kulturrådet ska ”få en ny roll”, outgrundligt vilken. Författarfonden föreslås ingå i en ”enrådsmyndighet” där en generaldirektör ska bestämma över en påse pengar som alla olika konstformer ska dela på. Kulturutredningen talar också genomgående om statliga bidrag och stöd. Det avslöjar en djup okunnighet om fondens innehåll och konstruktion. Författarfonden förvaltar författarnas egna pengar, nämligen en del av de 126 ören som utgår i biblioteksersättning när någon lånar en bok på biblioteket. Biblioteksersättningen omförhandlas regelbundet mellan Sveriges författarförbund och staten och är just en ersättning för att vi upplåter våra verk till fri utlåning. Ur Författarfonden kan sedan författare och andra upphovsmän söka stipendier enligt ett solidariskt system. Jag har själv under en period varit en av författarledamötena i fonden och kan vittna om det demokratiska och seriösa förfaringssätt som man arbetar med i behandlingen av ansökningarna.
Det har också gett mig djupa inblickar i författarkårens och därmed den svenska litteraturens situation, utan medel ur författarfonden överlever ingendera på sikt.
Systemet med biblioteksersättningen har sedan länge haft ett brett politiskt stöd och beundras av författarorganisationer runt om i Europa. År 2007 ifrågasattes konstruktionen av EU-kommissionen men en enhällig riksdag slog fast att den var väsentlig också för att bevara och utveckla det svenska språket och applåderade därefter sitt beslut. Trots att alla logiska argument talar för att Författarfonden ska få finnas kvar kan man inte vara säker. I gott minne bevarat är remisserna från otaliga organisationer vilka samtliga förordade att statens stöd till En bok för alla skulle behållas, ändå valde regeringen att strypa bidragen. Man hade redan bestämt sig. Skulle det bli likadant i fallet Författarfonden kan regeringen räkna med att författarna som nu, oavsett partitillhörighet, formerar sig kommer att sätta sig till motvärn också med andra vapen än sina pennor.
En annan slakt i utredningen vars drabbade inte låter höra sig gäller de oersättliga KIA-pengarna som går till kultur i arbetslivet. Inte med ett ord nämns avgörande fackliga läs-och skriv projekt som Läs-för mig-pappa, seminariet Boken på arbetsplatsen, arbetsplatsbibliotek och bokombudsutbildningar. Trots att verksamheten pågått under flera år och just långsiktiga projekt brukar framhållas som värda att satsa på. Redan förra året skars medlen ner och kraven på egeninsatser ökade. Över 2.000 pappor har gått på ”Läs för mig pappa”-kurs och seminariet Boken på arbetsplatsen kan inte ta emot alla anmälningar. Vuxna som inte fått stöd i skolan, inte har en bakgrund där läsning varit en del av uppväxten ska utraderas från kulturkartan. Cynism och klasspolitik! Det är bara att hoppas att LO och ABF ryter till ordentligt och gör det snabbt. Utredningens remisstid på tre månader är uppseendeväckande kort.
