Tantoteatern är en fängslande upplevelse i alla bemärkelser, såväl teaterrummet som föreställningen. Vilken härlig företagsamhet av ett gäng eldsjälar att arrendera en bit av en nerlagd järnväg med tillhörande tunnel vid Tantolunden i Stockholm!
En enkel scen, där publiken sitter så nära att man nästan kan vidröra skådespelarna, fukt, takdropp, tystnad och mörker. Där spelar Tommy Andersson och Nicholas Olsson paret Gus och Ben i Pinters enaktare från 1957.

Gus och Ben är yrkesmördare men de skulle kunna vara vilka kriminella som helst. Deras inbördes relation styrs av att de är helt beroende av varandra och lika försvarslösa när det gäller deras uppdragsgivares anonyma, svårtydda order. Gus och Bens nervösa dialog, som de jobbar desperat med för att den ska låta vardaglig, går ibland upp i falsett och hotar att slå ut i fysiskt våld.
Självklart finns här också den hierarki à deux som deras verksamhet och påtvingade samarbete bygger på. Men Bens roll som ledare och Gus som underhuggare krackelerar då och då när Gus blir tillräckligt förbannad i sin rädsla som i sin tur smittar av sig på Ben.

Detta kusliga spel mellan två utsatta individer, styrda uppifrån av en okänd makt, behöver inte framställas vare sig absurdistiskt eller symboliskt. Men ändå ligger det nära till hands att se mathissen, som plötsligt dimper ner i deras källarhål med lappar med matbeställningar, oförutsägbara budskap från en styrande apparat som vet att slå ner på och binda upp personer ”varhelst en usling finns”, det vill säga de som inte kan välja sina uppdragsgivare.
Det hisnande slutet – som inte ska avslöjas – gör att alla tankar och undringar som uppstått under spelets gång, mynnar ut i en befriande aha-upplevelse.

Alla som känner Pinters helhjärtade politiska engagemang ser många infallsvinklar på detta drama som även bjuder på många skratt och komiska detaljer.
Paret Andersson-Olsson visar upp ett klockrent samspel där de med röst, gester och miner utmejslar två helt olika profiler.