Jag har plötsligt börjat be kvällsbön. Det var inte självvalt, utan någonting som bara hände.
Den senaste tiden när jag slutit ögonen för natten så bara finns den där.
Tack för att jag får sova lugnt inatt.
Tack för att jag inte skräckslaget behöver lyssna efter annalkande bombplan.
Tack för att barnen får sova lugnt utan att väckas av ljudet av kravader och gråt.
Tack för att jag inte behöver undra om vi ska överleva natten.
Tack för att jag inte behöver vakna i ett plötsligt kaos av murbruk, blod och död.
Tack för att mina barns gnyenden kommer av mardrömmar om krokodiler och spöken, och inte av saknad efter pappa eller vänner.
Tack för att jag kan ge mina barn bröd imorgon.
Tack för att vi inte behöver frysa av brist på el och bränsle.
Tack för att jag inte behöver oroa mig för mina föräldrar.
Tack för att jag vaknar av mullret från snöplogen, och inte av smattret av artillerield.
Tack för att jag inte behöver vara rädd när det bultar på dörren.
Tack för att jag lever i Sverige och inte i ockupation, våld och svält.