Klimatet blir som bekant varmare. Men också i norsk klimatdebatt har det blivit kvavt och äckligt. Kändisar, politiker och miljöivrare kan nog vara oense om ett och annat, men alla är fruktansvärt upptagna av miljön. Så viktigt är klimatet, att det för allt inte får gå politik i saken.
Innanför denna konsensus finns bara ett hinder: Folket. Man misstänker att de drastiska beslut som behövs inte är så populära där ute i Folket. En tvärpolitisk klimatuppgörelse skall säkra besluten mot demokratins nyckfullhet, och miljöorganisationer och politiker kan visa sin höga moral genom att konkurrera om vem som är för mest impopulära beslut.
I klimatdebatten kommer därför ständigt förslag om dyrare bensin, ström, mat och allt annar som är fint och nödvändigt. Räkningen för en omläggning i miljövänlig riktning skall sändas till vanliga konsumenter. De flesta av oss känner trycket från den moraliska pekpinnen. Det är inte bara det att det är svårt att lägga om sin egen livsstil. Mest av allt är vi rädda för att bli lurade.
Efter ett par decennier med nyliberalismen har välfärden och de solidariska lösningarna blivit tunnsådda. De är ersatta av individuella lösningar där var och en är sin lyckas egen smed. En sådan samhällsordning är en eländigt dålig utgångspunkt för en nödvändig omläggning i klimatvänlig riktning. Vi misstänker – med rätta – att de rikaste kommer kunna hålla på precis som förr. Vi hatar tanken på att vara idioten som blir sittande med räkningen.
Miljökampen står inte över all annan politik. Skall klimatkrisen lösas måste vi ta strid om vad för samhällsmodell och vad för ekonomisk politik vi skall ha. Demokratisk planering och styrning är inte bara det mest effektiva överordnade greppet, det kan också vara helt nödvändigt för att ungdå ett uppror mot miljöpolitiken underifrån.
Folkförakt och pekpinnar måste bytas ut mot systemkritik, och miljökampen måste kopplas till kampen för ekonomisk och social utjämning. Klimatet tjänar inte på politiskt konsensus.