Ett mer tudelat författarskap än Staffan Beckmans är svårt att tänka sig. På nätet hittar jag den politiske Staffan Beckman, den som jag intervjuat om Mellanöstern och som skrivit klokt om faran för antisemitism i Palestinarörelsen. Ibland korsas de båda, den politiske och den private Beckman. Det har varit lyckat tidigare.
Enligt den feministiska psykoanalytikern och filosofen Julia Kristeva, är kvinnan i vårt samhälle reducerad till ”ett talande djur”, det mänskliga släktets paradox, både kropp och medvetande.
Med detta som utgångspunkt har Staffan Beckman skrivit en roman där han särskådar sig själv som författare och man och där hans egen sexualitet står i fokus. Åtminstone verkar romanens alter ego J.M. Lidforss närmast identisk med författaren. Kanske har jag fel (enligt förlaget ”leker författaren kurragömma med läsaren”) och om detta med det förmenta självbiografiska romanskrivandet har ju många debatter förts de senaste åren.
J.M. Lidforss upptäcker i alla fall, till sin förskräckelse, att det är just som ”talande djur” han har älskat och attraherats av kvinnor och att en psykoanalytisk profil han läst av en seriemördare och våldtäktsman stämmer väl in på honom själv, minus morden och våldtäkterna då.
Det talande djuret är Staffan Beckmans blott tredje bok sedan Till Jerusalem (Arbetarkultur, 1989). Det privata, som då kändes angeläget och blandat med stora frågor, känns här närmast skrivet för författaren själv och kanske hans närmaste.
”Jean-Marie Lidforss skrev romaner som få läste, men sedan han i början av trettioårsåldern lämnat sin fasta anställning och sin dåvarande hustru hade han klarat sig utan verkligt arbete”, som det står i stycket där Lidforss reflekterar över sina bevekelsegrunder:
”Samtidigt är det klart, att den som lever ett obundet författar- eller konstnärsliv har tillfälle att förvandla sej själv till ett drivhus, där allt han har av tendenser och böjelser, som egentligen kanske inte är märkligare än andras, kan växa till groteska och absurda proportioner.”
Det känns som det är just där Staffan Beckman sammanfattar sitt eget romanprojekt bäst. Tyvärr.