I Projekt Storytelling vid Umeå universitet svarade 21 kvinnor i olika åldrar och på olika akademiska nivåer på frågan om hur det är att vara kvinnlig forskare eller doktorand vid akademin. Flera av dem upplever att de blivit förminskade, ignorerade och förlöjligade.
– Jag hoppas att projektet på lång sikt kan bidra till att skapa en akademi där kön inte spelar någon roll för bemötandet eller möjligheten att göra karriär, säger Hanna Lönnerskog Nilsson, som var projektledare.
Projektet genomfördes vid universitetets personalenhet på uppdrag av Delegationen för jämställdhet i högskolan.
”Eva” är doktorand på ett svenskt universitet, och hade genom hela grundskoletiden suttit längst fram i klassrummet och ofta svarat på frågor. Likadant på universitetet.
– Jag var van vid att prata och ta mycket plats. Så när jag var nybliven doktorand ville jag vänja vid mig att prata inför kollegorna redan från början, berättar hon för Flamman.
Men när hon sade sin åsikt i en diskussion på det första ämnesmötet röt en av de äldre, manliga professorerna till henne:
– Det är inte det vi pratar om nu!
Eva blev förskräckt och förvånad, och vågade inte säga emot honom trots att hon ansåg att hon hade rätt.
– Ända sedan dess har jag varit i princip tyst på alla möten.
En annan gång småpratade hon med en annan professor efter ett seminarium han just hållt i.
– Jag sade något i stil med att det var ett intressant seminarium, men svaret jag fick var bara en otrevlig och nedlåtande kommentar om min klädsel, säger Eva.
Särbehandlade
Även den här gången blev hon ställd och kom sig inte för med att ge svar på tal. Senare har hon sett samma professor vara elak mot många andra, främst kvinnor.
Dessa händelser och mycket annat jobbigt som hände på Evas institution, ledde till att hon mådde dåligt och senare blev sjukskriven i två år.
Nu är hon tillbaka på jobbet igen, men vågar fortfarande inte ta mycket plats.
– Nya doktorander borde välkomnas och lyftas upp, inte tryckas ner. Jag förstod aldrig debatten om att kvinnor blir särbehandlade innan jag började på universitetet.
”Maria”, som också är doktorand på ett universitet i Sverige, har även hon sett tydliga maktstrukturer inom universitetsvärlden.
– Problemet är att det är så normaliserat, så man inser inte vad som pågår, säger hon till Flamman.
Liksom Eva har hon blivit nertystad på ämnesmöten.
– Där sitter tre-fyra manliga professorer som bestämmer allt. Ingen lyssnade på vad jag sa i början, så till slut började jag hålla tyst. Det värsta är att alla accepterar att gubbarna bestämmer. Ingen reagerar.
Etablerade kvinnor borde stödja de yngre
Hon har även sett kvinnliga kollegor behandlas nedvärderande av män.
– En kvinnlig doktorand blev sexuellt trakasserad av sin manlige handledare. Det slutade med att hon inte avslutade sin avhandling utan i stället gick tillbaka till sitt gamla arbete.
Maria anser att klass spelar lika stor roll som kön inom akademin.
– Men mycket kan förändras. De redan etablerade kvinnorna inom akademin borde ställa upp och stödja de yngre kvinnorna mer. Och man kan ha öppna diskussioner om sexuella trakasserier med mera.
Hanna Lönnerskog Nilsson tror att Projekt Storytelling kan bidra till förändring.
– Projektet resulterade i en bok och en rapport. De kan användas som diskussionsunderlag på universitet, företag och andra arbetsplatser för att främja jämställdhet och lika villkor, och har redan fått mycket uppmärksamhet. De kan bli verktyg för förändring.
Fotnot: Eva och Maria heter något annat i verkligheten.
