Okategoriserade 03 september, 2008

Kvinnorna axlar ansvaret i kampen mot hungern

De rika ländernas subventioner har länge tillåtits slå sönder fattiga länders jordbruk. Men med Alba startar en ny epok. Dick Emanuelsson har besökt Nicaragua där kvinnorna går i spetsen i programmet ”Noll hunger”.

ESTELI, NORRA NICARAGUA Landsbygden ligger snustorr efter nära fem månaders sommartorka. Men det ska bara dröja en vecka innan de tropiska orkanregnen drar in över Centralamerika och sköljer städer och landsbygd i det efterlängtade vattnet. Jorden suger begärligt upp varje droppe och efter bara några dagar börjar knoppar i träd och plantor att spricka ut. Det känns nästan som när vårens första starka strålar värmer upp kroppen efter 4-5 månaders eländig vinter hemma i Sverige, tänker jag när jag ser de blommande brandgula träden.
I 16 år rullades den då löftesrika framtiden tillbaka av tre högerregeringar. Jordreformen som var revolutionens oantastliga löfte började smulas sönder. Bönderna ruinerades av regeringspolitiken eller uteblivna krediter och utsäde. De gamla land- och boskapsägarna kom tillbaka från Miami, uppbackade av USA för att systematiskt hamra sönder revolutionen.

Den enorma rörelse bland bönder och fattiga stadsbor som hade uttryckts i organisering av kooperativ av olika slag förvandlades av opportunister inom det avgående Sandinistpartiet till ”NGO:s”, så kallade ”icke regeringsorganisationer”. Men så direkt oberoende har de aldrig varit för de fick och får ekonomiskt stöd av USA och EU:s olika biståndsfilialer. Det självutnämnda ”civila samhället”, ett NGO-block av 600 organisationer, demonstrerar i dag med högern på Managuas gator mot ”Diktatorn Ortegas brist på frihet”.
Plåster i stället för försvar av de genomgripande strukturella reformerna som revolutionen hade byggt upp, blev den nya modellen. Fältet låg fritt för att exploatera det nicaraguanska folket som under 16 år av detta styre sjönk ner i misär och förvandlades enligt den ”flexibla arbetsmarknaden” till modern slavarbetskraft på de så kallade maquilasfabrikerna. En halv miljon emigrerade till grannlandet Costa Rica.

Revolutionen hade visserligen 1990 förlorat ett slag, men inte själva kriget, som den gamla klyschan låter. Sandinisterna kom tillbaka och vann presidentvalet i november 2006 efter löftet att avskaffa hungern och inleda en värdig tillbaka till ett nationellt suveränt Nicaragua med fred och arbete.
Under valkampanjen hade sandinisterna talat om att eliminera hungern och undernäringen för de mest fattiga i landet. Men de inskärpte att det inte handlade om att bara kväva hungern enligt mottot ”bröd i dag, hunger i morgon”, utan att satsa på en långsiktig genomgripande strukturell reform. Denna skulle innebära att landsbygdens fattiga, där misären är som mest utbredd, skulle ges både krediter, ett antal djur men också en avsättningsmarknad för den produktion av mat som reformen ger efter att den gynnade familjen har fått ett minimibehov av mat tillfredsställda.
– Sett ur ett historiskt perspektiv har dessa fattigdomsbekämpande program i Nicaragua finansierats av utländska regeringar. Men med Daniel Ortega på presidentposten bröts denna politik. Uppgiften är nu att attackera orsakerna till fattigdomen. Ett av dessa program som har införts är ”Noll hunger”, säger José Angel Gama, ansvarig för ”Projektet ”Noll hunger” i staden Esteli.
Programmet innebär utbildning, hälsovård, vägar och infrastruktur, förbättra produktion och bygga bostäder, elektrifiering och energifrågor, med andra ord; ett brett program som syftar till att skapa ett totalt grepp om samhällsutvecklingen där befolkningen ska stå i centrum men framför allt vara den aktiva deltagaren i sin egen utveckling. Och det är kvinnan i familjen som står som juridiskt ansvarig för de resurser som staten överlämnar, ett unikt grepp i ett macholand.
Vad är det då som dessa familjer får i form av resurser?

Det handlar om mycket fattiga familjer med en liten åkerareal där olika grödor kan odlas. Har familjen inga djur får familjen en befruktad ko, en betäckt sugga, höns och frö för odling av gräs, vete och annan säd. Motivet för att skänka en ko är att mjölken i första hand ska tillfredsställa familjens konsumtionsbehov av mjölk och för att förbättra familjens närings- och hälsosituation.
– Familjernas befruktade suggor har på kort tid resulterat i tusentals kultingar. På detta kommer fem hönor och en tupp som kommer att förbättra intaget av kalorier där ägg är en viktig beståndsdel i proteinintaget. Men familjerna får också byggnadsmaterial så att djuren inte blir ett lätt byte för vilda djur eller tjuvar, säger Gama och tillägger:
– Programmets målsättning är att bonden och hans familj organiserar sig för det är inte lätt att konkurrera på en marknad som har sina begränsningar. Målet är att bönderna i stället för att konkurrera, samarbetar med varandra i till exempel ett kooperativ.

I Managua träffar vi Ariel Bucardo, Nicaraguas jord- och skogsminister som menar att Nicaragua på grund av revolutionen, kanske befinner sig i en mer gynnsam situation än övriga Centralamerika.
– Gudskelov så föll inte våra bönder för de nyliberala löftena om att producera andra saker än mat. Nyliberalerna föreslog i stället att vi skulle importera maten från de länder som subventionerar sina produkter. Men våra bönder övergav inte sina uppgifter som inte handlar om affärer utan om överlevnad. Detta har inneburit att vi på flera områden är självförsörjande i fråga om bönor, majs, hirs, mejeriprodukter. Ris är vi fortfarande inte självförsörjande på men där ska vi öka produktionen.
Åttio procent av Nicaraguas export utgörs av jordbruksprodukter och under 2007 ökade denna med 27 procent.
– Jag ser att Nicaragua har stora möjligheter för det är småproducenterna som producerar mat. Det finns inte en enda storproducent. Till exempel har vi 100.000 småproducenter av bönor. Och för första gången i dess historia får dessa småproducenter ett relativt rättvist pris för sina produkter.

Vad betyder Nicaraguas medlemskap i Alba?
– Vad världen upplever i dag är ett haveri och misslyckande för den nyliberala ekonomiska modellen har påtvingats oss. De talar om att modellen bygger på fri marknad, vilket är nyliberalismens innersta väsen. Men vi tror att den modellen börjar närma sig sitt slut. Ty de som har påtvingat oss modellen är de som brottas med de största problemen. Stora länder börjar ransonera till exempel ris och stänger sina gränser för att undvika risexport. Men samtidigt upphör de inte att subventionera sina risproducenter vilket står i motsättning till deras omtalade ”frihandel”. Därför måste vi bryta denna handel i grunden och finna och skapa nya mekanismer och villkor för en ny rättvis, solidarisk och kompletterande handel.
– För våra länder som tillhör Alba är detta målsättningen. Våra länder har olika styrka, men medan ett land stärks så stärks vi alla samtidigt inom Alba. Några Alba-länder har mer teknologi och kapital medan andra har mer produktiv kapacitet. Alba summerar detta till ett program och en process som gynnar medlemsländerna. USA, Europa och Japan subventionerar sina bönder och varför skulle inte vi, de fattiga länderna, kunna stödja våra bönder? Allt annat kan liknas vid politiken med ”den bundna åsnan och den lössläppta tigern”, vilket gjorde att många jordbruk i våra länder slogs sönder av den påtvingade modellen. Det är den som har orsakat den nuvarande livsmedelskrisen i världen. De rika länderna borde upphöra med att subventionera sin jordbrukare och låta oss konkurrera på lika villkor. Men det gör de inte. Vad har vi, de fattigaste länderna, då för alternativ? Förena och integrera oss för att skapa villkor och ett system för en handel för vår marknad där överskottet går till tredje land.
För 18 månader stod Chávez tillsammans med president Daniel Ortega framför en kvarts miljon nicaraguaner och offentliggjorde att dagen efter skulle en jordburksbank öppnas i Managua där bönder skulle kunna låna till en låg ränta.

Vilket är saldot av detta beslut?
– Tack vare Venezuela och de andra medlemmarna i Alba har vi idag inga elavbrott, som under de tidigare regeringarna kunde pågå upp till tolv timmar per dag vilket drabbar produktionen stenhårt. Tack vare Alba har vi i dag 60 miljoner dollar till förfogande för att finansiera småbrukarnas produktion vilket är basen för livsmedelsförsörjningen. På detta finns en serie av sociala program. Bland dem alfabetiseringen (av 38 procent av befolkningen) och gratis hälsovård.

– Vi tror att detta förstärker det ömse­sidiga handelsutbytet där våra bönder exporterar svarta bönor, kött och mjölkprodukter till Venezuela till utomordentligt bra priser. Men vi kan å andra sidan inte förneka att det finns problem som är avhängiga de höga oljepriserna i världen som drabbar konsumenten och fattiga länder som vårt, det näst fattigaste i Latinamerika. Men hjälpen från Alba har varit extraordinär och det utan några som helst påtvingade villkor vilket har gjort det möjligt för regeringen att besvara de stora utmaningar vi står inför.

Programmet ”Noll hunger”*

Värdet för Noll hunger är 2.000 dollar per familj där 1.500 dollar utgörs varor eller djur medan 500 dollar avsätts till teknisk assistens, fortbildning och operativa utgifter för organiseringen av bondefamiljerna.

Familjerna får inte sälja djuren som överlämnas och 20 procent av det erhållna ska betalas tillbaka för att inrätta en Jordbrukskassa.

Programmet ”Noll hunger” ska gynna 15.000 familjer som lever i extrem fattigdom och som representerar cirka 90.000 personer. Under femårsperioden (2007-2012) ska sammanlagt 7.500 familjer eller 450.000 personer har tagit del av programmet.

När programmets andra nivå inleds måste familjerna spara en del av sina försäljningsvinster för att ansluta sig till Jordbrukskassan som används till att bredda böndernas försäljning.

När den tredje nivån nås har familjerna organiserat sig och målsättningen är att ha uppnått en agrarindustriell grad på lokal, nationell eller internationell nivå.

* (Programa Productivo Alimentario, PPA)

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Utrikes 30 maj, 2024

Mexikos vänster på väg mot ny jordskredsseger

Socialisten Claudia Sheinbaum (mitten) kommer med stor sannolikhet att bli Mexikos första kvinnliga president. Foto: Marco Ugarte/AP.

Mexiko ser ut att gå emot den globala etnonationalistiska trenden när landet går till presidentval. Avgående vänsterledaren ”AMLO”:s efterträdare Claudia Sheinbaum vill nu fördjupa hans omvandling av ett av världens mest ojämlika länder.

Vid ett valmöte i Coyoacán, ett medelklassområde i södra Mexico City i början av maj, gick Claudia Sheinbaum upp på scenen och höll ett tal till de tusentals anhängarna till hennes parti Morena som samlats i solen.

– Vad vill Coyoacán ha, omvandling eller korruption? Patriotism eller underkastelse? frågade hon, varpå åhörarna skanderade ”President!” som svar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Utrikes 30 maj, 2024

Rättvisa för ukrainska arbetare!

Arbetare lägger gatsten i Ukrainas huvudstad Kiev den 5 juli 2023. Foto: Jae C. Hong/AP.

Glöm inte bort de kämpande ukrainska arbetarna när freden ska förhandlas, skriver en grupp fria ukrainska fackföreningar inför EU-valet.

Inför Europavalet skrev fackliga aktivister i den ukrainska stålindustristaden Kryvyi Rih ett upprop som påminde om att arbetarna bär krigets tyngsta börda. Det är de som saknar ammunition vid fronten, och därför är det också deras intressen som borde diskuteras av politikerna. De varnade för katastrofala effekter om arbetarnas villkor glöms bort, och för att eliten skulle använda stödet till Ukraina för själviska ändamål.

Yuriy Samoilov, ledare för den självständiga fackföreningen för gruvarbetare, sade: ”I våra familjer handlar vartannat samtal om kriget, och om hur man kan hjälpa dem som tjänstgör, eftersom den stora majoriteten av de mobiliserade är vanliga arbetare. Det är tydligt att detta har blivit fackets prioritet. Men samtidigt upphävs arbetslagstiftningen och de sociala utgifterna skärs ned, medan företagarnas och tjänstemännens barn roar sig utomlands.”

Det ukrainska samhällets motståndskraft hänger på vanliga arbetare.

Uppropet har redan fått stöd från en mångsidig grupp fackliga aktivister, studentaktivister och andra från hela Ukraina. De förenas av ett gemensamt missnöje med bristen på intresse för arbetarfrågor, och är övertygade om att deras gemensamma röst är nyckeln till förändring. De ser alla Ukrainavänner och alla arbetarrörelsens allierade, både i Europa och runt om i världen, som upprorets potentiella publik.

Enligt Oleksandr Skyba, ledare för den fria fackföreningen för järnvägsarbetare vid Darnytsia-depån, har arbetstagarnas rättigheter inskränkts avsevärt sedan krigets början. Han säger att de flesta förändringar inte ens har stärkt försvarskapaciteten, utan snarare försvagat den. ”Att tillåta arbetsgivare att godtyckligt avbryta anställningar och upphäva kollektivavtal är ett hårt slag mot fackföreningarnas roll och demokratins grundprinciper”, menar han. Oleksandr betonar sin tilltro till enighetens kraft och den gemensamma kampen, och vädjar därför till sina utländska kamrater om solidaritet.

Med tanke på att vårt öde ofta beror på EU-politikers beslut, vill vi, ukrainska fackföreningsmedlemmar och aktivister, vända oss direkt till er och betona följande:

Medan det internationella samfundet vacklar, går de ryska ockupationstrupperna gärna till attack. Våra kamrater dör vid frontlinjen, tvingade att slåss utan tillräckligt med vapen. I avsaknad av ordentligt luftförsvar drabbas våra kraftverk, fabriker och hem av förödande luftangrepp. Om stödet verkligen vore orubbligt skulle detta ha gått att undvika. Men i nuläget står vi ensamma mot angriparen.

Dränerade. Ukrainska arbetare pumpar vatten ur en krater efter en rysk attack på ett sjukhus i Charkiv den 27 april 2024. Foto: Andrii Marienko/AP.

Det ukrainska samhällets motståndskraft hänger på vanliga arbetare. De utgör majoriteten av de väpnade styrkorna och säkerställer att hemmafrontens produktion, transporter och kritiska infrastruktur fungerar. Samtidigt hotas landets försvarsförmåga och framtid av de alltmer påtagliga sociala klyftorna, med kollektiva nyttigheter som bara är tillgängliga för eliten, och enbart plikter för oss andra. Samtidigt som vi jobbar övertid för slavlöner och med en ständig risk att hamna på gatan, prioriterar regeringen avregleringar och gynnsammare villkor för företagare.

Våra familjers och vänners säkerhet och välbefinnande är det viktigaste av allt för oss. Det är de som får oss att stanna. Ändå är det smärtsamt tydligt att Ukraina efter kriget kommer att sakna möjligheter till ett anständigt liv om arbetarna inte får tillräckliga verktyg för att lösa sina problem. Det är med fasa som vi inser att vi förmodligen kommer att behöva söka ett bättre liv utomlands, arbeta dag och natt och tävla om svältlöner från giriga arbetsgivare.

Läs mer

Det är ingen hemlighet att även era eliter fryser lönerna, höjer priserna, ställer in helgdagar och krymper välfärden. Därför framhålls även allt detta som villkor för stödet till Ukraina, samtidigt som era hemländer fortsätter bedriva ömsesidigt fördelaktig handel med Ryssland, med pengar och teknik som stödjer deras militära kapacitet. Denna politik är extremt farlig för solidariteten och förtroendet mellan våra folk.

Endast tillsammans kan vi försvara demokratin och den sociala rättvisan från imperialisternas invasioner, trycket från diktatorer, oligarkers aptit och extremhögerns demagogi.

Därför uppmanar vi er att:

1. Stoppa vapenexporten till tredjeländer och prioritera leveransen av vapen och ammunition som är nödvändig just nu för försvaret av Ukraina. Vårt krig får inte bli en förevändning för att tjäna pengar på vapenförsäljning.

2. Gör det omöjligt för Putins regim att kringgå sanktioner, vilket bland annat kräver att hemlighetsfulla leveranssystem som utnyttjas av ryska, ukrainska och andra oligarker stängs ned. Varje överföring och reservdel hjälper Ryssland att fortsätta kriget.

3. Skriv av den orättvisa skulden och se till att era pengar inte spenderas på antisociala experiment i vårt land! Internationellt stöd bör bidra till att återställa och utöka allmän hälso- och sjukvård och utbildning, återuppbygga bostäder till överkomliga priser och offentlig infrastruktur och säkerställa anständiga jobb och arbetsvillkor.

4. Upprätta kontakter med ukrainska fackföreningar och organisationer i det civila samhället, lobba för deras deltagande i beslutsfattande på alla nivåer, och insistera på vikten av kollektivavtal och föreningsfrihet! I ett deformerat politiskt system är detta nästan det enda sättet för vanliga människor att hävda sina rättigheter.

5. Avslöja den falska solidaritet som används för att maskera egenintressen. Konfiskera ryska tillgångar, stäng av offshorebolag och beskatta de superrika. Men ställ inte människor inför ett falskt val mellan att offra ukrainarna eller de mest utsatta i det egna hemlandet.

Antogs vid ett möte för fackförenings- och studentaktivister i Kryvbas med anledning av första maj, under ordförandeskap av Yuriy Samoilov och deltagande av representanter för de oberoende fackföreningarna ArcelorMittal Kryvyi Rih, Kryvyi Rih Iron Ore Plant, Metinvest och Rudomine, Kryvyi Rih Free Trade Union of Healthcare Workers, Kryvyi Rih Free Trade Union of Educators and Scientists, studentfackförbundet Direct Action, Witches of Kryvbas, Spravedlyvist och Sociala rörelsen.

Utrikes 30 maj, 2024

Klimatkrisens offer vill döma oljechefer för dråp

Klimataktivister protesterar framför franska oljegiganten Total Energies kontor den 26 maj 2023. Foto: Thibault Camus/AP.

Ledningen för fossiljätten Total Energies bär ansvaret för det dödliga extremvädrets offer. Det anser de klimataktivister som nu anmäler bolaget i fransk domstol, i vad som beskrivs som det första brottmålet i sitt slag i världen.

Elisa och William, 38 och 28 år gamla, förlorade sin mamma när vattenmassorna svepte bort hennes hus i stormen Alex som drabbade södra Frankrike i oktober 2020. Khanzadi, 25 år, såg sin syster dö i översvämningarna som under sommaren 2022 lade en tredjedel av Pakistans yta under vatten. Benjamin, 17 år, riskerade sitt liv när han försökte rädda sin 15-åriga vän Rosa, som drunknade i översvämningarna i Belgien sommaren 2021.

Forskning har visat att var och en av dessa extrema väderhändelser gjordes mer intensiva och mer sannolika av den globala uppvärmningen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 29 maj, 2024

Det är högern som drömmer om en djup stat

Djupa staten, det är jag – Magnus Hjort, chef för Myndigheten för psykologiskt försvar. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Högerpopulister varnar ofta om en vänsterliberal ”djup stat” som styr samhället i kulisserna. Men i själva verket kommer den politiska styrningen oftast från högerhåll.

Den djupa staten, föreställningen om att nationens tjänstemän representerar en odemokratisk förlängning av en illasinnad (vanligen socialistisk) agenda, har blivit en viktig beståndsdel i den politiska mytbildningen hos världens högerpopulister.

Konspirationsteorins syfte är att undergräva förtroendet för demokratin. Ett sätt att splittra folket mellan lojala partister och nationens fiender, där (den ibland slutgiltiga) lösningen alltid tycks vara att ersätta en påhittad politisk konspiration med sin egen, hemsnickrad variant där kritiker antingen byts ut eller skräms till tystnad.

I Sverige har den tack och lov ännu inte fått fäste på samma sätt som i exempelvis USA, där stormningen av Kapitolium inspirerades av tron på att den djupa staten stulit valsegern från Donald Trump. Detta trots idoga försök från framför allt sverigedemokratiskt håll.

Avslöjandet av Sverigedemokraternas trollfabrik ger gott om exempel på den sortens metoder. ”Korridorssnack” om att organisera drev mot individer som kritiserat partiet och budskap om att deras Tidökamrater är svaga och inkompetenta fyller båda samma syfte: att undergräva förtroendet för andra samhällsaktörer, och skydda förment sverigevänliga narrativet från kritik.

Ännu tydligare blir det när man tittar på reaktionen på Kalla Faktas avslöjande. Att SD omedelbart går till motattack och hävdar att granskningen är politiskt motiverad av det stundande EU-valet, vinklad för att svartmåla ett helt normalt parti, är i sig det främsta beviset på att de inte är det.

Att regeringen trots det låter sitt samarbetsparti fortsätta underminera tilltron till samhällets demokratiska institutioner, till och med de delar där de själva ingår, är obegripligt.

Det är svårt att veta om de själva faktiskt tror på snyfthistorierna om att de är orättvist behandlade. Syftet är i varje fall tydligt – att måla upp en bild där fiendens ondsinta tentakler styr allt bakom kulisserna, för att rättfärdiga sina egna antidemokratiska övertramp. Övertramp som, till skillnad från exempel som kan lyftas som argument för en större statlig konspiration, är en fundamental del av partiets kultur, ideologi och arbetssätt.

Att regeringen trots det låter sitt samarbetsparti fortsätta underminera tilltron till samhällets demokratiska institutioner, till och med de delar där de själva ingår, är obegripligt. I alla fall om man vill tro att Sveriges högerpartier är något annat än ett steg på en lukrativ karriärtrappa för ledande företrädare.

Än mer obegripligt, särskilt ställt mot påståendet att svenska myndigheter skulle styras av en anti-patriotisk djup stat, är att Kalla Fakta anmälts till Granskningsnämnden av Myndigheten för psykologiskt försvar för att ha klippt in äldre intervjuer i ett nytt inslag. MPF är en myndighet med syftet att ”förebygga, upptäcka, analysera och motverka otillbörlig informationspåverkan och annan vilseledande information som kan utgöra ett hot mot oss i Sverige”. Däremot är de inte intresserade av att granska destabiliserande propaganda från svenska aktörer eftersom de fokuserar på yttre hot, något de upprepar i sin anmälan.

Om chefen Magnus Hjort inte tänker avgå – som Peter Wolodarski föreslår – borde han kanske försöka bredda myndighetens fokus till svenska aktörer. Där finns det lyckligtvis gott om exempel han kan titta på. Förslagsvis kan han börja med de många SD-kopplade alternativmedierna, eller närliggande aktörer som sprider uttalat ryssvänlig propaganda och hot mot demokratiska institutioner, längre ut på högerkanten.

Läs mer

Det skulle kanske göra nytta för att motverka vilseledande information och propagandamyter, i stället för att bidra till att stärka dem och den hotbild de skapat mot Kalla Faktas journalister. Som bonus skulle det ge Hjort något att bli ihågkommen för – utöver rollen som en ganska deppig testballong för hur den djupa staten skulle se ut om Sverigedemokraterna fick bestämma.

Utrikes 29 maj, 2024

Högerextrem international samlades i Madrid

Argentinas president Javier Milei talar. Foto: Manu Fernandez/AP.

Den globala extremhögern spänner musklerna inför Europaparlamentsvalet.

Förra söndagen samlades företrädare för högerextrema partier världen över i Madrid. Det tre dagar långa evenemanget organiserades av spanska Vox, och på talarlistan stod bland andra Frankrikes Marine Le Pen, Argentinas president Javier Milei, och premiärministrarna Giorgia Meloni och Viktor Orbán på videolänk.

Den pro-israeliska slagsidan var tydlig, med en israelisk minister från Likud bland talarna och en tidigare rådgivare till Donald Trump som skanderade:

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Kultur 28 maj, 2024

Ofärdigt tänkt – helhjärtat genomfört

Manju Jattas ”The Dark Matter Surrounding AKT 1”. Foto: Jean-Baptiste Béranger.

Sladdriga teckningar, stökiga installationer och korvfilosofiska katalogtexter. På konstskolornas slututställningar är det mesta sig likt och det är precis som det ska vara.

Ett gammalt skämt om Konsthögskolan i Stockholm utgår från dess emblem, bestående av ett lejon och ett vildsvin, som även flankerar ingången till Skeppsholmslokalerna. Vitsen går ut på att eleven kommer in som ett lejon och ut som en gris. Tolkat som att unga studenter, likt ensamma lejon, letar efter sanningen på en oändlig stäpp, för att snart inse att en viktigare uppgift är att böka runt och sabotera människans prydliga trädgårdar, så är bilden ändå fin.

Därför är vårens examensutställningar en höjdpunkt inte bara för konstintresserade utan för var och en som är det minsta intresserad av att läsa av vartåt olydiga ungas tankekraftfält rör sig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Ledare 27 maj, 2024

Regeringen kan glömma att släcka vänsterpressen

Det nya mediestödet slår hårt mot vänstertidningarna. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

När mediestödet försvinner för vänstertidningar som Flamman så är det ett led i regeringens kamp för att tysta alla motröster. Vårt svar är att strida för självständighet – och komma ut starkare på andra sidan.

Så kom beskedet.

Flamman blir av med hela vårt mediestöd på 3 miljoner per år. Kvar finns ett ”övergångsstöd”, eller snarare avvecklingsstöd, som ska täcka krans och jordfästning.

Det kan ni glömma.

Vi har 25 procent fler prenumeranter sedan årsskiftet i fjol och om tillväxten fortsätter är vi snart självförsörjande. Därmed blir vi också onåbara från klåfingriga högerpolitiker, vilket är det bästa svaret på regeringens försök att släcka vänsterpressen.

Men slaget i stort är förstås brutalt. Alla kommer inte att överleva detta, och konsekvensen kan vi förutse redan nu: ett redan högerlutande medielandskap kommer att kantra totalt.

Ansvaret vilar helt på regeringen, som på område efter område jobbar på att tysta alla arenor för fri åsiktsbildning

Nämndens motivering är att Flamman visserligen uppfyller alla krav, men är för små för att bidra till mångfalden. Högerns nästan totala mediedominans – där nio av tio ledarsidor är borgerliga, medan en handfull småtidningar till vänster ger ett alternativ – används alltså som argument för att ta bort stödet… för vänstertidningarna. Snart används väl samma argument inom den privatiserade vården: ”Tyvärr, eftersom du är sjuk får du ingen läkartid.”

Även högertidningar drabbas, men det råder samtidigt ingen brist på högermiljonärer som vill omvandla sedelbuntar till invandringskritik, genom att ösa pengar över Bulletin och Kvartal. Motsvarande källor finns knappt till vänster, förutom facken, som dock är så skraja för socialism att man hellre gör LO-borgen till en pengabinge än slår upp valvdörrarna för vågade vänsterprojekt.

Läs mer

Att stödet försvinner är egentligen inte nämndens fel. Den ställdes inför en omöjlig uppgift, då den totala potten enligt utredningen skulle minska med 76 procent. Ansvaret vilar helt på regeringen, som på område efter område jobbar på att tysta alla arenor för fri åsiktsbildning.

Man skär ned på folkbildning, kulturskolor, bibliotek, museer, bistånd, public service, och nu alltså även på tidningar som bidrar till mediemångfalden. Allt detta är sådant som har legat till grund för den svenska demokratin – tillsammans med fackförbund, frikyrkor, lantbrukarnas riksförbund och allt annat som utgör det svenska civilsamhället. Dessutom finns en oro för ökad styrning på universiteten.

Det går inte att dra någon annan slutsats än att regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna vill tysta eller kontrollera alla platser för bildning och fritt tänkande.

Man behöver inte ens gissa sig fram till vad Tidöpartierna tycker. De skäms nämligen inte för att säga det rakt ut. Den 25 maj fick Jimmie Åkesson beröm från sin partikollega Josef Fransson, som beskrev hans försvar för trollfabrikerna som ett tillrättavisande av  ”den samlade ljugmedian”

Regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna vill tysta eller kontrollera alla platser för bildning och fritt tänkande

Både språkbruk och synsätt är direkt hämtat från Hitler själv. Som jag skrev i min förra ledare återupplivade Jimmie Åkesson den nazistiska ”dolkstötslegenden” i sitt vårtal, utan minsta reaktion.

Det är så här det är nu. Borgerligheten har bestämt sig för att låta ett högerextremt parti stöpa om offentligheten, mot att man får fortsätta skära ned på välfärden.

Det enda svaret är att gå till motattack. Om du inte prenumererar på en vänstertidning ännu – gör det. Vi är mer motiverade än någonsin att bidra med en motröst. Vi vet att vi gör skillnad, vi ser det dagligen i våra siffror och vårt mediala genomslag.

Regeringen har försatt oss i en kamp mot klockan. Utmaningen är antagen. Det vatten ni ville släcka oss med visade sig vara bensin.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 27 maj, 2024

Nalle Who är som du och jag

Simon Fujiwara, ”Who Goes Around and Around? (Social Media Madness)”, 2023. Foto: Jörg von Bruchhausen.

Vad innebär det att vara ett genuint ”jag”? Utställningen ”It’s a small world” med Simon Fujiwara synliggörs vår kulturs kannibalistiska narcissism.

I Helsingfors har ribban höjts rejält de senaste åren med påkostade separatutställningar på flera institutioner. Nyligen visades elektrokompositören och bildkonstnären Ryoji Ikeda på konsthallen Amos Rex, det amerikanska stjärnskottet Tschabalala Self ställer ut på Emma, och konstmuseet har presenterat flera internationella konstnärskap. Just nu visas där Simon Fujiwaras It’s a small world.

Det första jag möter där är en explosion av ljud, ljus och färg. Who the Bær (en anspelning på Nalle Puh) är som en disneybjörn på tjack som är precis så speciell som alla andra. Björnen låter sig översköljas och formas av algoritmerna och framträder i färgglada animationer, medryckande ljudbilder och collage. En queer karaktär som undrar vem hen är, som blir fotbolls-”wholigan”, badar i ”Wharwhols” soppburkar, och i Helsingfors såklart figurerar som ”whomintroll”. Världen som visas upp och ses genom serietidningskaraktärens blick är platt och varje bild är lika mycket, eller lite, värd. Det är förvirrande samtidigt som jag känner igen mig. Det speglar en samtida erfarenhet där kattungar, reklam, lemlästade kroppar, körsbärsblomning, och bilder av bilder rullar förbi i mobilskärmsflödet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 24 maj, 2024

Public service i extremhögerns tjänst

Kommitténs ordförande Göran Hägglund lämnar betänkandet om public service till kulturministern den 13 maj. Foto: Samuel Steén/TT.

Utifrån myter om en ”vänsteragenda” vill regeringen krympa public service och öka dess politiska styrning. Detta kulturkrig kan bara mötas med klasspolitik.

Det är söndag den 12 maj. I Agendas studio ska EU-kandidaterna Helene Fritzon (S) och Charlie Weimers (SD) debattera klimatet.

– Hur viktig är klimatfrågan för dig? frågar programledaren.

Charlie Weimers svarar med en anklagelse:

– Ja, den är viktig. Men viktigast för oss är ju så klart migrationen och det är andra veckan i rad som den inte förekommer på bästa sändningstid i SVT, kan jag notera, trots att väljarna tycker att den är jätteviktig.

Orden ger en föraning om vad som komma skall. För dagen därpå presenterar riksdagen sin utredning för hur public service ska regleras nästa mandatperiod. Ett förslag som skulle ha lagts av riksdagens alla åtta partier tillsammans, men som slutat med att Tidö-partierna gjort upp bakom ryggen på oppositionen.

Riktningen är tydlig. Public service ska krympa, till förmån för kommersiella aktörer. Uppräkningen av de ekonomiska anslagen trappas ned. Kravet på fyra kanaler sänks till två. Sveriges Radio säger sig behöva säga skära ned med 220 heltidsanställningar – om uppräkningen inte höjs från dagens nivå.

Men verksamheten ska inte bara krympas. Som så ofta med Tidöregeringens kulturpolitik, kompletteras det marknadsliberala med ett inslag av högerextremism.

SD:s representant Alexander Christiansson berättar stolt på pressträffen att public service ska jobba särskilt mot de grupper där de har lågt förtroende. Som av en händelse råkar den lilla grupp av befolkningen vara just sverigedemokratiska väljare, visar Som-institutets årliga rapporter. En studie som publicerades den 17 maj visar samtidigt att människor som är ”klart till höger” tar del av SVT:s innehåll i lika stor utsträckning, och att en majoritet (55 procent) är emot ett smalare public service-uppdrag.

För att öka förtroendet har man tagit bort nyckelord i uppdragsbeskrivningen om jämställdhet, mångfald och variation i befolkningen. Och allvarligast: Public service ska utsättas för fler granskningar, för att se till att de är ”opartiska” och inte ”politiskt vinklade”.

Att public service skulle ha en dold vänsteragenda är dock en myt, som Kalla Fakta nu dessutom har kunnat visa att Sverigedemokraterna själva producerar och pumpar ut genom sin trollfabrik.

Samtidigt är det opartiska en omöjlig position. Det går inte att ställa sig utanför eller över politiken, som avspeglas i allt ifrån programval, till vems röster som får höras och vad som ses som ont, gott eller självklart.

Nu blir det viktigare än någonsin för vänstern att jobba strategiskt med att sätta en egen politisk agenda.

I bästa fall är strävan efter opartiskhet en jakt på den politiska mitten. Men public service hamnar redan i dag ofta en bra bit till höger om den. Ett flagrant exempel är den inkonsekventa hanteringen av Eurovision. Att utesluta Ryssland på grund av invasionen av Ukraina, sågs som en självklarhet. När samma krav restes mot Israel på grund av folkmord, sågs det i stället som politiskt och därför otänkbart.

Ett annat exempel är sammanhanget där den här artikeln började: samhällsprogrammet Agenda. 2021 visade Dagens ETC att nästan vartannat program handlade om invandring, med koppling till brottslighet. Människor med bakgrund i andra länder demoniserades och målades ut som roten till alla problem. Agenda drev tittarna framför sig när rasistiska förklaringsmodeller vann giltighet.

Om utredningens förslag blir verklighet kommer fler steg att tas i den riktningen. Bort från spegling av hela befolkningen med all dess variation, mot att bli ett verktyg i handen på en allt mer fascistisk höger.

Nu blir det viktigare än någonsin för vänstern att jobba strategiskt med att sätta en egen politisk agenda. Att avslöja vem som tjänar på rasismen, och möta kulturkriget med den klasspolitik de vill få oss att glömma.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Kultur 24 maj, 2024

Med piska och offerkofta

Linda Skugge debuterade på 1990-talet och har sedan dess hunnit ömsa skinn många gånger. Foto: Anna Tärnhuvud/SVD/TT.

Träna är härligt, suga balle är sådär. I sin nya bok bekräftar Skugge att hon är Skugge. Men energin är det inget fel på.

När krönikören, författaren och före detta feministikonen Linda Skugge utkommer med 50: Lämna mig inte – tredje delen i den svit som inleddes med 40: Constant reader och 45: Morbus Addison – är den skriven genom Lady Lazarus lins. 

Lady Lazarus är inte bara Linda Skugges porriga alias, utan även en dikt på fri vers av Sylvia Plath. För Linda Skugge är mer än Fittstim och Onlyfans. Hon är beläst och intellektuell, har ett associativt huvud och en språklig stil som kännetecknas av inre monolog – och att läsa 50: Lämna mig inte och bli kompis med Lady Lazarus är omtumlande.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ida Stiller
Frilansjournalist.