ESTELI, NORRA NICARAGUA Landsbygden ligger snustorr efter nära fem månaders sommartorka. Men det ska bara dröja en vecka innan de tropiska orkanregnen drar in över Centralamerika och sköljer städer och landsbygd i det efterlängtade vattnet. Jorden suger begärligt upp varje droppe och efter bara några dagar börjar knoppar i träd och plantor att spricka ut. Det känns nästan som när vårens första starka strålar värmer upp kroppen efter 4-5 månaders eländig vinter hemma i Sverige, tänker jag när jag ser de blommande brandgula träden.
I 16 år rullades den då löftesrika framtiden tillbaka av tre högerregeringar. Jordreformen som var revolutionens oantastliga löfte började smulas sönder. Bönderna ruinerades av regeringspolitiken eller uteblivna krediter och utsäde. De gamla land- och boskapsägarna kom tillbaka från Miami, uppbackade av USA för att systematiskt hamra sönder revolutionen.

Den enorma rörelse bland bönder och fattiga stadsbor som hade uttryckts i organisering av kooperativ av olika slag förvandlades av opportunister inom det avgående Sandinistpartiet till ”NGO:s”, så kallade ”icke regeringsorganisationer”. Men så direkt oberoende har de aldrig varit för de fick och får ekonomiskt stöd av USA och EU:s olika biståndsfilialer. Det självutnämnda ”civila samhället”, ett NGO-block av 600 organisationer, demonstrerar i dag med högern på Managuas gator mot ”Diktatorn Ortegas brist på frihet”.
Plåster i stället för försvar av de genomgripande strukturella reformerna som revolutionen hade byggt upp, blev den nya modellen. Fältet låg fritt för att exploatera det nicaraguanska folket som under 16 år av detta styre sjönk ner i misär och förvandlades enligt den ”flexibla arbetsmarknaden” till modern slavarbetskraft på de så kallade maquilasfabrikerna. En halv miljon emigrerade till grannlandet Costa Rica.

Revolutionen hade visserligen 1990 förlorat ett slag, men inte själva kriget, som den gamla klyschan låter. Sandinisterna kom tillbaka och vann presidentvalet i november 2006 efter löftet att avskaffa hungern och inleda en värdig tillbaka till ett nationellt suveränt Nicaragua med fred och arbete.
Under valkampanjen hade sandinisterna talat om att eliminera hungern och undernäringen för de mest fattiga i landet. Men de inskärpte att det inte handlade om att bara kväva hungern enligt mottot ”bröd i dag, hunger i morgon”, utan att satsa på en långsiktig genomgripande strukturell reform. Denna skulle innebära att landsbygdens fattiga, där misären är som mest utbredd, skulle ges både krediter, ett antal djur men också en avsättningsmarknad för den produktion av mat som reformen ger efter att den gynnade familjen har fått ett minimibehov av mat tillfredsställda.
– Sett ur ett historiskt perspektiv har dessa fattigdomsbekämpande program i Nicaragua finansierats av utländska regeringar. Men med Daniel Ortega på presidentposten bröts denna politik. Uppgiften är nu att attackera orsakerna till fattigdomen. Ett av dessa program som har införts är ”Noll hunger”, säger José Angel Gama, ansvarig för ”Projektet ”Noll hunger” i staden Esteli.
Programmet innebär utbildning, hälsovård, vägar och infrastruktur, förbättra produktion och bygga bostäder, elektrifiering och energifrågor, med andra ord; ett brett program som syftar till att skapa ett totalt grepp om samhällsutvecklingen där befolkningen ska stå i centrum men framför allt vara den aktiva deltagaren i sin egen utveckling. Och det är kvinnan i familjen som står som juridiskt ansvarig för de resurser som staten överlämnar, ett unikt grepp i ett macholand.
Vad är det då som dessa familjer får i form av resurser?

Det handlar om mycket fattiga familjer med en liten åkerareal där olika grödor kan odlas. Har familjen inga djur får familjen en befruktad ko, en betäckt sugga, höns och frö för odling av gräs, vete och annan säd. Motivet för att skänka en ko är att mjölken i första hand ska tillfredsställa familjens konsumtionsbehov av mjölk och för att förbättra familjens närings- och hälsosituation.
– Familjernas befruktade suggor har på kort tid resulterat i tusentals kultingar. På detta kommer fem hönor och en tupp som kommer att förbättra intaget av kalorier där ägg är en viktig beståndsdel i proteinintaget. Men familjerna får också byggnadsmaterial så att djuren inte blir ett lätt byte för vilda djur eller tjuvar, säger Gama och tillägger:
– Programmets målsättning är att bonden och hans familj organiserar sig för det är inte lätt att konkurrera på en marknad som har sina begränsningar. Målet är att bönderna i stället för att konkurrera, samarbetar med varandra i till exempel ett kooperativ.

I Managua träffar vi Ariel Bucardo, Nicaraguas jord- och skogsminister som menar att Nicaragua på grund av revolutionen, kanske befinner sig i en mer gynnsam situation än övriga Centralamerika.
– Gudskelov så föll inte våra bönder för de nyliberala löftena om att producera andra saker än mat. Nyliberalerna föreslog i stället att vi skulle importera maten från de länder som subventionerar sina produkter. Men våra bönder övergav inte sina uppgifter som inte handlar om affärer utan om överlevnad. Detta har inneburit att vi på flera områden är självförsörjande i fråga om bönor, majs, hirs, mejeriprodukter. Ris är vi fortfarande inte självförsörjande på men där ska vi öka produktionen.
Åttio procent av Nicaraguas export utgörs av jordbruksprodukter och under 2007 ökade denna med 27 procent.
– Jag ser att Nicaragua har stora möjligheter för det är småproducenterna som producerar mat. Det finns inte en enda storproducent. Till exempel har vi 100.000 småproducenter av bönor. Och för första gången i dess historia får dessa småproducenter ett relativt rättvist pris för sina produkter.

Vad betyder Nicaraguas medlemskap i Alba?
– Vad världen upplever i dag är ett haveri och misslyckande för den nyliberala ekonomiska modellen har påtvingats oss. De talar om att modellen bygger på fri marknad, vilket är nyliberalismens innersta väsen. Men vi tror att den modellen börjar närma sig sitt slut. Ty de som har påtvingat oss modellen är de som brottas med de största problemen. Stora länder börjar ransonera till exempel ris och stänger sina gränser för att undvika risexport. Men samtidigt upphör de inte att subventionera sina risproducenter vilket står i motsättning till deras omtalade ”frihandel”. Därför måste vi bryta denna handel i grunden och finna och skapa nya mekanismer och villkor för en ny rättvis, solidarisk och kompletterande handel.
– För våra länder som tillhör Alba är detta målsättningen. Våra länder har olika styrka, men medan ett land stärks så stärks vi alla samtidigt inom Alba. Några Alba-länder har mer teknologi och kapital medan andra har mer produktiv kapacitet. Alba summerar detta till ett program och en process som gynnar medlemsländerna. USA, Europa och Japan subventionerar sina bönder och varför skulle inte vi, de fattiga länderna, kunna stödja våra bönder? Allt annat kan liknas vid politiken med ”den bundna åsnan och den lössläppta tigern”, vilket gjorde att många jordbruk i våra länder slogs sönder av den påtvingade modellen. Det är den som har orsakat den nuvarande livsmedelskrisen i världen. De rika länderna borde upphöra med att subventionera sin jordbrukare och låta oss konkurrera på lika villkor. Men det gör de inte. Vad har vi, de fattigaste länderna, då för alternativ? Förena och integrera oss för att skapa villkor och ett system för en handel för vår marknad där överskottet går till tredje land.
För 18 månader stod Chávez tillsammans med president Daniel Ortega framför en kvarts miljon nicaraguaner och offentliggjorde att dagen efter skulle en jordburksbank öppnas i Managua där bönder skulle kunna låna till en låg ränta.

Vilket är saldot av detta beslut?
– Tack vare Venezuela och de andra medlemmarna i Alba har vi idag inga elavbrott, som under de tidigare regeringarna kunde pågå upp till tolv timmar per dag vilket drabbar produktionen stenhårt. Tack vare Alba har vi i dag 60 miljoner dollar till förfogande för att finansiera småbrukarnas produktion vilket är basen för livsmedelsförsörjningen. På detta finns en serie av sociala program. Bland dem alfabetiseringen (av 38 procent av befolkningen) och gratis hälsovård.

– Vi tror att detta förstärker det ömse­sidiga handelsutbytet där våra bönder exporterar svarta bönor, kött och mjölkprodukter till Venezuela till utomordentligt bra priser. Men vi kan å andra sidan inte förneka att det finns problem som är avhängiga de höga oljepriserna i världen som drabbar konsumenten och fattiga länder som vårt, det näst fattigaste i Latinamerika. Men hjälpen från Alba har varit extraordinär och det utan några som helst påtvingade villkor vilket har gjort det möjligt för regeringen att besvara de stora utmaningar vi står inför.

Programmet ”Noll hunger”*

Värdet för Noll hunger är 2.000 dollar per familj där 1.500 dollar utgörs varor eller djur medan 500 dollar avsätts till teknisk assistens, fortbildning och operativa utgifter för organiseringen av bondefamiljerna.

Familjerna får inte sälja djuren som överlämnas och 20 procent av det erhållna ska betalas tillbaka för att inrätta en Jordbrukskassa.

Programmet ”Noll hunger” ska gynna 15.000 familjer som lever i extrem fattigdom och som representerar cirka 90.000 personer. Under femårsperioden (2007-2012) ska sammanlagt 7.500 familjer eller 450.000 personer har tagit del av programmet.

När programmets andra nivå inleds måste familjerna spara en del av sina försäljningsvinster för att ansluta sig till Jordbrukskassan som används till att bredda böndernas försäljning.

När den tredje nivån nås har familjerna organiserat sig och målsättningen är att ha uppnått en agrarindustriell grad på lokal, nationell eller internationell nivå.

* (Programa Productivo Alimentario, PPA)