”Det är kolonialisterna och fascisterna som har kidnappat landet vars själva hjärta är uppbyggt av minoriteter.” I sitt sökande efter tröst och gemenskap hittar Sara Abdollahi också kampandan i iransk litteratur av kvinnor.

År 2023. När jag följer den pågående revolutionen i Iran och ekona, ilskan, sorgen och hoppet som ackumuleras av den unga generationen i Iran och generationer före den vill jag förvandlas till sten, molotov cocktails och nävar, krut och kulor. Ett skrik. Varje dag sedan dagen då Jina Mahsa Amini mördades bär jag skulden, sorgen och skriket inom mig. Jag fortsätter leva, jag andas, jag rör mig, jag skriver. Inte hon. Inte heller skolflickorna som har gasats av den islamiska regimen. Inte heller flickorna som kidnappas av fascisterna.

Det blir inte bättre, utan värre när någon i förbifarten frågar mig hur det är med min familj i Iran och sedan återgår till att prata om sina 99 lyxproblem, det blir inte bättre när ingen frågar mig hur jag mår efter ett halvår av att vakna och somna med nya besked om död, död, död, det blir inte bättre av att en redaktör ber mig att skriva en text om Iran när orden både läcker över och aldrig räcker till.

Men alternativet är att tystna, därför är att skriva denna text ett försök att göra någonting, även om det förändrar ytterst litet. Jag använder pennan och vänder mig till litteraturen.

När jag blir ombedd att skriva om moderna iranska romaner behöver jag ha tre saker i åtanke.

Ett:

Till skillnad från persisk klassisk litteratur, verk av Rumi, Khayyam och Hafez, är de moderna romanerna inte allmänt kända eller vanligtvis endast utdrag i antologier under den västerländska stereotypen ”världslitteratur”. Romanen är ett ganska nytt medium för iranier. Det finns ännu inte heller någon nobelpristagare för att uppmärksamma samtida författarskap, som exempelvis Naguib Mahfouz gör när det gäller moderna arabiska författare. Om västerlänningar har läst eller hört talas om någon ny iransk bok, är det förmodligen en memoarbok skriven i väst, Marjane Satrapis underbara Persepolis eller Azar Nafisis Att läsa Lolita i Teheran.

Två:

Ett annat problem är bristen på översättningar. Mycket få verk av modern iransk litteratur har publicerats på svenska, engelska, i Iran eller utomlands. Dessutom är många av de översatta verken nu slutsålda, eller så håller inte översättningarna. Mycket få översatta verk har publicerats av stora amerikanska förlag med god distribution och marknadsföring. Kanske blir det ändring nu med den pågående revolutionen i Iran. Det vore en dröm om en ny iransk litterär våg uppkommer!

Tre:

Sist men inte minst, hur litteraturen läses. Till att börja med är det omöjligt att översätta vissa aspekter från originaltexten, såsom musikalitet och rytm. Prosans elegans i översättningen har mycket att göra med översättarens arbete. När det gäller iranska översättningar är dessvärre många undermåliga. Dessutom är de flesta läsare av iransk litteratur som också skriver om verken mer intresserade av de historiska och sociopolitiska detaljerna än de litterära meriterna.

Jag kommer här att skriva om tre iranska romaner som är hyfsat översatta och bra representationer av modern iransk prosa skriven av kvinnor. En del av dessa författare kallar sig feminister, andra inte. Oavsett skriver de om erfarenheter som kompletterar och fyller historier som annars skulle förbli tomma.

En som använde pennan för att skriva in sin generations kvinnor i historien var Simin Daneshvar (1921–2012). Hon fick stipendium 1952–54 och studerade kreativt skrivande på Stanford-universitetet. Hon gifte sig också med den hyllade iranske författaren och tänkaren Jalal Al-e Ahmad.

Daneshvars roman Savushun (1969), har sålt mer än en halv miljon exemplar. Boken vars titel uttalas som Suvašun på farsi och nyligen översattes till Sorgehögtid på svenska av Johanna Jellback och Said Moghadam, utspelar sig under åren mellan 1950- och 1960 och den västtillvända diktatorn Mohammad Reza Shahs tid. Det är den första romanen i Irans litterära kanon vars handling kretsar kring en kvinnas erfarenhet och perspektiv på den antimonarkiska och antivästliga rörelsen. Ett sätt att läsa boken är som en feministisk roman som illustrerar hur kvinnors erfarenheter skiljer sig från männens. Daneshvar försökte ge röst åt kvinnor som var förtryckta under Mohammad Reza Shahs regeringstid, och gestalta hur kvinnor led av ojämlikhet i offentliga och privata sfärer. Själv såg inte Daneshvar tematiken i boken som feministisk utan en mänsklig sådan som behövde höras och förtjänade att behandlas med samma allvar som medelklassmännens teman.

Med sin poetiska, precisa och starka prosa bröt Daneshvar ny mark i Irans litterära historia. Savushun utspelar sig under de senare åren av andra världskriget, när britterna ockuperade Iran, och är berättelsen om en jordägande familj i staden Shiraz, där Daneshvar växte upp. Berättaren, Zari, är en fru och mor som är oroad över sin familjs säkerhet och lycka medan hennes patriotiska man engagerar sig i det större samhället mot imperialism, stampolitik och korruption. Det är en berättelse om den växande sociala och politiska medvetenheten om Zari, såväl som ett växande revolutionärt socialt medvetande. Bokens unga huvudperson Zari kommer från en av familjerna som styr över staden. Fångad av krafter utanför hennes kontroll, kämpar hon för att skydda dem hon älskar samtidigt som hon hittar ett känslomässigt och socialt utrymme för sig själv. Man påminns om en persisk Virginia Woolf vars liv kretsar kring barnen, hennes hus och trädgård, och några nära vänner, med välgörenhetsbesök i ett kvinnofängelse och en vårdanstalt som hennes enda regelbundna utflykter.

Zoya Pirzad, den andra armeniska kvinnan att publicera en roman på farsi, är ett bra exempel på en minoritetsförfattare som också är en av de bästa persiska författarna. Hennes bästsäljande roman, Cheragh-ha ra man khamush mi-konam (Jag släcker ljuset på svenska), vann det prestigefyllda oberoende Golshiris litteraturpris 2002 samt utsågs till årets bästa litterära bok av departementet för kultur och islamisk vägledning 2003. Översättningen av Franklin Lewis publicerades 2012 under titeln Things we left unsaid (vilket Lewis sade till mig inte var hans beslut). 2014 publicerades översättningen av Pirzads Yek Ruz Mande be Eid Pak (En dag kvar till påsk) från 1998 av Amy Motlag som The Space between us.

Things we left unsaid (1998), som märkligt nog betyder någonting helt annat än den persiska titeln Yek ruz mande be eid pak; One day left until easter, utspelar sig i Abadan, en stad byggd kring ett stort gammalt oljeraffinaderi i början av 1960-talet under Mohammad Reza Pahlavis era. Pirzad, som är född och uppvuxen i Abadan, skriver engagerande om en kvinnas vardagsupplevelser och känslor. Hennes stil är avslappnad, naturlig och subtil, vilket var nytt för iranska romaner, som annars ofta använder sig av metaforer. Berättaren, Clarice Ayvzaian, är en armenisk hemmafru vars liv förändras när Emile och hennes familj flyttar in i huset bredvid deras. Clarice finner sig sakta bli kär i Emile när familjernas liv trasslar ihop sig. Hon engagerar sig också i kvinnorörelsen. Även om boken ger en känsla av platsen och referenser till sociala händelser som kvinnlig rösträtt och det armeniska folkmordet, är det inte en politisk eller socialrealistisk roman. De flesta läsare i väst, särskilt om man har bott i förorterna, kan lätt identifiera sig med berättaren, vilket kännetecknar stor litteratur.

En nu levande författare vars verk har påverkat mig djupt är Sharnush Parsipur (1946). I likhet med Daneshvar publicerade hon sig också före den islamiska revolutionen. Hennes bästsäljande roman Kvinnor utan män publicerades 1989, och översattes till svenska av Said Moghadam 1994. Den gjordes till en film 2009 av Shirin Neshat, den berömda iransk-amerikanska konstnären.

Kvinnor utan män: En roman om det moderna Iran, och i original med titeln Zanan bedun mardan, är en kort bok som består av berättelser om fem kvinnor som möts i ett hus med trädgård i Karaj, utanför Teheran. Här finns en rik medelklassfru och en prostituerad, och de skiljer sig lika mycket i temperament som i bakgrund. Parsipurs berättelser handlar om de utmaningar kvinnor möter när de försöker leva utan män i Iran, med en debatt om huruvida oskuld är en ridå eller ett hål, våldtäkt och upprätthållandet av föreställningar om heder av kvinnor såväl som män, och vardagssysslor, som stickning och kvinnor som samlas och pratar. Även om den akten också är revolutionär.

Influerad av författare som Gabriel García Márquez, väver Parsipur samman magisk realism och moderna innovationer i romanen med klassiska myter och berättelser från Mellanöstern som går tillbaka till Tusen och en natt.

Berättelserna är fantastiska, kvinnor förvandlas till träd, återföds och kan läsa tankar eller flyga. Och bara en är förankrad i någon form av historisk kontext, utspelad under kravallerna 1953, och det bara tillfälligt. De har något av sagan över sig, men som goda sagor är de psykologiskt och praktiskt förankrade. Och Parsipurs karaktärer är för omedelbara och egendomliga för att i första hand vara symboliska eller allegoriska. Så är Kvinnor utan män både underhållande och ett urval av kvinnors svåra liv i Iran på 1980-talet.

Med tanke på den nuvarande politiska situationen är intresset för iransk litteratur större än för verk på många andra språk. Läsare vill ha en alternativ eller sannare berättelse om Iran än den som presenterats i västerländska medier under de senaste 40 åren. Vi får hoppas att det inte är en övergående trend.

16 september 2022 är för mig och kommer alltid att vara förknippat med dagen då jag började dela in mina sorger i skuld och planer för hur jag ska rikta ilskan rätt. Varje dag vaknar och somnar jag med den ekande frågan: Vad kan jag göra för Iran i dag? Det finns inget svar. Det enda jag kan vara säker på är att döden finns i tystnaden. Detta är ingen lek, detta är ett sätt att skriva in mina systrar i världen och finna platsen och nåden där mellan ömhet och våldsamhet.

Jag tittar ut genom fönstret, himlen är som himlen brukar vara när det är början på svensk vår, ambivalent, jag hör mina systrars ekon från litteraturen och gatorna, jag hör rösterna från männen som omringar mina systrar och gör dem till fångar, jag hör vinden i de förtorkade mandelträden, jag hör, i fjärran, ekona som närmar sig varandra i Iran, Kurdistan, Baluchestan, i ropen och viskningar omvittnade av varandra. Jag hör deras röster från långt borta men ändå så nära. Vi springer och skriker: ”Kvinna, Liv, Frihet.” Kulornas högljudda smattrande. Det luktar krut och bränt. Jag mår inte bra, jag är trött… Jag är hoppfull. Det bränner till där jag blivit träffad av plastkulor. Jag är hoppfull, det ska inte göra ont, jag måste kunna gå, jag måste kunna komma fram, jag mår illa… Jag är hoppfull. Vi har våra vapen i händerna, ler och ingjuter mod i varandra. Jag hade ju lovat dig att jag inte skulle dö, och jag är fortfarande vid liv.*

Detta är djävulens krig. Det är kolonialisterna och fascisterna som har kidnappat landet vars själva hjärta är uppbyggt av minoriteter: vi är lorer, balucher, kurder och så vidare. Det iranska folket har förstått vilken styrka som finns i att gå samman. I över 40 år har regeringen sett till att det har varit svårt att organisera sig. Isolerat människor från varandra, lärt oss att vara paranoida och ljuga för varandra. Det har gjort oss sjuka. Nu hjälper vi varandra att omskola oss mentalt. Vi har vänt blad och slåss tillsammans. Det kommer att ta tid och kosta många liv, det ligger i revolutionens natur, men nu finns det ingen återvändo.

Sara Abdollahi är kritiker och essäist

Fotnot

* Citat ovan ur anonym text publicerad av Svenska PEN 24 oktober 2022. Översättning Namdar Nasser.

Sara Abdollahi

Sverige har genomgått en homonationalistisk process de senaste femtio åren. SD har väldigt lite att göra med den, menar SVT-journalisten Erik Galli.

Det gröngrå havet glittrar och klippor och barrskog i högsommarskrud speglas dallrande på vattenytan. Solen smeker två mäns ryggar. De sitter nära varandra, utan att kropparna möts, men en hand nuddar en axel, ett huvud lutar sig mot det andra. Vi är på en hemlig plats någonstans i Stockholms skärgård, en av de allra sista icke-digitala mötesplatserna för gay gemenskap. Här möts män över generationer, klassgränser och politisk hemmahörighet. Den zornska idyllen bildar slutscenen i SVT-journalisten Erik Gallis serie SD-bögar om den svenska varianten av homonationalism. I tre avsnitt får tittaren följa hans sökande efter svaret på frågan: Hur kunde sprickan uppstå och hur har han själv kunnat missa vad som pågått? Han slår följe med två homosexuella män med nyckelpositioner inom extremhögern: Bulletins krönikör Luai Ahmed och EU-parlamentarikern och sverigedemokraten Johan Nissinen. Med hjälp av en osynlig överenskommen gaysamhörighet uppstår ett samtal präglat av en förtrolighet som följer med i alla avsnitt.

Redan med sin omtalade serie Under kniven visade Erik upp sin speciella journalistiska metod: att ställa sig jämsides med den grupp han skulle granska. De fördomar och den moralism som omger skönhetsoperationer, träffade honom som själv gått igenom ett och annat lyft, likaväl som de intervjuade.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)

45 kr

Papper månadsvis (4 nr)

59 kr

Paulina Sokolow Kulturredaktör och konstvetare.kultur@flamman.se

Städyrket är ett av de vanligaste kvinnoyrkena i Sverige och samtidigt ett av de mest osynliga. “Rent åt helvete” släpper in dagljus över den ruttna branschen. Städaren Melinda Kandel har läst.

Journalisten och författaren Elinor Torp är aktuell med en ny bok om arbetslivskriminalitet, denna gång med städbranschen som skådeplats. Rent åt helvete (Mondial) tar avstamp i den decemberdag 2021 då ett utlöst inbrottslarm gjorde städerskan Chilo till statsministerns städerska med hela svenska folket. I medierna målades Chilo, som bara skulle in och städa som vanligt, ut som ett hot mot rikets säkerhet. Hon deporterades snart till Nicaragua.

Den dåvarande statsministern och ledaren för partiet som en gång stod på arbetarnas sida, har å sin sida hållit sig undan. ”Magdalena har ingen lust att prata”, får Torp veta av en pressekreterare, efter att i närmare ett års tid sökt den dåvarande statsministern.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)

45 kr

Papper månadsvis (4 nr)

59 kr

Melinda Kandel Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.

Företag skryter gärna om sina etiska och hållbara riktlinjer – men de är ofta bara ord på ett papper. För samtidigt anlitar många företag postbud med slavlika arbetsvillkor.

När företag är öppna med hur de ska driva sin verksamhet på ett etiskt och ansvarsfullt sätt brukar de ofta ha ett styrdokument som kallas ”uppförandekod”. Denna innehåller i regel jämställdhet, intressekonflikter, arbetsmiljö, eller allmänna etiska frågor som är förenliga med företagets vision och värderingar.

En del företag drar upp växeln ännu mer och presenterar kapitel om social hållbarhet eller miljömedvetenhet. Optikföretaget Synsam presenterar så många som elva principer, som inkluderar ”förbud mot barnarbete, tvångsarbete och korruption. Principerna innefattar även krav på säkerhet och skäliga arbetstider. Utöver BSCI:s principer kräver Synsam även att alla transportörer och speditörer ska ha kollektivavtal för sina medarbetare.”

Synsam är inte ensamma om att påstå sig ta socialt ansvar. Flera andra företag stoltserar gärna med sitt miljöarbete, krav på hållbarhet och kollektivavtal med samarbetspartners. Apoteket lovar att ”åstadkomma goda arbetsvillkor och minska risken för barnarbete, tvångsarbete och diskriminering”, och Linas Matkasse jobbar utifrån fokusområden som är ”kopplade till FN:s globala mål för hållbar utveckling: matsvinn, råvaror, resursförbrukning och hälsa”.

Klickar man sig vidare till valet av leveransbud på exempelvis Synsam visas dock en annan verklighet. Vilket är att du får Airmee som alternativ för paketleverans.

Om vi slutar bry oss om arbetsvillkoren för dem som kör våra paket, kan företagen lika gärna stryka sina etiska riktlinjer.

Leveransföretaget Airmee är ett gigföretag som redan har tecknat avtal med flera svenska företag och driver nära samarbete med dessa. Julia Lindblom på tidningen Arbetaren har nyligen avslöjat hur buden på Airmee vittnar om slavliknande villkor med ständig övervakning. Ändå beskriver samarbetspartnerna på sina hemsidor hur hållbarhet är av högsta prioritet. Goda sociala villkor i hela leveranskedjan utlovas. Men i sista etappen, när kunden ska få sitt paket, överlämnas det av en terminalarbetare som saknar kollektivavtal.

En studie från 2013 (”Private Regulation and Trade Union Rights”) visar också att uppförandekoder bara uppnår en liten eller ingen effekt på arbetsvillkoren. Varför är det svårt att få svar på, men det kan bero på att företag väljer att införa policyer – utan att veta hur de ska implementeras.

Det är förstås utmärkt att företag vill ta mer ansvar för mänskliga rättigheter och miljöansvar. Det har lett till uppförandekoder och miljöcertifieringar, samt lagar som kompletterar hur socialt ansvar ska stärka arbetare och miljöarbete. Däremot borde företag fråga sig varför de upprättar uppförandekoder utan att först kartlägga syftet med koden. Att anamma sociala riktlinjer är ett första steg i rätt riktning, men blickarna måste höjas mot det faktiska sista steget: leverantören.

När Transportarbetareförbundet frågade leveransbolag om de har kollektivavtal fick de inte något svar av Airmee. Det snarlika företaget Budbee hänvisade till sin uppförandekod. Där hittade facket inte någon information om vad företagets arbetare faktiskt tjänar.

Att kunna erbjuda något så flexibelt som hemleverans är säkert till stor nytta för både företag och kunder. Men om vi därmed slutar bry oss om arbetsvillkoren för dem som kör våra paket, kan företagen lika gärna stryka sina etiska riktlinjer. En god arbetsmiljö bör inte bara gälla Synsams och Apotekets egna anställda, utan även dem som jobbar för paketföretagen.

Yasmine Abdullahi Ledarskribent i Flamman.

Den ryska statsvetaren Greg Judin har slagits medvetslös för sin fredsaktivism – ändå fortsätter han att protestera. Han besökte Flammans redaktion för ett poddsamtal om det ryska motståndet.

Dagen efter Putins invasion av Ukraina publicerade Flamman en text av den ryska politiska filosofen och aktivisten Greg Judin, som dömde ut kriget som det mest ”vettlösa” i Rysslands historia. Några dagar senare greps han och slogs medvetslös av polis under en antikrigsdemonstration i Moskva.
På en resa genom Stockholm tittar han förbi Flammans redaktion för en intervju. Han är lång, välartikulerad, och vill inte höra ett ord om att han är modig.

– Det var inte bara en brutal invasion av ett grannland, utan av en kulturellt närstående nation som vi delar en lång historia med. Dessutom riktades invasionen i stort sett mot hela världen – inte för att den nödvändigtvis fördömde den, men handlingen var idiotisk då den isolerade Ryssland från det kulturområde som det hör hemma i.

Han säger att Vladimir Putin inte har någon som helst chans att vinna kriget.

– Det finns inte ens någon förståelse av hur en seger ska definieras. Kriget har inte bara förstört relationen till ukrainarna, utan även till alla grannländer. Tidigare talades det om ett ”slaviskt broderskap”, men vad återstår av det efter den här invasionen? Kriget kommer att ha katastrofala konsekvenser för mitt land. Det är verkligen det mest idiotiska kriget i landets historia.

Så håller befolkningen med om det, eller sväljer de propagandan? Enligt Greg Judin är frågan felställd.

– Det första man måste förstå är att Ryssland är ett djupt avpolitiserat samhälle. Folk vill inte ha någonting med politik att göra. Om du vill förstöra en fest i Ryssland så kan du börja prata politik.

Det här skedde inte över en natt utan var en viktig del av Putins politik.

– Så fort Putin vann makten började han odla en nihilistisk inställning till politiken, och han lyckades. Det är en del av hans nyliberala kurs där ekonomin prioriteras över politiken, och allt som betyder något är pengarna på fickan – allt annat är värdelöst. Så om du frågar mig om ryssar tycker si eller så blir mitt svar: de bryr sig inte.

Greg Judin satt även fängslad 2011, när han protesterade mot Putins grundlagsändring som skulle låta honom sitta en tredje presidentperiod – och därmed cementera sin egen makt. Han beskriver detta som en ”brytpunkt”, när det var en öppen fråga om Ryssland skulle fortsätta med allmänna val eller bli en diktatur.

– Det som händer nu är resultatet av vad som hände då. Det var då han konsoliderade sitt monarkiska styre.

Jag ber Judin kartlägga hur den ryska vänstern och fredsrörelsen ser ut.

– För det första har de officiella partierna ingen betydelse. Formellt sett har vi ett flerpartisystem men i själva verket styrs de alla från Kreml. De finansieras till och med därifrån. De har kuratorer på presidentkontoret som övervakar deras uttalanden och beteende.

Den ryske statsvetaren Greg Judin har gripits och misshandlats för sin aktivism. Han berättar om det ryska motståndet mot Putins regim i det senaste avsnittet av Flammans podd Norrskenet. Foto: Flamman.

Detta kallas för den ”systemiska oppositionen”.

– Systemets gränser är väldigt tydligt definierade. Om du anser att Vladimir Putin ska få styra så länge han vill, då får du verka inom systemet. Annars utesluts du omedelbart. Så det vi pratar om nu är den ”antisystemiska oppositionen”.

Men där utanför är det oerhört svårt att formalisera sig som organisation. Alla ansökningar om att bilda ett parti avslås, och man blir omedelbart måltavla för den hemliga polisen, förklarar Judin.

– Så genom åren har folk lärt sig att institutionalisera sin aktivism på till synes apolitiska sätt. Den ideella organisationen Memorial är ett exempel på det – de spelar en viktig kulturfunktion genom att bevara minnet av Sovjetunionens brott, vilket inte är strikt politiskt. Men de har uppenbarligen politiska sympatier, och så fort du intar någon sorts självständig politisk position är du slut.

En annan väg är att etablera organisationer med endast delvis politisk agenda som Aleksej Navalnyjs stiftelse mot korruption, som förvandlades till en politisk rörelse och ett proto-parti. De flesta rörelser utanför systemet är antingen vänster eller liberala, då högern inte har samma problem med den politik som bedrivs inom systemet.

Vissa aktörer har lärt sig att spela inom systemets begränsningar. Bland annat använder de ”smart röstande” där alla oppositionella samlas bakom en enda kandidat, så att valet blir en omröstning för eller emot det styrande partiet. Detta har dock blivit svårare, och i april 2022 avslöjades det att både Apple och Google på Putins order censurerade Navalnyjs listor över föreslagna kandidater.

Andra försöker luckra upp gränsen mellan den politik som förs inom och utanför systemet, som den demokratiska socialisten Mikhail Lobanov (intervjuad i Flamman nummer 49/2021).

– Till slut blev denna strategi väldigt farlig för Kreml. Systemet blev så instängt att det till och med i systempartierna började uppstå ett motstånd som ibland hade effekt. Till exempel 2019 när Navalnyj och andra använde den smarta omröstningsstrategin, vilket oftast innebar att man röstade på kommunistpartiets kandidat. Vad Lobanov gjorde var att kombinera den kvardröjande respekten för Sovjetsystemet med intresset bland unga för nya vänsterrörelser, en allians som framstod som mycket farlig för styret.

Redan före kriget hårdnade stämningen i Ryssland, med förbudet mot Navalnyjs rörelse och nedstängningen av Memorial. Det senare handlade inte främst om att de grävde fram brott under Stalineran, utan att de upprätthöll kapaciteten för politisk organisering utanför systemet.

– Alla försök till kollektiv handling stoppas omedelbart. Intressant nog gäller det även rörelser som stödjer regeringen. Även de är farliga! Inför kriget arrangerades en demonstration av militärer för att visa att det ryska folket stödjer invasionen. Dessa människor blev omedelbart arresterade. Det är så denna regim fungerar. Den gör allt för att avpolitisera samhället. Alla initiativ riskerar att leda över i att självständiga tankar formuleras.

Därför ser Greg Judin Ryssland som ett extremt exempel på den nyliberala politiska logiken.

– Allt som överskrider ens privata ekonomiska intresse betraktas med misstänksamhet. För vem i hela friden bryr sig om andra människor?

Denna inställning kan dock vara på väg att ändras. I en enkätundersökning som Judins universitet genomförde bland unga ryssar frågade de: ”Vilket land borde vara en förebild för Ryssland?” De flesta svarade att det inte spelar någon roll, för att inget ändå kommer att förändras. Men på andra plats kom Sverige.

– Sverige är förstås en symbol – för mer solidaritet, engagemang och respekt mellan människor. Så det finns önskemål om det. Alla vill egentligen ta hand om varandra och styra över sitt eget land, så den här situationen kommer inte att hålla för alltid. Den här klyftan mellan generationerna gör att jag i slutändan är hoppfull.

Lyssna på hela intervjun: soundcloud.com/norrskenetpodd

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se

Revingefältet var fram till 1960-talet ett jordbrukslandskap med plats för kvarnar, fruktodling, bränneri, smedjor och ett par mindre fabriker. Här ligger sand- och grustäkter samt våtmarker som kan utgöra viktiga livsmiljöer för många arter. Det gäller inte minst Krankesjön, en av Skånes viktigaste fågelsjöar, och en ranch för ekologiskt jordbruk.

Men nu är det slut med mycket av detta. Försvarsmakten har sedan länge kört ut de permanent boende från fältet, och kräver nu att få utöka sina krigsövningar till den grad att kossorna inte längre kan vara kvar. Det är bara ett av många exempel på hur miljöintresset får kröka rygg för män i gröna uniformer.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)

45 kr

Papper månadsvis (4 nr)

59 kr

Jens Holm red@flamman.se

Den svenska klimatrörelsen står inför två huvudsakliga utmaningar. Den ena handlar om vikten av att ställa krav med potential att dra med sig många människor. Ett sådant är sannolikt målsättningen att införa avgiftsfri kollektivtrafik i våra kommuner. Utsläppen av växthusgaser kommer till hela 20 procent från privatbilismen och kravet har dessutom en progressiv fördelningsprofil då nästan alla medborgare bidrar via skattsedeln. Notera också att människor längst ned på samhällsstegen, de som uppbär försörjningsstöd, inte betalar någon inkomstskatt!

Den andra handlar om att resa mer systemöverskridande krav. Det räcker inte med att i allmänna ordalag tala om hur förödande det rådande tillväxtparadigmet är eller vilka miljömarodörer de stora multinationella bolagen är. Kravet att de kvarvarande fossila resurserna måste stanna kvar i marken eller havsdjupen är också i sig otillräckligt. Det som behövs är konkreta analyser, strategier och krav riktade mot det fossila kapitalet, endast så kan vi komma åt den faktiska makten.

På svensk botten saknar vi nästan helt fossila naturtillgångar, utan det blir nästa steg i förädlingskedjan som aktualiseras – raffinaderierna. Vi har i dagsläget fem raffinaderier: Preemraff och St1 i Göteborg, Nynas i Nynäshamn och Göteborg samt dessutom Preemraff i Lysekil. Kravet som bör resas är att dessa raffinaderier förstatligas och att en omställning till miljövänlig och samhällsnyttig verksamhet äger rum: antingen om det går att utnyttja befintlig infrastruktur och teknisk kompetens eller om det är andra anläggningar och teknik som måste till. Ingen ska dock behöva bli arbetslös utan de anställda erbjuds fortsatt sysselsättning i den nya strukturen.

Det som behövs är konkreta krav riktade mot det fossila kapitalet.

Det hela är en process som inte går att få på plats i en handvändning, men ett sjuårsperspektiv – med 2030 som mål – kanske är en rimlig tidsrymd? Sedan måste vi givetvis fundera över vägar att genomföra denna ägaromställning samt vilka alternativa verksamheter som kan vara passande – men utan en betydande folklig mobilisering kommer dock alla goda intentioner att stanna på förslagsstadiet.

Kravet ovan bör också länkas in i ett vidare perspektiv. Förnyelsebar energi – alternativt en ren energieffektivisering – måste gå in och täcka behovet från den raffinerade oljan för om vi i stället importerar samma produkt och volym går poängen förlorad. Det gäller också att åtgärden sprids och väcker genklang bortom våra egna gränser, att strukturella planer upprättas i land efter land och att transnationella samarbeten uppstår, utifrån vetskapen om att de fossila jättarna har sina tentakler utspridda över hela världen.

Anders Karlsson Socialistisk Politik

När skolornas underfinansiering och skolbibliotekens existens står på spel är det förstås lönlöst att dra en lans för skolkören. Trots att det är en lyckans port till språk och gemenskap.

Hugo Alfvén var en otrolig kompositör. Hans körstycken fångar med såväl mulna som glittrande klanger de få dagarna av bitterljuv svensk försommar med iskallt vatten, syréndoft, solreflexer och ett plötsligt sus när en il rusar genom björkens nyutspruckna lövverk. Att han 1941 framträdde officiellt i det naziockuperade Norge och 1937, alltså före det ökända Bollhusmötet, öppet protesterade mot att en svart jazzmusiker skulle spela på Grand Hotel, är inget man tänker på till tonerna av Uti vår hage, tonsatt för exakt hundra år sedan och som just nu hörs i blomsterprydda kyrkor och på skolgårdar.

Sången, som enligt rykten handlar om receptet till en hemkokt abortmedicin, är ett paradstycke som ingår basrepertoaren i Sverige informellt mesta elitskola: Adolf Fredriks musikklasser, grundad det ödesdigra året 1939. Här blandas den kulturella medelklassens barn med läkarfamiljer från Bromma och enstaka vanlisar som sållats fram i de tuffa inträdesproven som utförs när barnen är tio år. Några få går vidare till en musikkarriär, medan de flesta andra tar över sina föräldrars yrken eller blir jurister. Mina judiska invandrarföräldrar kände inte till skolan, trots att jag var glad i att sjunga och hade mina lyckligaste stunder i skolkören i Brannhällskolan i Orminge. Utan sångfröken Inger och nothäftet Nu sjunger vi hade mitt liv vare sig blivit fyllt av musik eller introducerat mig intravenöst till den svenska visskatten och senare i livet, när jag som tonåring sökte till Musikgymnasiet, till det europeiska kulturarvet med Bachs Magnificat och Mozarts Requiem.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)

45 kr

Papper månadsvis (4 nr)

59 kr

Paulina Sokolow Kulturredaktör och konstvetare.kultur@flamman.se

”Bygg facket starkt” är temat för Vänsterpartiets fackliga rikskonferens, som ägde rum den 2–4 juni på ABF-huset i Stockholm. Bland utmaningarna märks organiserandet av unga och kvinnor, samt ett kvardröjande socialdemokratiskt grepp om förbunden.

På träpanelen är röda banderoller upptejpade. ”Sportvänstern” står det på en, ”Arbetare förena er” på en annan. Ett sorlande gäng fackligt aktiva vänsterpartister rör sig långsamt in i Sandlersalen på ABF-huset. Vi ska lyssna på ett panelsamtal om kvinnors organisering.

I panelen som leds av Eva Nikell sitter Karin Stöckel från Gruvarbetarkvinnor, Lisa Ledin från det kvinnliga nätverket Näta inom Byggnads och Silvana Vretoska från Kommunal. Samtalet rör sig mellan allt från sexuella trakasserier, policyer som förblir pappersprodukter, och ”gravidfrågan” som Karin Stöckel uttrycker det.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)

45 kr

Papper månadsvis (4 nr)

59 kr

Tuija Roberntz Reporter på Flamman.tuija.roberntz@flamman.se

Under helgen ägde demonstrationer mot den nya terrorlagen rum i både Göteborg och Stockholm. Vid sidan om lagen är förhoppningen att stoppa Sveriges inträde i Nato.

Röda PKK-flaggor som vajar i vinden samtidigt som fler flaggor delas ut på Norra Bantorget i Stockholm. Tal hålls på flaket till en lastbil av äldre modell och det är snart dags för demonstrationståget, som polisen uppskattar till 500 personer, att börja röra sig.

Den 1 juni infördes den nya terrorlagstiftningen och det har enligt bland annat Lagrådet och människorättsorganisationen Amnesty inte varit tydligt hur den ska tolkas. Under lördagen uppgav både polis och säkerhetspolis till SvD att de bedömer att det inte är ett brott att bära en symbol för PKK.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)

45 kr

Papper månadsvis (4 nr)

59 kr

Tuija Roberntz Reporter på Flamman.tuija.roberntz@flamman.se

Kultursidesvänstern försökte länge framställa Zlatan som progressiv ikon. Men när han nu avslutar karriären smäller diktaturvurmandet högre än alla klacksparkar.

”För Sverige i tiden”.

Titeln på SVT:s dokumentär om Zlatan Ibrahimovic från 2018 sammanfattar de höga svenska förhoppningarna om fotbollsgeniet. Han skulle bli kung över 2000-talets mångkulturella Sverige – axla manteln åt Sveriges alla rosengårdar och visa att det går att bli blågul folkhjälte fast man bryter på serbo-kroatiska.

Ett tag hyllades rentav något som tveksamt nog kallas ”osvenskt”: att han betedde sig divigt på planen och förolämpade kollegor i fotbollsvärlden, med gliringar om att Robert Laul är ful och att Ralf Edström duger till att klippa hans gräsmatta. Detta kunde även uppskattas av en höger som snarare såg ett uppror mot den såssiga svenska ”jantelagen”.

När han nu snörar upp fotbollsskorna för gott får den antirasistiska legenden om Zlatan anses grusad. Inte för att ”osvenskt” har blivit ett skällsord i ett Sverige med SD bakom spakarna. Utan för att Zlatan Ibrahimovic själv aldrig var sugen på, eller kapabel till, att bli en modern Zpartacus. (Bara en gång, jag lovar.) Han slogs alltid med en persons framgångar för ögonen – sina egna. Högern fick rätt till slut.

Den första gången som det framgick att han inte bara var spontant kaxig mot journalister, utan även kalkylerat respektlöst mot supportrarna, var när han i november 2019 köpte in sig i Hammarby IF – och i en transaktion gjorde två städer förbannade. Bajen för att man ville fortsätta vara gräsrotsklubb snarare än spekulationsobjekt, och Malmö FF för att han investerade i en fiende.

Det finaste med svensk fotboll, såväl som med fotbollen generellt, är den starka föreningskulturen, i Sverige uttryckt genom regeln att klubbarna måste ägas till minst 51 procent av föreningens medlemmar. Zlatan Ibrahimovic står för motsatsen, ett försök att förvandla sporten till en köttmarknad för asiatiska fossilkapitalister. Jag ska inte skriva att det är rätt att hans staty bokstavligen har sågats av vid fotknölarna – men nog är den stympade varianten ett mer passande monument över hans arv.

Visst kämpade antirasistiska skribenter tappert för att framställa hans oförskämda hyperindividualism som något ädlare, de betryckta förorternas suck och hjärtat i ett hjärtlöst Sverige. Till slut blev det dock omöjligt.

Hans ständiga hån mot damfotbollen, hyllningar av tv-populisten Silvio Berlusconi, eller hans betyg på ”10 poäng” till fotbolls-VM i Qatar kunde inte ens av kultursidornas Zlatanviskare omtolkas till progressiva slagord. För i slutändan finns det inget antal magiska klackmål som kan väga upp för 6 500 migrantarbetares död. Han visade sig inte alls vara hjärtat i en hjärtlös värld, utan ännu en av dess torpeder.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se

Kvinnorna skriver en sannare berättelse om Iran

Fotnot

Blott Sverige svenska bög-krusbär har

Stötta Flamman!

Magdas städare avslöjar arbetarrörelsens kris

Stötta Flamman!

Gäller inte det sociala ansvaret våra leveransbud?

Ryska statsvetaren: ”Det mest idiotiska kriget i landets historia”

Jens Holm: Ge inte stridspittarna frikort i klimatarbetet

Stötta Flamman!

Förstatliga och ställ om Sveriges oljeraffinaderier!

Paulina Sokolow: Nyckeln till språket kan finnas i körsången

Stötta Flamman!

Vänsterkonferens hoppas bryta den fackliga S-dominansen

Stötta Flamman!

”Vi hoppas att Erdogan blir kränkt”

Stötta Flamman!

Zlatan – för sig själv, i tiden

Fotnot

Flammans veckobrev

Stötta Flamman!

Stötta Flamman!

Stötta Flamman!

Stötta Flamman!

Stötta Flamman!

Stötta Flamman!