Utrikes 08 mars, 2023

Kvinnorna skriver en sannare berättelse om Iran

”Det är kolonialisterna och fascisterna som har kidnappat landet vars själva hjärta är uppbyggt av minoriteter.” I sitt sökande efter tröst och gemenskap hittar Sara Abdollahi också kampandan i iransk litteratur av kvinnor.

År 2023. När jag följer den pågående revolutionen i Iran och ekona, ilskan, sorgen och hoppet som ackumuleras av den unga generationen i Iran och generationer före den vill jag förvandlas till sten, molotov cocktails och nävar, krut och kulor. Ett skrik. Varje dag sedan dagen då Jina Mahsa Amini mördades bär jag skulden, sorgen och skriket inom mig. Jag fortsätter leva, jag andas, jag rör mig, jag skriver. Inte hon. Inte heller skolflickorna som har gasats av den islamiska regimen. Inte heller flickorna som kidnappas av fascisterna.

Det blir inte bättre, utan värre när någon i förbifarten frågar mig hur det är med min familj i Iran och sedan återgår till att prata om sina 99 lyxproblem, det blir inte bättre när ingen frågar mig hur jag mår efter ett halvår av att vakna och somna med nya besked om död, död, död, det blir inte bättre av att en redaktör ber mig att skriva en text om Iran när orden både läcker över och aldrig räcker till.

Men alternativet är att tystna, därför är att skriva denna text ett försök att göra någonting, även om det förändrar ytterst litet. Jag använder pennan och vänder mig till litteraturen.

När jag blir ombedd att skriva om moderna iranska romaner behöver jag ha tre saker i åtanke.

Ett:

Till skillnad från persisk klassisk litteratur, verk av Rumi, Khayyam och Hafez, är de moderna romanerna inte allmänt kända eller vanligtvis endast utdrag i antologier under den västerländska stereotypen ”världslitteratur”. Romanen är ett ganska nytt medium för iranier. Det finns ännu inte heller någon nobelpristagare för att uppmärksamma samtida författarskap, som exempelvis Naguib Mahfouz gör när det gäller moderna arabiska författare. Om västerlänningar har läst eller hört talas om någon ny iransk bok, är det förmodligen en memoarbok skriven i väst, Marjane Satrapis underbara Persepolis eller Azar Nafisis Att läsa Lolita i Teheran.

Två:

Ett annat problem är bristen på översättningar. Mycket få verk av modern iransk litteratur har publicerats på svenska, engelska, i Iran eller utomlands. Dessutom är många av de översatta verken nu slutsålda, eller så håller inte översättningarna. Mycket få översatta verk har publicerats av stora amerikanska förlag med god distribution och marknadsföring. Kanske blir det ändring nu med den pågående revolutionen i Iran. Det vore en dröm om en ny iransk litterär våg uppkommer!

Tre:

Sist men inte minst, hur litteraturen läses. Till att börja med är det omöjligt att översätta vissa aspekter från originaltexten, såsom musikalitet och rytm. Prosans elegans i översättningen har mycket att göra med översättarens arbete. När det gäller iranska översättningar är dessvärre många undermåliga. Dessutom är de flesta läsare av iransk litteratur som också skriver om verken mer intresserade av de historiska och sociopolitiska detaljerna än de litterära meriterna.

Jag kommer här att skriva om tre iranska romaner som är hyfsat översatta och bra representationer av modern iransk prosa skriven av kvinnor. En del av dessa författare kallar sig feminister, andra inte. Oavsett skriver de om erfarenheter som kompletterar och fyller historier som annars skulle förbli tomma.

En som använde pennan för att skriva in sin generations kvinnor i historien var Simin Daneshvar (1921–2012). Hon fick stipendium 1952–54 och studerade kreativt skrivande på Stanford-universitetet. Hon gifte sig också med den hyllade iranske författaren och tänkaren Jalal Al-e Ahmad.

Daneshvars roman Savushun (1969), har sålt mer än en halv miljon exemplar. Boken vars titel uttalas som Suvašun på farsi och nyligen översattes till Sorgehögtid på svenska av Johanna Jellback och Said Moghadam, utspelar sig under åren mellan 1950- och 1960 och den västtillvända diktatorn Mohammad Reza Shahs tid. Det är den första romanen i Irans litterära kanon vars handling kretsar kring en kvinnas erfarenhet och perspektiv på den antimonarkiska och antivästliga rörelsen. Ett sätt att läsa boken är som en feministisk roman som illustrerar hur kvinnors erfarenheter skiljer sig från männens. Daneshvar försökte ge röst åt kvinnor som var förtryckta under Mohammad Reza Shahs regeringstid, och gestalta hur kvinnor led av ojämlikhet i offentliga och privata sfärer. Själv såg inte Daneshvar tematiken i boken som feministisk utan en mänsklig sådan som behövde höras och förtjänade att behandlas med samma allvar som medelklassmännens teman.

Med sin poetiska, precisa och starka prosa bröt Daneshvar ny mark i Irans litterära historia. Savushun utspelar sig under de senare åren av andra världskriget, när britterna ockuperade Iran, och är berättelsen om en jordägande familj i staden Shiraz, där Daneshvar växte upp. Berättaren, Zari, är en fru och mor som är oroad över sin familjs säkerhet och lycka medan hennes patriotiska man engagerar sig i det större samhället mot imperialism, stampolitik och korruption. Det är en berättelse om den växande sociala och politiska medvetenheten om Zari, såväl som ett växande revolutionärt socialt medvetande. Bokens unga huvudperson Zari kommer från en av familjerna som styr över staden. Fångad av krafter utanför hennes kontroll, kämpar hon för att skydda dem hon älskar samtidigt som hon hittar ett känslomässigt och socialt utrymme för sig själv. Man påminns om en persisk Virginia Woolf vars liv kretsar kring barnen, hennes hus och trädgård, och några nära vänner, med välgörenhetsbesök i ett kvinnofängelse och en vårdanstalt som hennes enda regelbundna utflykter.

Zoya Pirzad, den andra armeniska kvinnan att publicera en roman på farsi, är ett bra exempel på en minoritetsförfattare som också är en av de bästa persiska författarna. Hennes bästsäljande roman, Cheragh-ha ra man khamush mi-konam (Jag släcker ljuset på svenska), vann det prestigefyllda oberoende Golshiris litteraturpris 2002 samt utsågs till årets bästa litterära bok av departementet för kultur och islamisk vägledning 2003. Översättningen av Franklin Lewis publicerades 2012 under titeln Things we left unsaid (vilket Lewis sade till mig inte var hans beslut). 2014 publicerades översättningen av Pirzads Yek Ruz Mande be Eid Pak (En dag kvar till påsk) från 1998 av Amy Motlag som The Space between us.

Things we left unsaid (1998), som märkligt nog betyder någonting helt annat än den persiska titeln Yek ruz mande be eid pak; One day left until easter, utspelar sig i Abadan, en stad byggd kring ett stort gammalt oljeraffinaderi i början av 1960-talet under Mohammad Reza Pahlavis era. Pirzad, som är född och uppvuxen i Abadan, skriver engagerande om en kvinnas vardagsupplevelser och känslor. Hennes stil är avslappnad, naturlig och subtil, vilket var nytt för iranska romaner, som annars ofta använder sig av metaforer. Berättaren, Clarice Ayvzaian, är en armenisk hemmafru vars liv förändras när Emile och hennes familj flyttar in i huset bredvid deras. Clarice finner sig sakta bli kär i Emile när familjernas liv trasslar ihop sig. Hon engagerar sig också i kvinnorörelsen. Även om boken ger en känsla av platsen och referenser till sociala händelser som kvinnlig rösträtt och det armeniska folkmordet, är det inte en politisk eller socialrealistisk roman. De flesta läsare i väst, särskilt om man har bott i förorterna, kan lätt identifiera sig med berättaren, vilket kännetecknar stor litteratur.

En nu levande författare vars verk har påverkat mig djupt är Sharnush Parsipur (1946). I likhet med Daneshvar publicerade hon sig också före den islamiska revolutionen. Hennes bästsäljande roman Kvinnor utan män publicerades 1989, och översattes till svenska av Said Moghadam 1994. Den gjordes till en film 2009 av Shirin Neshat, den berömda iransk-amerikanska konstnären.

Kvinnor utan män: En roman om det moderna Iran, och i original med titeln Zanan bedun mardan, är en kort bok som består av berättelser om fem kvinnor som möts i ett hus med trädgård i Karaj, utanför Teheran. Här finns en rik medelklassfru och en prostituerad, och de skiljer sig lika mycket i temperament som i bakgrund. Parsipurs berättelser handlar om de utmaningar kvinnor möter när de försöker leva utan män i Iran, med en debatt om huruvida oskuld är en ridå eller ett hål, våldtäkt och upprätthållandet av föreställningar om heder av kvinnor såväl som män, och vardagssysslor, som stickning och kvinnor som samlas och pratar. Även om den akten också är revolutionär.

Influerad av författare som Gabriel García Márquez, väver Parsipur samman magisk realism och moderna innovationer i romanen med klassiska myter och berättelser från Mellanöstern som går tillbaka till Tusen och en natt.

Berättelserna är fantastiska, kvinnor förvandlas till träd, återföds och kan läsa tankar eller flyga. Och bara en är förankrad i någon form av historisk kontext, utspelad under kravallerna 1953, och det bara tillfälligt. De har något av sagan över sig, men som goda sagor är de psykologiskt och praktiskt förankrade. Och Parsipurs karaktärer är för omedelbara och egendomliga för att i första hand vara symboliska eller allegoriska. Så är Kvinnor utan män både underhållande och ett urval av kvinnors svåra liv i Iran på 1980-talet.

Med tanke på den nuvarande politiska situationen är intresset för iransk litteratur större än för verk på många andra språk. Läsare vill ha en alternativ eller sannare berättelse om Iran än den som presenterats i västerländska medier under de senaste 40 åren. Vi får hoppas att det inte är en övergående trend.

16 september 2022 är för mig och kommer alltid att vara förknippat med dagen då jag började dela in mina sorger i skuld och planer för hur jag ska rikta ilskan rätt. Varje dag vaknar och somnar jag med den ekande frågan: Vad kan jag göra för Iran i dag? Det finns inget svar. Det enda jag kan vara säker på är att döden finns i tystnaden. Detta är ingen lek, detta är ett sätt att skriva in mina systrar i världen och finna platsen och nåden där mellan ömhet och våldsamhet.

Jag tittar ut genom fönstret, himlen är som himlen brukar vara när det är början på svensk vår, ambivalent, jag hör mina systrars ekon från litteraturen och gatorna, jag hör rösterna från männen som omringar mina systrar och gör dem till fångar, jag hör vinden i de förtorkade mandelträden, jag hör, i fjärran, ekona som närmar sig varandra i Iran, Kurdistan, Baluchestan, i ropen och viskningar omvittnade av varandra. Jag hör deras röster från långt borta men ändå så nära. Vi springer och skriker: ”Kvinna, Liv, Frihet.” Kulornas högljudda smattrande. Det luktar krut och bränt. Jag mår inte bra, jag är trött… Jag är hoppfull. Det bränner till där jag blivit träffad av plastkulor. Jag är hoppfull, det ska inte göra ont, jag måste kunna gå, jag måste kunna komma fram, jag mår illa… Jag är hoppfull. Vi har våra vapen i händerna, ler och ingjuter mod i varandra. Jag hade ju lovat dig att jag inte skulle dö, och jag är fortfarande vid liv.*

Detta är djävulens krig. Det är kolonialisterna och fascisterna som har kidnappat landet vars själva hjärta är uppbyggt av minoriteter: vi är lorer, balucher, kurder och så vidare. Det iranska folket har förstått vilken styrka som finns i att gå samman. I över 40 år har regeringen sett till att det har varit svårt att organisera sig. Isolerat människor från varandra, lärt oss att vara paranoida och ljuga för varandra. Det har gjort oss sjuka. Nu hjälper vi varandra att omskola oss mentalt. Vi har vänt blad och slåss tillsammans. Det kommer att ta tid och kosta många liv, det ligger i revolutionens natur, men nu finns det ingen återvändo.

Sara Abdollahi är kritiker och essäist

Fotnot

* Citat ovan ur anonym text publicerad av Svenska PEN 24 oktober 2022. Översättning Namdar Nasser.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare 12 april, 2024

Striden om fjällen har bara börjat

Två påskturister tar igen sig vid Blåhammarens fjällstation. Foto: Gorm Kallestad/NTB.

Grävmaskinerna på fjälltoppen är ett tecken i tiden. För fjällturismen kan omöjligt fortsätta i samma spår som under 2000-talet.

Delar av den anrika fjällstationen Blåhammaren rivs i skrivande stund ned. En flygel med gästrum är i dåligt skick och ska jämnas med marken, och det är inte märkvärdigt i sig.

Men bakgrunden till att grävmaskinerna är där tillhör en betydligt mer infekterad historia.

Blåhammaren är, tillsammans med Storulvån och Sylarna, en av punkterna som knyter samman Jämtlandstriangeln – en av landets mest kända vandringsleder. Fjällstationerna drivs av Svenska turistföreningen (STF), som är en viktig tillhandahållare av boende och service till fjälls. När de i höstas beslutade sig för att göra omfattande förändringar av sin verksamhet blev det stort rabalder.

Vi tar det från början. De senaste åren har Jämtlandsfjällen fått ett rejält uppsving som besöksmål. Antalet gästnätter har legat på historiskt höga nivåer och under 2022 omsatte besöksnäringen i Jämtlands län 6,5 miljarder kronor. I fjällkommuner som Åre och Härjedalen utgör turism en betydande del av arbetsmarknaden.

Det ökande intresset för naturturism hänger ihop med hur dess fokus rört sig från traditionellt friluftsliv till mer kommersiella lösningar. Företag erbjuder helikopterturer till fjälltopparna, boenden med hotellstandard och trerättersmiddagar i väglöst land.

Även STF har varit del av den utvecklingen, men har nu gjort en helomvändning, vilket är bakgrunden till att rivningen på Blåhammaren sker just i vår.

Precis som STF:s övriga anläggningar i området ligger fjällstationen nämligen på statligt renbetesfjäll, där samebyarna i området har nyttjanderätt till marken. För att STF ska kunna driva sina anläggningar måste detta ske ”utan avsevärd olägenhet för renskötseln”, som det står i lagen.

Läs mer

Men nog har det varit en avsevärd olägenhet, alltid. Samebyarna som är verksamma i Jämtlandsfjällen har i åratal varnat för den påfrestning på miljön som det ökade besökstrycket har inneburit. De trampande fötterna sliter helt enkelt för mycket på naturen, som nu riskerar att inte kunna återhämta sig alls på sina håll. Mängden människor i omlopp innebär också stora störningar för rennäringen, framför allt genom att djuren stressas.

För att kunna skriva ett nytt avtal med staten har STF, i samråd med samebyarna i området, valt att kraftigt minska antalet gästbäddar, stänga restaurangerna och hålla öppet en kortare säsong. Syftet är just att tillmötesgå rennäringens behov och förespråka ett mer hållbart friluftsliv.

Det här är ingen liten sak. I de delar av landet som livnär sig på naturturism har den här debatten puttrat länge, för att med STF:s besked snarare börja stormkoka.

Många har välkomnat självkritiken från STF:s sida, men lika många har varit upprörda. Besöksnäringen är viktig i Jämtlands län och när det rådande sättet att bedriva naturturism på utmanas innebär det ett hot mot starka ekonomiska intressen. En stor portion av kritiken är så klart också präglad av rasism mot samer.

Här finns också en diskussion om hur vi ser på allemansrätten och människans förhållande till naturen som stundtals är närmast filosofisk: Vem finns fjällen till för? Finns det gränser för när våra upplevelser av naturen riskerar att vara det som skadar den? Hur ska trösklarna till friluftslivet sänkas, utan att besökstrycket blir en belastning på miljö och klimat?

Den här debatten om en framtida hållbar fjällturism – striden om fjällen, om man så vill – har bara börjat. Men en sak är klar: Vi kan inte fortsätta som vi gör nu.

Rörelsen 12 april, 2024

Satsa på klimatet i stället för kanoner

Natoflaggan vajar den 11 mars på Södra skånska regementet P7 i Revingehed. Foto: Johan Nilsson/TT.

Rysslands invasion av Ukraina i februari 2022 chockade omvärlden. I det läget var det förståeligt att riksdagens samtliga partier i panik enades om att drastiskt höja försvarsanslagen och uppfylla Natos mål att medlemsländernas försvarsutgifter bör uppgå till minst två procent av BNP. Men det finns all anledning att besinna sig. Norges överbefälhavare Eirik Kristoffersen gör analysen att ”det är viktigt att komma ihåg att Ryssland har låst sin kapacitet i Ukraina och att det kommer att ta lång tid att bygga upp den igen. Många ryska soldater har dödats och mycket rysk utrustning har förstörts” (TT, 30/12 2023).

Nato har redan i dag ett stort militärt övertag. Frågan är hur jättesatsningar på militär upprustning skulle göra oss säkrare. Särskilt oroande är att detta riskerar att ytterligare utarma såväl livsnödvändiga klimatåtgärder som grundläggande välfärd. Folk dör i vårdköer och tågen kommer inte i tid. Både sjukvården och järnvägen är på väg mot kollaps. Det vore klokare att i stället storsatsa på sådant som garanterat ökar vår säkerhet som klimatanpassning och förebyggande av ytterligare klimatskador, en ökad självförsörjning av livsmedel, sjukvård och att stoppa och förebygga gängvåldet. Det är absurt att höra Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg uppmana Sverige att rusta upp järnvägen och sjukvården, samtidigt som den enorma militära upprustningen som Nato kräver i praktiken omöjliggör detta.

Läs mer

Det borde vara självklart att dimensionera försvarsbudgeten utifrån en analys av vad som är god säkerhetspolitik, inte en godtyckligt satt siffra. Sverige behöver en kvalificerad och självständig omvärldsanalys som bör utgå från grundläggande fakta såsom att Sverige till skillnad från Ukraina inte ligger inom den omedelbara ryska så kallade intressesfären. En sådan analys måste också bygga på insikten att militarism och kapprustning aldrig kan ge oss verklig säkerhet. Det duger inte att ensidigt förlita sig på Natonära tankesmedjor som Atlantic Council.

Det vore klokare att i stället storsatsa på sådant som garanterat ökar vår säkerhet som klimatanpassning.

Vänsterpartiet har tidigare accepterat Natos tvåprocentsmål och partiets försvarspolitiska talesperson Hanna Gunnarsson har till och med öppnat för att det kan komma att bli ännu mer framöver (Svenska Dagbladet, 6/1). Partiledningen försäkrar att partiet inte vill finansiera upprustningen genom att ta från infrastruktur och välfärd. Det vore då konsekvent att inte acceptera brant ökande ofinansierade försvarsutgifter.

Det är glädjande att partistyrelsen i sitt svar på ett par motioner till kongressen i maj slår fast att ”Vi ska inte förhålla oss till Natos rekommendationer om försvarsutgifter, utan till de faktiska behoven”. Partistyrelsen konstaterar vidare att ”hur Sveriges försvar ska se ut måste grunda sig i en självständig säkerhetspolitisk analys”. Vi hoppas att kongressen beslutar i enlighet med detta så att Vänsterpartiet ändrar linje i försvarsberedningen och riksdagen.

Inrikes/Nyheter 12 april, 2024

Antikapitalism återinförs i V:s programförslag: ”Uppsminkat”

Jens Börjesson, sammankallande i programkommissionen. Foto: Anders Wiklund / TT.

En handfull meningar har på medlemmarnas begäran justerats i Vänsterpartiets programförslag. Men medlemmar menar att förslaget fortfarande ger ledningen för fria tyglar.

Vänsterpartiets nya partiprogram har kritiserats för att tona ner språket kring socialism och kapitalism. Efter motioner från medlemmarna har programkommissionen nu framfört ett omarbetat förslag där begreppen återinförs, enligt Ekot.

Jens Börjesson, sammankallande i programkommissionen, säger till Flamman att kommissionen har fokuserat på att beskriva partiets ideologi ”på ett sätt som kan få med sig många och betonar förändring, snarare än att beskriva system”.   

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Peter Eriksson
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Ledare 11 april, 2024

Rasism mot svenskar måste bekämpas

Skevt. Svenska Dagbladet vill stoppa rasism mot svenskar, i varje fall om de är vita. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Svenska Dagbladets ledarsida har rätt – svenskhatet måste få ett slut. Jag pratar förstås om föraktet mot svarta, muslimer, judar, sexuella och andra minoriteter, som trots sina insatser för landet får utstå våld och förakt.

”Att inte utsättas för rasism är en mänsklig rättighet.”

Så förklarade den liberala jämställdhetsministern Paulina Brandberg varför regeringen tar fram en ny handlingsplan mot hatbrott. ”Sverige”, sade hon, ”ska vara ett land fritt från rasism och hatbrott.”

Det finns helt klart mycket kvar att göra. I mitten av mars berättade FN:s särskilda rapportör Fabian Salvioli att han var ”bekymrad” över diskrimineringen av samer, och i september kommer hans iakttagelser att rapporteras till rådet för mänskliga rättigheter. I december kom dessutom Brå:s senaste hatbrottsstatistik, som visade att hälften av alla anmälningar har ett rasistiskt eller främlingsfientligt motiv. Även sexuella och religiösa minoriteter drabbas hårt.

Om de ville stärka forskningen om hatbrott så vore jag den första att hurra

Nu vill Svenska Dagbladet lyfta in ännu en grupp i statistiken.

”Rasism mot svenskar måste bekämpas”, skriver Paulina Neuding i en ledare den 5 april. Vid första anblick vill man hålla med, för som vi ser i statistiken finns det många svenska minoritetsgrupper som behöver starkare rättsliga insatser.

Men Neuding menar inte vilka svenskar som helst, utan vita svenskar. Beväpnad med ett tiotal tveksamma anekdoter, samt en c-uppsats från 2005, försöker hon leda i bevis att hatet mot svenskar är ett växande och allvarligt samhällsproblem. 

Det är uppenbart en fråga som tidningen brinner för. På bara några dagar presterade tidningen ytterligare en ledare, ett veckobrev samt en podd på temat, och Neuding har även hunnit besöka Ivar Arpis podd ”Rak höger” samt P1 Morgon för att diskutera frågan med en viss vänsterredaktör.

Har Svenska Dagbladet plötsligt börjat ta frågan om hatbrott på allvar? Det vore underbart.

Visst har tidningen varit bra på att lyfta antisemitismen i Malmö, som jag själv också tycker är ett allvarligt problem. Men när jag söker i tidningens arkiv de senaste åren hittar jag bara ett omnämnande av hatbrott mot afrosvenskar, trots att de utgör 17 procent av de totala anmälningarna. Författare är just Ivar Arpi, som ifrågasätter FN:s kritik mot Sveriges undermåliga insatser för att skydda gruppen, vilket han ser som ett försök att väcka ”vit skuld”. Även när det gäller muslimer lyckas jag bara hitta ledartexter som tonar ned hatbrotten, återigen av Ivar Arpi.

Läs mer

Men när det gäller ”det dödliga hatet mot svenskar” låter de plötsligt som två rasismforskare på Södertörns högskola. De pratar om ”ingrupper” mot ”utgrupper”, ”legitima offer”, och om ”normer som brakar samman”. 

Om de ville stärka forskningen om hatbrott, och åtgärderna i förhållande till de grupper som är värst drabbade, så vore jag den första att hurra. Men det handlar förstås inte om det.

I stället är det ännu ett exempel på hur Svenska Dagbladets ledarsida för in sverigedemokratiska talepunkter i debatten, i det här fallet tankar om omvänd rasism, vilket de beskriver som ett importerat problem. Syftet är förstås att tona ned den nazistiska miljö som partiet springer ur.

Men om engagemanget mot hatbrott ska vara trovärdigt gäller det att erkänna det hat som drabbar alla utsatta svenskar. Oavsett var de kommer ifrån, vem de älskar eller vad de tror på.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Veckobrev 11 april, 2024

Vill utbildningsministern inte att vi bildar oss?

Mats Persson raljerar över ”ölkunskap” – vill inte att befolkningen ska lära sig om Heliga Birgittas (till höger) ölbryggning på Vadstena kloster. (”Gud moder talade: [...] denna jäsning beror på ölets inneboende kraft”.) Foto: Mark Earthy/TT.

Dags för en favoritsyssla – skälla på liberaler!

Till min hjälp har jag en dräpande TT-notis efter riksdagsvalet 2014, där Folkpartiet benämns som ”det nya krispartiet”: ”Det näst sämsta valresultatet någonsin, inga mandat norr om Uppsala och ett stort väljartapp i medelstora städer.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 11 april, 2024

”Vi” som i is, häll och hundtassar

Imri Sandströms diktdebut skildrar författarens hemtrakter i Västerbotten. Foto: Christoffer Grimshorn.

Med trasiga ord skriver Imri Sandström fram ett Västerbotten i ökensnö. Men stundtals låter hon naturens rytmer överröstas av teoretiska resonemang. Lejla Cato har läst diktsamlingen Hela tiden.

Poesi är mycket, men sedan man började dikta har den framför allt varit förknippad med mönster och rytm, något som även finns i naturen. Det är en analogi som flera ekopoeter har arbetat med. Genom att använda olika system, exempelvis Fibonaccis talserie i den numera ekopoetiska klassikern Alfabet, har den danska poeten Inger Christensen blivit en portalfigur för hur man kan närma sig ett ekologiskt, eller om man så vill, mindre antropocentriskt skrivande.

Den frågan upptar även Imri Sandströms diktdebut Hela tiden. Men, för att citera Erik Erlansons avhandling om Christensen från 2017, är frågan egentligen inte om poesin lyckas överskrida det mänskliga, ”utan vad som händer när man låtsas göra det”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 11 april, 2024

Vänsterpartiet behöver fler manliga förebilder

Vänsterpartiets ledning behöver fler y-kromosomer, menar insändarskribenterna. Foto: Jessica Gow/TT.

Vi lever i ett samhälle där män har mer makt och inflytande än kvinnor. Många män har välbetalda arbeten, inflytande på jobbet och ett bra familjeliv, samtidigt som mäns våld mot kvinnor är ett stort samhällsproblem.

Så är det även i Sverige. I EU:s jämställdhetsindex får vi visserligen det högsta värdet med 82 procent, men det är en bra bit kvar till 100 procent och full jämställdhet.

Samtidigt har män i olika avseenden stora problem. De är överrepresenterade i brottslighet (94 procent), självmord (70 procent) och dödsolyckor i arbetet (85 procent). En avsevärd grupp står utanför samhället. 17 procent av männen saknar en nära vän. Pojkar presterar sämre i skolan än flickor och andelen män på universitet och högskolor är klart lägre än kvinnornas. Män har ett mindre socialt nätverk än kvinnor, och bland unga män byter vissa samhällsgemenskapen mot ett liv i utanförskap, våld och kriminalitet.

Unga män har lägre valdeltagande än unga kvinnor och deras tilltro till politiken är lägre än unga kvinnors. Ungdomsbarometern redovisade nyligen att tron på politikernas möjligheter att lösa samhällsproblemen minskar. Bland unga män tycker hela 20 procent att demokrati inte är det bästa sättet att styra samhället.

Alla människor vill bli sedda, respekterade, och i politiska sammanhang också representerade. Tyvärr känner sig alltför få unga män sedda och respekterade av Vänsterpartiet. De söker sig oftare högerut, till partier som missgynnar dem ekonomiskt.

Vänsterpartiets låga stöd hos unga män är bekymmersamt inför framtiden.

Det behövs goda manliga förebilder, i hemmen, i skolan, i föreningslivet, på arbetsplatserna och i de politiska partierna. Det är viktigt med synliga manliga förtroendevalda som kan representera olika yrken med hög andel män, som byggnadsarbetare, hantverkare och chaufförer.

Enligt Vänsterpartiets stadgar ska minst 50 procent av partiets valda vara kvinnor. Andelen män blir då högst 50 procent. Ett aktuellt exempel är kandidater till EU-parlamentet där 67 procent är kvinnor och 33 procent män. Andelen kvinnor bland de tio första är 80 procent. Även i partistyrelsen och riksdagen är andelen kvinnor dubbelt så hög som andelen män. Vi anser att det inte är rimligt att denna snedfördelning blivit praxis i de ledande organen.

Vår erfarenhet från partiföreningar och distrikt är att dessa klarat att leva upp till kravet på minst 50 procent kvinnor och samtidigt ha en god andel män. Vi anser också att kvinnors andel fortsatt ska vara minst 50 procent, men att stadgarna också ska markera vikten av en god andel män.

Läs mer

Det behövs goda manliga förebilder i arbetet med mäns våld mot kvinnor, för pojkar med dålig motivation i skolan, för mäns ansvarstagande för det obetalda omsorgsarbetet i hemmen, med mera. Vänsterpartiets låga stöd hos unga män är bekymmersamt inför framtiden, och syns även i medlemsstatistiken hos Ung Vänster samt bland nya medlemmar i Vänsterpartiet Uppsala.

Vi anser därför att partiets stadgar bör kompletteras så att minst 40 procent av våra valda representanter ska vara män samtidigt som andelen kvinnor fortfarande ska utgöra minst 50 procent.

Inrikes/Nyheter 10 april, 2024

Uppror i V efter ny partiskattspetning: ”Skamligt”

Valberedningens sammankallande Håkan Eriksson och Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar. Foto: Jessica Gow / TT.

Lorena Delgado Varas, styrelseledamot i V, finns inte med i valberedningens förslag på ny partistyrelse. Som anledning anges obetald partiskatt. Nu riktas kritik mot beslutet från flera tunga namn inom partiet.

I tisdags gick riksdagsledamoten Lorena Delgado Varas ut på Facebook med att hon petas från Vänsterpartiets styrelse, med motiveringen att hon inte betalat tillräcklig partiskatt. Hon har suttit i styrelsen under den senaste mandatperioden, men nu föreslås inte en förlängning.

På sin öppna Facebookprofil förklarar hon själv hur ett våldsamt förhållande försatt henne i en tuff ekonomisk situation:

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 10 april, 2024

Så beväpnar Israel världen

En israelisk soldat förbereder en drönare vid gränsen mot Gaza, den 9 januari 2024. Foto: Leo Correa/AP.

För att vinna stöd för sin ockupation av Palestina säljer Israel vapen till nästan vem som helst. När uzipistolen ska bytas mot AI-system har Gazakriget blivit det perfekta laboratoriet.

På Singapore Airshow, som hölls i slutet på februari i år, medverkade elva israeliska vapenföretag, däribland tre av Israels största vapentillverkare: Israel Aerospace Industries, Elbit och Rafael. I Singapore kunde de israeliska företagen visa upp vapen som just nu används i kriget mot Gaza för intresserade kunder.

Efter ett halvt års brutal krigföring i Gaza har fler och fler länder satt stopp för vapenexporter till Israel. Även bland Israels främsta allierade, USA och Storbritannien, hörs nu krav om att vapenexporter till landet måste stoppas.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 10 april, 2024

Regeringen skär ned på fristående kurser

Foto: Anders Wiklund / TT.

Trots månader av protester mot nedskärningar på högskolorna vill utbildningsministern ge mindre pengar till kurser i ”vinkunskap”.

Regeringen skär ner på bidraget till alla fristående kurser på svenska universitet och högskolor. Beslutet gäller såväl platsbunden undervisning som distanskurser. Detta för att bara hälften av alla som studerar på distans enligt SCB inte avslutar sina studier, skriver utbildningsminister Mats Persson (L) i Svenska Dagbladet.

Samma undersökning visar att 71 procent av dem som studerar på plats avslutar sina kurser, och att prestationsgraden för distanskurser ökat sedan läsåret 2012/13.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]