Jag har varit mamma i knappt tre månader men redan hamnat i ett av den moderna kvinnorollens dilemman. Ska man satsa på familjen eller livet utanför? Å ena sidan kan det anses vara dåligt som feministmamma att lämna politiska uppdrag när man får sitt första barn. Det är viktigt för jämställdheten att mamman har egentid som hon kan lägga ned på sina fritidsintressen. Inte bara att hon ska kunna lägga den tiden på saker utan familjen, hon ska också vilja göra det. Det är dessutom coolt att vara en morsa i farten. Det är redan ett antal av mina vänner som säger att de vill bli en sån mamma som jag är. Inte för att jag lägger ner all tid på mitt barn, utan för att jag lägger ner mycket tid på annat.
Å andra sidan kan det anses vara dåligt att inte lägga ned all tid på familjen. Vad är det för sorts morsa som inte prioriterar att vara med sitt barn under mammaledigheten? Ibland kan jag titta på min lilla son och tänka att den här stunden aldrig kommer tillbaka, sumpar jag detta kommer jag ångra mig senare. Då får jag skuldkänslor för att jag är en dålig mamma som springer runt på möten, demonstrationer, banderollmålningar, partiledarkandidatsutfrågningar och tusen andra saker när jag egentligen borde vara hemma och följa mitt barns utveckling. Visserligen tar jag med mig honom överallt, men ändå.
Svaret på frågan om man ska satsa på familjen eller livet utanför är att man ska satsa på båda. Att jag sitter och skriver denna krönika klockan halv tre på natten, efter första amningen i natt, kan ses som en illustration för hur tidsmarginalerna ser ut. Jag säger inte att det var bättre förr när kvinnorollen tydligt talade om vart prioriteringen i livet skulle ligga efter att man fått barn. Jag säger bara att dagens kvinnoroll är svårnavigerad, det är svårt att satsa på allt samtidigt.
