”Hur ser det ut för kvinnor på den svenska arbetsmarknaden i början av det nya årtusendet?”
Frågan ställs i Monica Petterssons debutbok Den superflexibla kvinnan – Om proletariseringen av kvinnors arbete.
Hon har intervjuat kvinnor på olika kvinnodominerade arbets-platser runt om i landet – arbets-platser som vi alla möter och där vi förväntar oss ett gott mottagande och god service.
Det är skakande reportage, eftersom de visar på en verklighet där tiden stått stilla i ett av världens mest jämställda länder.
Inom barnomsorgen får hon svaret: ”Det här är världens bästa jobb.” Ändå är det dåligt betalt och ofta underbemannat.
Ofta är kvinnorna stolta över sina jobb, trots att de betraktas ha låg status.

I boken skildras arbetsplatser som är nödvändiga, men där det krävs en förändring av vårt stressiga och ihåliga samhälle för att få rimliga arbetsförhållanden.
Alla arbetsplatser har säregenheter, men också sådant som är gemensamt. Hon skriver om barn- och äldreomsorgen, om callcenterföretag som ett tag växte som svampar ur jorden och de mer traditionella kvinnoarbetsplatserna hotell och detaljhandel, där kvinnor utnyttjas som lågavlönad arbetskraft.
I Malmö satsade kommunen på en specialutbildning för barnskötarna – kursen ”Barn med behov av särskilt stöd”. Utbildningen var knuten till ett utbildningscentra i Sankt Petersburg i samarbete med Sida. Många tyckte att det var en kanonutbildning, där de fick läsa om bland annat MBD, bokstavsbarn, maskrosbarn, incest m.m. De fick även under tre veckor besöka ryska barnhem och se de problem som finns där.
Denna kompetensutveckling ledde dock inte till nya jobb eller högre lön.
Monica Pettersson skildrar med känsla kvinnornas arbete och tar i en bilaga fram statistik över de orättvisa könsskillnaderna. I ett av reportagen synar hon några så kallade callcenterföretag, den bransch, där proletariseringen kanske syns tydligast.
”Blipp. Det piper i Malins öra. De väljer inte själva att svara, utan plötsligt hörs ett blipp i örat och så är en ny kund där.”
De anställda kvinnornas arbete reduceras till att bli ett tillbehör till telefonen, något som datorerna inte riktigt klarar av ännu.
Max 90 sekunder får ett telefonsamtal ta och drygt 200 samtal per dag skall du besvara om du vill vara lönsam.

Företagen verkar ha startats för att göra snabba pengar och arbetsgivarna är ofta negativa till fackligt arbete, okunniga i fråga om fackliga avtal och i ett fall fick kvinnorna själva ta itu med kontakterna med Länsarbetsnämnden och Trygghetsrådet vid företagets avveckling.
I ett slutord till reportaget från hotellbranschen skriver Monica Pettersson att de intervjuade kvinnorna känt sig så hårt pressade av den situation som uppstått på hotellet efter reportaget, att hon respekterat kvinnornas önskan om fingerade namn.
”Jag kan konstatera att det här är en av många tysta arbetsplatser i landet. Är inte denna tystnad ett tecken om något på proletarisering?”.