Efter Brexit är läget i Storbritannien fortsatt spänt. Framtiden ter sig osäker, både vad gäller utträdet ur EU och de politiska partiernas sammansättning. David Cameron har meddelat att han avgår som partiledare och premiärminister för Tories efter att ha förlorat folkomröstningen, vilket har öppnat upp för en intern kamp om hans position och i veckan förkunnade UKIP:s Nigel Farage att även han planerar att avgå. (För att förmodligen återta sin roll i framtiden, när läget har lugnat ner sig lite och han inte behöver hantera det praktiska arbetet som följer på folkomröstningen.)

Med andra ord är det ett perfekt tillfälle för Labour att visa sig regeringsdugliga – att ta fram en plan för att hantera ett post-Brexit läge i vilket högern kommer att göra sitt bästa för att krympa fackens handlingsutrymme och invandrade arbetares rättigheter och säkerhet. Man kan från Labours sida trycka på att missnöjet under omröstningen inte bara riktades mot EU, utan även mot en regering som har stått för nedskärning efter dödlig nedskärning. Man kan lyfta fram att de områden som drabbades hårdast av Thatcherismen ännu inte har återhämtat sig, att de ljusblå åren med Tony Blair alienerade en stor del av arbetarklassen, och demonstrera att man är villig att gå i en ny riktning.

Istället har partihögern i Labour bestämt sig för att driva igenom en kupp mot Labourledaren. Bort med Jeremy Corbyn, och fram med… Ja, med vem? Detta är inte bara en illa tajmad kupp, utan även en dåligt förberedd sådan. Hittills lutar det mot att Corbyn kommer att utmanas av Angela Eagle – som röstade för invasionen av Irak, för kärnvapenprogrammet Trident, för hårdare asylregler.

Konflikten påstås från partihögerns sida handla om att Jeremy Corbyn förlorade Remain-kampanjen, att han inte är ”seriös” eller ”valbar”. Men två tredjedelar av Labours medlemmar röstade faktiskt för att stanna i EU – och när man hör att det bland annat är de impopulära före detta Labourledarna Gordon Brown och Ed Milliband som pratar om ”valbarhet” blir det svårt att ta kritiken på allvar.

Egentligen verkar det röra sig om två, väldigt seriösa, frågor för Labour: socialismens plats inom partiet och de folkvaldas relation till sin medlemsbas.

Detta är inte bara en illa tajmad kupp, utan även en dåligt förberedd sådan.

Det var nämligen medlemmarna som valde Corbyn, trots att hans stöd inom partiet var litet. En kvarts miljon Labourmedlemmar tilltalades av hans klassiskt socialdemokratiska plattform, som är för en bredare välfärd, mot klassklyftor, och konsekvent antirasistisk. För ett Labour som under Ed Milliband sålde muggar med orden ”Controls on Immigration” på, som flörtade med näringslivet och vägrade ta ställning för fackens upprepade protester och strejker under nedskärningarna, är det en radikal omsvängning. Så radikal att reformer som för tjugo år sedan skulle ses som grundläggande socialdemokratiska principer nu riskerar att splittra partiet.

I Sverige har socialdemokratin kämpat med liknande problem. I Daniel Suhonens ”Partiledaren som klev in i kylan” beskrivs hur impopulär Håkan Juholt blir bland högt uppsatta socialdemokrater, samtidigt som vänstersvängen uppskattas av medlemsbasen och de yngre väljarna. “Skillnaden är att vi i Sverige har Vänsterpartiet – när Löfven driver en flyktingfientlig, näringslivsvänlig politik kan missnöjda socialdemokrater gå med i och organisera sig i ett annat parti (varför de sen inte gör det är en annan diskussion). I Storbritannien finns det inget alternativ. När medlemsbasen vill ha vänsterpolitik, väljer en uttalad socialist som ledare och kampanjar för honom, blockeras de av ledningen och de högre uppsatta medlemmarna.

Just nu är läget låst. Corbyn har gått ut med en video där han talar om enighet nu när kapitalet är i kris, 60 000 medlemmar har gått med i veckan för att visa sitt stöd för honom. Kuppen mot Corbyn har blottlagt en spricka i Labour – och i socialdemokratin – som kan komma att ha oanade konsekvenser för partiets framtida organisering.