En udda och säregen lågbudgetfilm är på tapeten igen. Ruben Östlund, som tidigare har regisserat den uppmärksammade filmen Gitarrmongot, fortsätter på den inslagna vägen med nya filmen De ofrivilliga. Det är en medvetet enkel produktion med stillbildskameror och utan nämnvärda visuella upplevelser. I de fem fristående avsnitten är i princip samtliga medverkande, med undantag för Maria Lundqvist, amatörskådespelare. Där skildras osäkra fjortonåriga tjejer som förbereder sig för fest, unga män som hyr en stuga ihop, en nybakad och entusiastisk lärare som försöker trotsa den dominerande skolkulturen, en urspårad 60-årsfest samt diverse stereotypa karaktärer på plats under en längre bussresa.
Någon röd tråd filmen igenom finns egentligen inte utan man kan snarare tala om gemensamma teman. Östlund siktar in sig på att skildra människor i pinsamma situationer och ifrågasätta varför människor inte lyckas bryta sig loss från handlingsmönster som de egentligen borde känna sig obekväma i. Här finns förstås gemensamma beröringspunkter med typiska svenska familjekomedier men Östlunds film är någonting helt annat. Även om han använder sig av många klassiska komedigrepp och har ett förutsägbart sätt att kommunicera med publiken på så har flera av scenerna ett djupt allvar i botten. Östlund lyckas skildra djupt olustiga känslor och upplevelser samtidigt som det finns en sammanhållande komisk ton filmen igenom som ger en helhetskänsla.
Skådespelarinsatserna är ofta imponerande och skulle inte ha kunnat göras mycket bättre med en mer professionell sammansättning.
