Mona Sahlin lär ha sagt att hennes favoritord på svenska är ”lagom”. Ordet skulle, enligt S-ledaren, härstamma från den tid då man lät det gemensamma dryckeskärlet gå ”laget runt” och alla fick se till att drycken räckte till den sista i laget.

En jämlikhetstanke, lika vacker som språkligt felaktig. Ordet ”lagom” kommer av ”lag” (som i Svea rikes lag), på samma sätt som ”stundom” kommer av ”stund”. Att köra ”lagom fort” är i ordets ursprungliga betydelse alltså att köra lagenligt.

Detta och mycket annat kan man läsa i Lagom finns bara i Sverige och andra myter om språk (Schibsted) av lingvisten Mikael Parkvall.

Dagligen möts vi av påståenden som att svenskan är ett litet språk, att mängden ord skulle göra engelskan särskilt lämpligt som ”världsspråk” eller att invandrarspråken håller på att ta över i vårt land.
Men med alla tänkbara sätt att mäta (antal tidningar, bokproduktion, närvaro på webben etc.) befinner sig svenskan, tvärtemot vad många tror, i topp 20 bland världens cirka 6 000 språk.

Och engelskan har varken fler eller färre ord än något annat språk. Svenskan har dessutom, till skillnad mot just engelskan, i princip obegränsade möjligheter att bilda nya ord genom sammansättningar.

Däremot visar Parkvall hur ekonomisk och politisk styrka avspeglar sig i hur ett språk bedöms. Latin, franska, grekiska, sanskrit och klassisk arabiska har alla vid något tillfälle ansetts vara det perfekta språket. I dag är det engelskan tur. Och det beror alltså inte på dess kvalitet.
När det gäller invandrarspråken så kan en minoritet pracka på majoriteten sitt språk om denna är ekonomiskt och statusmässigt överlägset.

Något sådant språk finns inte i Sverige (annat än engelskan möjligen).