Om Moderaterna skulle kräva inflytande i en SD-ledd regering finns ingen anledning för Vänsterpartiet att inte göra detsamma från S. Det enda sättet att undvika en blåbrun regering eller ett nytt januariavtal är att rösta på V.
Det är jämnt mellan blocken och mycket står på spel. Borgerlighetens omfamnande av Sverigedemokraterna har ställt oss inför fyra år av politisk, samhällelig och etisk ökenvandring. De partier som ingår i det rödgröna blocket, S, V, Mp och C, har som övergripande och gemensam målsättning att förhindra att det sker. Hur den ekonomiska politiken skulle se ut ifall de lyckas är däremot ännu oskrivet, eftersom det inte går att förutse valutgången. Förhålla sig till nyliberala Centerpartiet måste man. Men vilket inflytande C får ligger i väljarnas händer.
I det rödgröna blocket är Socialdemokraterna otvetydigt största parti och Miljöpartiet ser ut att klara spärren, vilket bådar gott inför möjligheten till regeringsbildning. Om Centerpartiet blir andra största parti inom blocket får de också ett bättre förhandlingsläge inför det, förhoppningsvis, kommande samarbetet. En andraplats skulle öka deras möjligheter att tvinga fram ytterligare fyra år av januariavtalspolitik.
Blir däremot Vänsterpartiet andra största parti inom blocket minskar Centerpartiets inflytande, Socialdemokraterna får större utrymme för välfärdssatsningar och Miljöpartiet en allierad för sin miljöpolitik – Vänsterpartiet vill lägga 700 miljarder på klimatomställning. Det ska bland annat gå till fossilfria investeringsstöd, järnvägar, kollektivtrafik, laddinfrastruktur, bevarandet av biologisk mångfald och våtmarker samt en utfasning av klimatskadliga subventioner. En andraplats skulle också öka Vänsterpartiets möjligheter att driva sin egen politik – det vill säga en politik med tydlig vänsterprägel.
Den interna maktfördelningen inom blocket är av betydelse och kommer att påverka politiken vid en rödgrön valvinst. Ur ett vänsterperspektiv vore det mycket olyckligt med en upprepning av scenariot med en nyliberal 73-punktslista. Vid en valvinst kommer dessutom väljare som lagt sina röster på S och V att förvänta sig vänsterpolitik snarare än fyra år till av nyliberala lösningar på nyliberala problem.
Något som ibland ligger Vänsterpartiet i fatet är dock stämpeln som ett bråkigt och besvärligt parti. Den bilden är inte helt rättvisande. I varje partis DNA och intresse ligger att söka inflytande över politiken och att leverera till väljarna – eller till de anonyma bidragsgivarna i högerns fall. Ingen skulle bli chockerad över att Ulf Kristersson, partiledare för högerblockets näst största parti, kräver både poster och konkret inflytande vid en eventuell regeringsbildning. Det finns ingen anledning för Vänsterpartiet att agera dörrmatta vid ett rödgrönt samarbete. De behöver få ut någonting för sina mandat.
Det är inte heller nödvändigtvis negativt för Vänsterpartiet att ta strid för sin politik och för möjligheten att driva den. Måhända väntar en svår pedagogisk uppgift att snabbt och enkelt redogöra för skillnaden mellan att föra fram sina krav på ett stridbart sätt, och att skapa oreda. Värt att hålla i minnet är dock att Vänsterpartiet gick stärkta ur de invecklade parlamentariska turerna kring marknadshyrorna och pensionshöjningarna – trots hårdnackat motstånd från januaripartierna. Det hela slutade med att V ökade i opinionen samtidigt som Centerpartiet tvingades backa från marknadshyrorna. Värt att notera är även att Socialdemokraterna nu månar om att presentera pensionshöjningen som sin egen reform, för att visa att socialdemokratisk politik gör skillnad i människors vardag.
Det kan den bara göra med ett starkt vänsterparti. Vill man påverka den parlamentariska politikens inriktning åt vänster behöver man rösta på Vänsterpartiet. Det ger ett starkare utgångsläge för V att driva politik med vänsterprägel och minskar inflytandet från nyliberala strömningar inom det rödgröna blocket. V behöver bli större än C.
