Den som har lyssnat på de två andra talarna förstår varför.

I princip allt Fredrik Reinfeldt pratade om i Vaxholm, känns igen från år 2006. Jag kommer på mig själv med att fundera över vad jag ska ha till middag, samtidigt som jag hör talas om inkomstskatter som måste sänkas, sjukskrivna som ytterligare ska pressas och okrypterade mejl som bör läsas, med hänvisning till konflikten i Georgien (exakt hur det sista hänger ihop är en smula oklart). Kanske var också tanken bakom talet att ta avstamp i förra valrörelsen inför valet 2010. I en slags ”det funkade ändå förra gången”-anda. Och vem vet, i värsta fall har Reinfeldt en poäng.

Mona Sahlin presenterade visserligen en ny klimatstrategi under sitt sommartal. Men annars var hennes mest radikala förslag att FRA-lagen bör rivas upp och a-kassan repareras. Strategin tycks vara att förhålla sig till den borgerliga regeringen för att sedan placera sig snäppet till vänster. Själva valet av plats för Sahlins tal, Vita bergsparken i Stockholms Sofo-område, kändes som en flirt med medelklassväljare. Själv får jag en spontan lust att hoppa upp och ner och ropa: ”Kom igen Mona, jag vet att du kan bättre!”