30-åriga målvakten Svante Hildeman är Superettans mest uttalade socialist. Nu lämnar han Landskrona Bois efter fyra år för att lägga fotbollen helt på hyllan. Nu hoppas han få mer tid över till journalistik.
Jag måste så klart ställa sportfrågan: Hur känns det?
– Det känns bra! Det har varit många olika känslor de senaste veckorna, och jag har väl inte riktigt landat i någon enhetlig känsla än. Först var det vemodigt och melankoliskt, men också väldigt vackert. Nu, när jag börjar komma in i lunken och vardagen som student igen, är jag taggad på livet som civil!
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Du har beskrivit din karriär som medioker, men också den bästa du kan tänka dig. Vad får man ut av Superettan som de stora fotbollsstjärnorna missar?
– Relationen till supportrar och staden man spelar för! Eller, jag kan inte uttala mig om vad de stora stjärnorna egentligen missar, men jag tror att det är svårare för dem att lära känna folk på läktaren.
En avskedsbanderoll pryddes av det antifascistiska slagordet ”no pasaran”, som du beskrivit som viktigt för dig. Vad betyder det för dig?
– Massor! Det är en hållning jag har i livet. Eftersom jag har det tatuerat på armen har jag ibland fått frågor från barn om vad det betyder. Då har jag sagt att det betyder att ”här kommer ingen förbi”, och att det är för att jag är målvakt. Nu när jag inte längre är målvakt får jag väl helt enkelt förklara varför antifascism är viktigt, om något barn skulle undra.
Du utbildar dig nu till journalist. Vad är det som lockar med journalistiken?
– Jag tycker om att skriva, och är intresserad av att belysa orättvisor i stort och smått. Kanske främst i stort, egentligen. Jag tänker mycket på Gaza, på att journalister inte släpps in där, hur de som redan är där mördas på ett sätt vi aldrig tidigare sett i krig. Det är en av alla aspekter med folkmordet som jag vill belysa.