Teater Tribunalen, Stockholms mesta politiska teater, fyller tio år. 1995 startade gruppen upp i den politiska teaterns 1900-talshistoria med pjäser av Peter Weiss, Bertolt Brecht och senare Fassbinder. Pjäsvalen möttes med skepsis och tal om bakåtsträvande och historicism. Så det är kanske en bättre present än någon annan att Brecht – just idag – spelas på både Stockholms stadsteater och Dramatens mindre scen. Tiden har gett Tribunalen rätt.
Vidare har Tribunalen i sina tio hittillsvarande år lagt maktkritiskt perspektiv på dramaklassiker som Shakespeare och Strindberg. Samtiden har skallröntgats i kollektivt skrivna kabaréer. Nobelpristagaren Elfriede Jelineks pjäs Bambiland uppfördes strax innan hon fick priset, och känslan av att Tribunalen ser saker innan sin omgivning blev ännu starkare.
På senare tid har gruppen tagit sig an 2000-talets avantgardistiska och språkpolitiska projekt som *Skjut då, varuhus!* av tysken Martin Heckmanns. En så kallad språkmaterialistisk, diskurskritisk dramatik som ersätter politisk analys av makten med en analys av språkets makt. Och lämnar oss med vad? kan man fråga sig.
Men nu fyller man alltså jämt. Detta firas med trilogin Orestien, skriven av Aiskylos och premiäruppförd år 458 före Kristus. För de som orkar erbjuds en fem och en halv timme lång föreställning som pendlar mellan vördnad och respektlöshet för denna urdramatik. Att ta sig an En Riktig Klassiker och göra marathonteater är kanske vad varje etablerad teatergrupp måste göra – och när är bättre läge än vid jubileum? – men det går att ställa sig frågande till Tribunalens val. En teater som alltid varit steget före, som öppnat upp dörrar för frågor och stilgrepp, varför väljer man att reclaima ett grekiskt antikt drama? Varför haka på en trend som har varit stark men knappast nytänkande på många år?
Förhandsmaterialet från Tribunalen drar paralleller mellan den hundraåriga atenska demokratin, som blev en historisk parentes, och vår moderna demokrati – är vi inte snart i slutet på en ny parentes? Frågeställningen är högintressant. Tyvärr har den gett få avtryck i själva uppsättningen. Först i tredje pjäsen friläggs parallellen. Leif Nylén dyker plötsligt upp och förklarar för publiken valet av Orestien. Ett skolexempel på Brechts idé om förfrämligandet, det vill säga ett illusionsbrott som pedagogiskt verktyg för politiskt medvetandegörande. (Puh.) Men precis som skolexempel brukar vara är Nyléns avbrott platt och tandlöst.
Orestien-trilogin hanteras humoristiskt och självsäkert av Tribunalen, men saknar det subtila bett och den stålmannenblick som brukar prägla gruppens pjäser. Skådespelarinsatserna spänner från godkänt till fantastiskt. Musiken, dekoren och scenografin är också överlag av hög kvalitet. Men sammanlagt är Orestien något vi kan förvänta oss på en dussinscen som når sin topp. Inte vad vi kan förvänta av landets skarpaste politiska teaterarena.
