Året är 2016. Det är en polemisk tid, präglad av anemi när det gäller lusten att lära, lyssna och kritisera utan att gå till personangrepp. Ett vanligt förekommande begrepp i diskussionerna är ”tolkningsföreträde”, det vill säga att personer tillhörande en förtryckt grupp har första tjing på att definiera hur det förtrycket ser ut, vad som är nedsättande mot denna grupp samt hur kampen skall föras.
Det är många som vill ta strid om sanningen med tolkningsföreträdet som verktyg och den egna erfarenheten som främsta argument för ”hur det är”. Men när tolkningsföreträdet per automatik blir ett argument för de bästa insikterna stannar diskussionen ofta hos den enskilda individen. Att hela tiden argumentera utifrån sig själv gör att det blir omöjligt för en motpart att bemöta – resultatet blir små öar istället för stor värld med plats för olikheter.
I vissa sammanhang slängs begreppet tolkningsföreträde på alla som på något sätt avviker från åsikten att en vit medelklassman alltid är det största problemet i samhället. Separatistiska forum på nätet ballar snart ur när den största frågan blir om någon som är vit kan ha någon åsikt om förorten, ungefär som om det inte skulle bo vita människor utanför tullarna. Att vara icke-vit blir ett kapital i sig som ibland automatiskt tycks ge just tolkningsföreträde till att prata om ett visst postnummer. Man behöver inte ens bo i orten, eller så kan man med lätthet röra sig till och från den – för man tillhör en icke-vit medelklass.
Samtidigt lider offentligheten brist på skildringar av dem som rasifieras som icke-vita som bor och växer upp och i mindre städer. Ett undantag är det uppmärksammade reportaget ”Hem till byn” (i tidskriften Re:publik #28, 2014) där Alexander Mahmoud beskriver hur han åker tillbaka till sin barndomsby Grimslöv och möts av barndomskamrater som behandlar honom kränkande och tycker att Sverigedemokaterna är helt okej. Plågad överväger han att göra slut med sitt hem. Mahmoud skriver om vita svenskar, men han vågar även blotta sin egen strupe och lyfter till exempel sin brorsas rasistiska tankegods: ”Överraskar brorsan på jobbet. Det känns som om han äger stället på något sätt. Skriker polska ord till polackerna, många bögskämt.”
Att uttrycka antirasism är förbundet med många krav och förväntningar. Å ena sidan reglerar en samhällelig rasism hur en icke-vit person tillåts föra fram sina åsikter, å andra sidan finns ett normsystem inom den antirasistiska rörelsen som också reglerar vad som är rätt sorts antirasism och hur den ska uttryckas. I nyhetsmagasinet Fokus (11/11, 2014) skrev Ida Ölmedal träffande: ”Alexander Mahmoud blottar hur rädslan att sparka nedåt gör att många drar sig för att beskriva vardagsrasismen på landsbygden. Så till den grad att sociologisk insiktsfullhet ibland glider över i respektlöst omyndigförklarande. Och till viss del bottnar rädslan i det dåliga samvetet hos alla oss som drog därifrån.”
Det är en paradox att det är så svårt att hantera erfarenheter som inte passar in i rådande antirastisk norm att man hellre ser dem raderas. Trots värdet som läggs i ordet tolkningsföreträde löper människor inom den antirasistiska rörelsen ständig risk för att säga eller uppmärksamma fel saker och på så sätt pekas ut som världens förrädare av kollektivet, någon som går vitas ärenden. Normen är stark: bete sig respektabelt, vara kritisk utan att gå för långt, rätta sig i ledet, och aldrig fucka ur på riktigt.
I en uppmärksammad studie gjord av den brittiska sociologen Beverly Skeggs (diskuterad bland annat i tidskriften Fronesis #40–41, 2012) visar hon att de 83 vita arbetarklasskvinnor som medverkar i studien ständigt blev satta på plats som ”felaktiga, otillräckliga, ofullkomliga, subjekt med bristande kultur, vanor och moral.” Hon visar också hur en allmänt spridd bild av kvinnlig arbetarklass byggdes upp genom dokusåpor där dessa kvinnor ”fostrades” genom ständig kritik av deras klädsmak, matvanor, familj. Att allt detta dömande skapade en stark rädsla för att bli dömd är inte förvånande. Om du hela tiden får höra att du inte duger kommer det att påverka din självkänsla.
Värt att notera i sammanhanget är att samma kvinnor inte alls ansåg medelklassen vara åtråvärd, ville inte vara medelklass, eftersom de ansåg den ha en dålig och pretentiös smak.
Ironiskt nog är det samma dåliga smak som dessa kvinnor ändå var tvungna att underkasta sig i sin kamp för att bli respektabla. De kunde inte ignorera den blick som flåsade dem i nacken. Den blick som dömde ut dem som fel. Skeggs skriver om vita arbetarklasskvinnor, men dessa erfarenheter delas sannolikt av både en vit och icke-vit arbetarklass – oavsett kön.
Som klassresenär pendlar jag ständigt mellan hybris: ”Titta, vilket uppdrag jag fick!” och kass självkänsla: ”Jag är inte värd(ig), jag är sämst”. Det är klassresenärens förbannelse, känslan av att aldrig duga. Jag kan se detsamma hos min pappa som också är fast i den där dåliga självkänslan. Det är inte bara modersmålet, att han inte behärskar svenska på samma sätt som farsi, utan handlar också om vilka som uppmuntras och inte uppmuntras av sin omgivning: att erövra ett språk, att tycka att man är bra på något, att erövra ett språk till.
Min pappa har under hela mitt liv sällan eller aldrig velat ringa till myndigheter. Istället har han velat att vi barn ska framföra hans ärenden. Länge blev jag irriterad och undrade varför han inte kunde sköta sina ärenden själv. Det är först nyligen jag har börjat mjukna, för sättet på vilket jag bemöts när jag ringer är verkligen ett helt annat i jämförelse med när min pappa som ”bryter” och inte talar ”ren svenska” gör det. Hur du talar ett språk, om du har erövrat det helt, eller om du bryter, inte bara i uttal, utan också mot de regler som finns kring ett språk (syftningsfelen, en eller ett, hur verben böjs), spelar roll för hur du tas emot i den värld där just det språket gäller.
Kanske skulle samma sak hända mig i Iran. Jag är förvisso född där, hann gå i skolan i sex månader, och har på så vis viss tillgång till mitt modersmål. Men till skillnad från pappa har jag bott i Sverige under huvuddelen av mitt liv. Jag är uppväxt här, han är uppväxt där.
Samtidigt utvecklas språken hela tiden. Den farsi som både han och jag pratar är inte den farsi som talas i Iran just nu. Farsin som vi som har flyttat använder kan låta väldigt gammeldags för iranier boende i Iran. En gång när jag och min vän Samira Motazadi pratade om smink sa jag: ”Jag älskar matik” (läppstift på farsi). Samira skrattade: ”Att du säger matik, så sa man förr, nu säger man rouge lab”. Min pappa befinner sig mellan språk.
När jag var liten och vi var relativt nyanlända var mina föräldrar måna om att jag skulle gå på modersmålslektionerna i skolan. Jag minns att vi till och med åkte till Göteborg och deltog i ett slags nationella prov i farsi som skulle ge oss betyg som var godkända i Iran. Jag förstod aldrig varför, och var alltid sämst på att klara dessa prov. Jag var inte intresserad av farsi, ville lära mig det nya landets språk. Nu inser jag att mina föräldrar kanske hade en förhoppning, en önskan om att återvända till sitt hemland, att kunna bo i Iran igen. Språkets möjligheter kan ge hopp, men också fylla de som inte har rätt ingång och tillgång med en utanförskapskänsla.
Att bli exkluderad för att man inte behärskar eller på rätt sätt erövrar ett språk är något som förutom modersmål också hänger ihop med klass. Det är sant att vi, vars modersmål inte är svenska, behöver förråda modersmålet för att inte avfärdas: från litterära rum, av myndigheter, och olika gemenskaper. Men om du kommer från en klass där böcker, akademiska teorier och bildning alltid har varit en del av livet, lika mycket som köttet är en del av din kropp, kan du också lättare röra dig mellan modersmålet och andra språk (som du förmodligen också lättare lär dig). Därför är en kategori som ”vi som rasifieras” otillräcklig. Vi måste också prata om: vilka som uppmuntras att lära sig ett (nytt) språk, vilka som kan erövra ordens makt, och göra anspråk på bildning. Vi måste prata om att ”vi som rasifieras” (utan att vara födda i Sverige) har helt olika förutsättningar.
Iranier i Sverige är en grupp som ofta uppfattas som bestående av många högutbildade, och till stor del är detta en bild som stämmer. Men en enda berättelse som förväntas omfatta alla blir lätt destruktiv. Det finns många iranier i Sverige som tillhörde under- eller arbetarklass i Iran, och som hamnade ännu längre ner på klasstrappan efter flykten till Sverige. Inte bara på grund av exilen – även om det är vanligt att människor som i hemlandet tillhör en högutbildad och kulturell samhällsklass genom flykten gör en klassresa nedåt – utan för att det alltid har varit så. Man föddes, lever och kommer med största säkerhet dö som under- eller arbetarklass. Det hade kvittat om man inte hade behövt fly.
Men det finns vissa berättelser som får större genomslagskraft än andra. Som berättelser om ”Teheranmedelklass, avantgardistiska intellektuella, som läser de Beauvoir, Marx och persiska storheter. De hatar den islamistiska regimen som kidnappat deras socialistiska revolution. Men trots det socialistiska patoset, håller de sig med både husa, Cadillac och en ekonomi som tillåter utsvävningar och relativ frihet”, som Lidija Praizovic nyligen skrev i Aftonbladet Kultur (12/5).
Man kan förstås läsa Marx, de Beauvoir, vara intellektuell och samtidigt vara arbetarklass. Men poängen är att det är de ovan nämnda typerna som framför allt har inflytandet att avfärda alla dem som inte rättar in sig i ledet. Jag tänker att de kan vara värsta revolutionärerna i orden, men i handlingen finns det inget viktigare än att hålla på sitt. Jag tänker att den här typen av människor kan skriva värsta revolutionerande texterna, men om revolutionen skulle komma skulle de vara för upptagna med det sista kapitlet i sin kommande bestseller om revolutionen. Minns Situationisterna och hur de satt inomhus och drack rödvin medan studentrevolterna pågick utanför deras fönster.
Jag vill kunna känna att vi som är kritiska mot vithetsvåldets uteslutningsmekanismer också ser det egna våldet som vi utövar mot varandra. Att vi ser hur ett erövrande av språket, att bilda sig, inte kan vara ett fåtal icke-vita förunnade. Inte oss iranier inom kulturvärlden, inte några icke-vita antirasister som vet vilket språk som behöver användas för att skriva sig ur det koloniala språket.
Respektabilitet handlar enligt Beverly Skeggs om tillhörighet, värdighet och legitimitet, och är en viktig mekanism som kickar igång när det finns ett behov av att avgränsa sig mot andra. Jag önskar att den antirasistiska rörelsen i högre grad försökte undvika en respektabilitetens måttstock som delar rörelsen i bra och dålig, där skiljelinjen går mellan poeter och farsor som inte vågar ringa myndigheter.
Orättvisor kan och ska inte främst lösas genom individuellt agerande – skillnader mellan människor utjämnas genom politiskt arbete och organisering. Men här finns ändå en diskussion värd att föra:
Är du den enda icke-vita i ett kulturellt rum, men du blev ändå bjuden? Öppnar du dörren för andra eller slår du igen den med lås och bom? Om och hur du väljer att dela med dig visar om du menar allvar med din systemkritik.
Språkets skönhet är värd att spridas, ordets makt ska fördelas. När vi slutar vara värsta divorna som ska ha allt, då kanske vi också kan skapa ett kollektiv som, förutom att brodera ut visionerna i texten, också vågar göra avtryck i den materiella världen. Ett kollektiv som inte skräms av syftningsfel och brytningar, av olämpligt beteende, jobbiga skavande erfarenheter och människor som uppfattas som ”fel” kan bli hur starkt som helst. Det är en fråga om vilken lojalitet som du i slutänden väljer, vad du är beredd att förlora för att vinna något större. En stark rörelse är en rörelse som tillåter sig att fucka ur.
Om mina begrepp
Med icke-vit menar jag någon som kodas enligt föreställningar som kan handla om ursprung, kultur och bakgrund. I ett samhälle där vithet är en rådande maktfaktor hamnar de som rasifieras som icke-vita lägre i hierarkin än de som rasifieras som vita. Begreppet rasifiering visar hur föreställningar om ras ständigt ”görs” och därför är sociala, även om de ofta uppfattas som av naturen givna.
[caption id="attachment_213690" align="alignnone" width="240"] Foto: Patrick Miller[/caption]
