Guld. Den handelsvara som tjänat mest på finanskrisens efterverkningar. Varstans utlovas snabba och gynnsamma affärer med den gyllene tungmetallen. SMS-guld, pantbanker, fonder. ”Guld och ekonomisk frihet är oskiljaktiga”, sa Alan Greenspan, ex-chef för USA:s centralbank. Året var 1996 och orden ter sig i dag som en slags profetia. Världen över tycks orden väckt ett nytt ekonomiskt korståg, i horisonten önskar alla syna spår av guld.
Sverige är inget undantag. Södra Lappland ses som en av världens intressantaste platser för prospektering av guldfyndigheter. Det har fått experter att förutspå att Sverige 2015 kommer ståta med tio guldgruvor. Sommaren 2012 visar dock att det hela är mer komplext än så; guldgruvorna kan räknas på några fingrar, men aktörerna förblir aktiva längs ”guldlinjen”, den rektangulära region som sträcker sig från den norska gränsen till Bottenhavet. Mycket tack vare rekordhöga guldpriser och ett växande intresse för metallen som handelsvara och symbol. Guldets plats i människans historia har alltid varit central, som maktmedel och marknadsekonomins myntfot.

I södra Lappland träder guldet alltmer fram som en symbol för väckta och brustna drömmar, som potentiella konflikter mellan människa och miljö. I Sorsele kommun är det särskilt tydligt. Sorsele breder på kartan ut sig som en märkligt skuren tårtbit. Genom Sorsele viner Vindelälven förbi i hög hastighet som en allegori över kommunens potentiella framtidsboj: på höjderna utanför orten har vindkraftsparker börjat byggas. Vattenståndet är högt, torrmarker befinner sig i älvens våld, träd med vatten upp till knäna ser ut att ropa efter hjälp.
Kommunalrådet Caisa Abrahamsson tar emot i kommunhuset, serverar svart kaffe och förklarar att det är budgetvecka. Framtiden är oviss. År 2015, samma år FN:s millenniemål ska infrias, kan Sorsele vara en av de första kommunerna i Sverige att inte klara sina åtaganden: att leverera välfärd, kulturellt utbud, en plattform för näringsidkare. Orsakerna: utflyttning, en åldrad befolkning och grusade gruvsatsningar. Den stängda guldgruvan Blaiken i Ersmarksberget blev ett bakslag. Så sent som 2011 utlovades guld och gröna skogar, medier skrev om 50 jobbtillfällen, gruvbolag hoppades på fler fynd. I stället en konkurs.
– Gruvan hade kunnat bli en betydande arbetsgivare, om än i liten skala. Och även om det skrevs upp lite så var vi många som befarade att fynden inte var av den art att det skulle mynna ut i en stor gruva. Men rådande höga guldpriser gjorde att man körde på, säger hon.
Hon tror det blir svårt för en ny aktör att på allvar vaska efter guld i Blaiken. Överlag är hon en varm förespråkare för gruvor, ”de skapar arbetstillfällen och stora pengar snabbt”. För ”guldlinjens” räkning spår hon en framtid där små fyndigheter bearbetas med mindre risktagande.
– Det lär göras på ett icke hållbart sätt, man utnyttjar resurserna och drar vidare.
Blaiken tände en livsstil bland ett fyrtiotal unga sorselebor, säger hon, dessa jobbar kvar inom gruvnäringen, förvisso som veckopendlare till dagbrott i statlig regi.
– De unga etablerade en arbetsmentalitet, en yrkesstolthet, samlade erfarenhet från guldgruvan i Sorsele och fortsatte inom samma bransch på andra orter. De är på många sätt nutidens rallare, vagabonderande arbetare.
Hon belyser en möjlig framtidsbild, en landsbygd i kontrollerat kaos, i ständig rörelse. I den fresken beskriver hon Sorsele som ett potentiellt framtida ”rallarsamhälle”, en transitzon vars invånare lever i kommunen men arbetar på annan ort. För att överleva på en allt magrare landsbygd är det kanske ekvationens avgörande decimal, tror hon. Omgivningen ger henne viss rätt.
– Umeå är en av Europas snabbast växande städer. Alla medel går till kusten. Vi åtta inlandskommuner i länet måste samarbeta mer för att lyckas hålla kompetens kvar lokalt. Ingen handel, ingen befolkning, summerar hon.

Lapplands inland står inför ett val som den berörda glesbygden i mångt och mycket inte kan påverka. I Dorotea ockuperas vårdcentralen i protest mot indragna ambulanskörningar. För många samhällen är det i dag en lång dags färd mot natt innan man når universitetssjukhuset i Umeå. I Lapplands inland upplever samtliga samhällsgrupper sin existens vara ifrågasatt med större intern splittring mellan kommuner och invånare som potentiell följd.
– Därför är samarbete enda lösningen, säger en lärare i Sorsele.
Längs med ”guldlinjen” är många övertygade om att det finns ett slags tyst överenskommelse mellan svenska staten och dess eget samvete. En överenskommelse där staten med öppna ögon inte bara åser hur bruksorter överges av befolkning och industrier, det görs utan att erbjuda andra alternativ än urbanisering. Orter längs ”guldlinjen” där statliga näringar tidigare fanns har sedan millennieskiftet intagits av privata aktörer. Sveriges största guldgruva, Svartliden, drivs av australiska Dragon Mining, de största guldfyndigheterna i norra Europa tros finnas i Björkdalsgruvan nära Kåge vars största investerare är kanadensiska Elgin Mining. En utveckling många menar är lika med att inse ett misstag och sedan upprepa det.
– Ska det brytas guld här ser jag att det sker i statlig regi, så att det finns någon som kan hållas ansvarig för miljö och jobb. Inte någon utländsk aktör som kan springa iväg när det inte längre är lönt, säger en ortsbo.

Bernt-Erik Nordenström dyker upp i gryningen. Tjockvantar täcker händerna, termometern visar på nära nollgradigt, det kan falla blötsnö, förklarar ornitologen, syndikalisten, miljökämpen och pensionerade polisen.
– Ingen står på landsbygdens sida. Många ringer mig och är förtvivlade över skogsbolagens manipulationstaktik och gruvornas framfart. De hör av sig till mig eftersom de vet att jag tror på dem, för att jag jobbat med de här frågorna i så många år. Inga lyssnar på deras oro.
Väg 363 slutar i Ammarnäs, nära norska gränsen. Utanför Sven-Göthe Perssons hus vajar den samiska flaggan yrt i morgonblåsten. De talar om samernas integreringsprocess, hur den kunde innebära så vitt skilda saker som fungerande samebyar och tvångsförflyttningar från nordligaste Sverige till vildmarkerna kring Sorsele.
– Jag känner sorg i hjärtat. Bra tider följdes av dåliga tider. Allt förblir en kamp, säger Sven-Göthe.
Ekoturism är vid sidan om renskötsel Ammarnäs livlina. Besökare kommer hit för jakt, fiske och naturupplevelser. Utan turism går byn sönder, menar många. Men besökarna blir färre, säger Dagny Skum med oro i rösten och bjuder på gakko och kaffe. De nybakade mjukkakorna ligger på hög intill ugnen. En gammal hund snarkar under bordet, en bengalisk katt tigger ost. Även Ammarnäs har varit föremål för Lapplands guldfeber. Kanadensiska gruvbolaget Blackstone prospekterade utan tillstånd i Vindelfjällens naturreservat på Grans samebys renmarker. Processen blev rättssak och utmynnade i maj i skadeståndskrav för Blackstone á en miljon kronor.
Byns förhoppning är att Vindelfjällen ska få status som nationalpark. Det skulle skydda området från större infrastruktur- och gruvprojekt. Blotta tanken på en nationalpark i Vindelfjällen rev 2007 upp känslor; förbuden stod för dörren, menade skoterförare, fiskare och näringsliv. En garant för en långsiktig fjällnatur med hållbarhet i centrum och upprättelse för vildmarken, enligt motparten. Stämningen på informationsmötena i Sorsele och Ammarnäs blev hätsk och hotfull. Majoriteten ville se en nationalpark men musklerna bakom motståndet från politiskt och ekonomiskt håll var starka. Det blev ingen förstudie, det hela lades på is, oklart när politiker vågar öppna den inf
lammerade asken på nytt. Det låg gruv- och skogsintressen bakom motståndet, menar Dagny och Bernt-Erik. En omständighet ger dem rätt: Kjell Larsson, Lappland Goldminers förre vd, höll bland annat ett brandtal inför kommunpolitikerna i protest mot en förstudie.

Det har även talats om ett vägbygge genom Vindelfjällens renmarker från Norge. Det var norska pengar man suktade efter, tror Dagny. Bernt-Erik pekar ut de orörda fjällbranter vägen skulle korsa. Det är svårt att se nyttan i en väg utan ökad industrinärvaro – en gruva? Frågan är hur länge Ammarnäs i allmänhet och södra Lappland i synnerhet orkar hålla den penningstarka gruvindustrin stången i tider då avfolkning pressar kommunen och gruvor erbjuder snabba intäkter. ”Guldlinjen” förblir hett stoff inte bara för svenska bolag, främst för utländska diton skattskrivna på annan ort. Om berörda invånare önskar se den utvecklingen är en annan fråga. Har de något val, frågar sig många. Varför ska vi betala det högsta priset för den globala guldruschen, invänder andra.
– Gruvbolag bryr sig varken om miljöhänsyn eller invånarnas vilja, summerar Bernt-Erik.