Det råder stor enighet i Vänsterpartiet om att de feministiska frågorna ska lyftas fram mer i partiets politik. Om detta har nästan alla varit överens i eftervalsdebatten, och jag är en av dem som är enig i detta. Men frågan är hur arbetet för verklig jämställdhet mellan kvinnor och män ska utvecklas. Vilka frågor ska drivas? Hur ska arbetet gå till? Här är diskussionen tyvärr mycket mer trevande.

Vänsterpartiet arbetar med feminismen på många plan, men genombrottet för frågorna är begränsat i dagens svenska politiska klimat. Samtidigt har Vänsterpartiet spelat en unik roll i de här frågorna i EU genom vår EU-parlamentariker Eva-Britt Svensson som har varit ordförande för EU-parlamentets utskott som ansvarar för frågorna. Eva-Britt är en av de viktigaste och mest stridbara företrädarna för kvinnors rättigheter inom EU. Hon är mer känd och respekterad inom EU än vad många av oss här hemma inser. Men Vänsterpartiet här på hemmaplan har inte varit särskilt bra på att använda Eva-Britts unika position och kunskap i nationell politik. Det kunde ha gjorts mycket bättre. Vi kan också lära av Ung Vänster som på många håll har ett internt feministiskt arbete som är mer konsekvent och utvecklat än partiets.

Vänsterpartiet lägger mycket kraft på att utveckla en bra välfärd utan privata vinster. Det är viktigt både för att det oftast handlar om kvinnors arbetsplatser men också för att kvinnor ofta får ta vid med obetalt arbetet när välfärdsstaten inte fungerar. Men feminism handlar om maktstrukturer. Att kvinnor tjänar mindre, gör mer hemarbete och får sämre pensioner är en yttring av deras underordning, av en maktordning. Denna konflikt tycker jag att det är viktigt för vänstern att lyfta fram så att feminismen inte bara blir välfärdspolitik.

De senaste åren har jag varit ordförande för UCGS, Umeå centrum för genusstudier, vid Umeå universitet. Här och på andra universitet sker massor med spännande och kvalificerad forskning på genusområdet. Ofta är den tvärvetenskaplig. Många gånger har det slagit mig hur mycket kunskap och goda argument vi inom vänstern kan hämta ur den moderna genusforskningen, det kan vi bli mycket bättre på.
För att åter bryta igenom med feminismen på nationellt plan tror jag att vi ska fokusera på en fråga som vi gör till vår, exempelvis löneskillnader mellan kvinnor och män. Den fråga som vi väljer bör vi driva systematiskt för att visa på orättvisorna mellan kvinnor och män och vad vi vill göra åt dem. Jag tror också att vi behöver en eller ett par tydliga talespersoner som främst fokuserar på feminismen. Mainstreaming som integrerar feminismen i hela vår politik är bra, men vi behöver också särskilt ansvariga och tydliga talespersoner exempelvis i riksdagsgruppen. Annars riskerar vi att bli otydliga. Visst är samhällsklimatet svårare för att lyfta feminismen idag, men det kräver att vi anstränger oss lite mer.