Norge har en rödgrön regering. Det ligger nära till hands att se den som inspirationskälla och föredöme i Sverige. Norge visar att socialdemokratin kan förmås till att samarbeta vänsterut och att en sådan koalition kan vinna val. Och det program som regeringspartierna kom överens om efter valet 2005 – den så kallade Soria Moria-deklarationen – är troligen Europas mest progressiva regeringsförklaring. Men den som vill lära sig av Norge bör göra det ordentligt – ta de norska erfarenheterna på allvar.
Det går för tillfället åt helvete för den rödgröna norska regeringen. I ett läge när ekonomin blomstrar utan motstycke och reallönerna stiger, har regeringspartierna usla opinionssiffror. I den senaste undersökningen får de tre regeringspartiernas tillsammans lite över 36 procent. Det högerpopulistiska och främlingsfientliga Fremskrittspartiet (Frp) – framgångsrik norsk bärare av den nyfascistiska förskjutningen i västerländsk politik – är landets allra största parti med nästan 30%. Det fattas bara några få mandat innan Frp har majoritet tillsammans med moderaternas systerparti Høyre. Hösten 2009 kan Frp:s ledare Siv Jensen vara landet statsminister.
Vad den rödgröna regeringen för tillfället misslyckas med att skapa är en känsla av riktning; därmed också upplevelsen av allvar och entusiasm. Och när den djupgående politiska striden om samhällsutvecklingen avförs från riksdag och regering, lämnas fältet öppet till fullt genomslag för mediernas kommersiella skandallogik, och till högerpopulismens fula hetsretorik. Den största politiska frågan just nu är att en minister kan ha byggt en olovlig brygga. Samtidigt spekulerar Frp-ledaren kring våldtäktsbenägenheten hos ”icke-västliga”, i en debattartikel om att rasism blivit ”ett modeord”.
Med ett år kvar till nästa val försöker statsminister Jens Stoltenberg veva igång kärnväljarna genom att säga att den nordiska välfärdsmodellen hotas i grunden av en högerregering. Det är helt sant. Men det är som SV-veteranen Stein Ørnhøi säger i en intervju: ”Du kan inte kompromissa om de stora, avgörande frågorna, och samtidigt säga: Det är nu eller aldrig för välfärdssamhället och den norska modellen. Nu måste du rösta på oss”. Tänk Göran Persson i valspurten 2006.
Sverige är i skriande behov av ett regeringsskifte. Den politiska processen dithän måste pressas in i en annan logik än den rent parlamentariska. Den viktigaste frågeställningen är inte i första hand hur man ska förfasas flerstämmigt över borgarnas förslag, utan hur man ska undvika att bli ett administrativt mellanspel i den medvetna och systematiska nedrivningen av folkliga framsteg. Med andra ord: hur konturerna av ett verkligt systemskifte för Sverige skulle kunna se ut.
Några tips i kortform: Av med den nyliberala tvångströjan i den ekonomiska politiken, gör upp med den kroniska underfinansieringen av offentlig sektor mitt i det privata överflödet, ett heltäckande arbetsmarknadspolitiskt program för full sysselsättning, heltider och tillsvidareanställningar, ett stärkt kommunalt utjämningssystem, ett ordenligt program för en social bostadspolitik, en långsiktsplan för utbyggt tågnät och kollektivtrafik, satsning på forskning och miljöteknik.
Trycket för sådant byggs upp genom att man lyssnar, samtalar och planerar, på fackmöten, partiträffar och glada fester. Det som står på spel är betydligt större än opinionssiffror och regeringstaburetter. Men det kan ändå vara värt att kontrastera den norska regeringens usla nationella opinionssiffror mot läget i Trondheim, där man fört en tydligare vänsterpolitik. Där har de rödgröna partierna cirka 65% tillsammans. Lär av Norge, alltså.
