Gunnar Ohrlander, alias Doktor Gormander, har åstadkommit en generöst tilltagen och intresseväckande bok om den svenska skolan.
Läsarna får inblick i tänkbara orsaker till det moras skolan kommit att bli trots alla löften i diverse valrörelser. Att skolan är ett stort och dyrt problem framkommer genom dagliga rapporter i media om skolbränder, sjunkande resultat och ekonomiska skandaler i friskolor.
Alla problem och konstigheter i skolvärlden som kan tänkas berörs och diskuteras och författaren har gjort rejäl research; det finns en litteraturförteckning som upptar fem sidor och ett antal ansvariga politiker, forskare och pedagogiska guruer intervjuas och verkar anstränga sig för att hitta svar på frågorna.
Någon sorts register hade kunnat hjälpa den läsare som i efterhand vill leta upp något särskilt avsnitt. Innehållsförteckningen är inte till så stor hjälp med sin pratiga vitsighet. Kapitlen heter sådant som ”Gör kronan på hans hjässa lätt” och ”Giganterna bland molnen”.
En tes författaren driver är att det behövs bättre lärare. Det är antagligen den största orsaken till att skolan är i allvarliga svårigheter. De nya lärare som utbildas har för grunda kunskaper i bagaget och lärarutbildningen är under all kritik, vilket dels beror på att lärarhögskolorna lever i sin egen lilla självtillräckliga värld, dels att rekryteringen till läraryrket inte sker bland dem med bästa studieresultaten eftersom denna profession nedvärderats status- och lönemässigt.
De nyexaminerade lärarna kan varken räkna, lära elever läsa eller betygsätta eleverna. Så har de låga löner också. Detta bidrar till att de bästa och mest lämpade väljer andra yrken. Men det kan tyckas som en enkel lösning: Att önska sig andra och bättre lärare. För att inte tala om skolledare! Den yrkesgruppen får dock inte lika stort utrymme.
Att förutsättningarna för superpedagogerna i tv-programmet om klass 9A skilde sig radikalt från de villkor vanliga, mindre superduktiga lärare arbetar under kommer inte fram i boken. Det är säkert lättare att göra sitt bästa om man delar en enda klass med sju erfarna entusiaster samtidigt som de ordinarie gråpedagogerna finns kvar i bakgrunden, samtidigt som tv och media riggat föreställningen och följer det hela. Då får det inte misslyckas och det kan knappast misslyckas.
Vulgärdebatten om betygen lyckas författaren undvika, den ointressanta diskussionen om från vilken klass betyg skall ges.
Istället lyfts debatten något och betygsfrågan handlar istället om vad betygen skall innehålla och mäta. Men resonemanget glider över till att handla om kunskap (som också behöver definieras) och att kunskapskraven tagits bort och envist gömts under mattan av såväl socialdemokratiska som moderata och folkpartistiska skolministrar.
När det gäller utskåpningen av lärarhögskolor och kommunalisering slår författaren in öppna dörrar. Detsamma gäller skolfolkets krav på ökade resurser i form av minskade klasser och ökad lärartäthet. Här kommer den vanliga statistiken fram, den som förtrytsamma lärare i hela landet känner igen: ”Vi har den högsta lärartätheten och stora klasser har ingen negativ inverkan på undervisningen”. Det som gäller är att ”lärarna ska vara bra, helst bättre”, ord som redan yttrats av tidigare skolministern Ylva Johansson.
I slutet av boken har Gunnar Ohrlander lättat upp med några underhållande kåserier där de udda adjunkterna från hans egen skoltid beskrivs. Den lärarkåren, från Kungsholmens gymnasium, skulle inte platsa i någon skola idag med sina blankslitna kostymer och nötta portföljer.
Trots allt elände och alla felsteg som förekommit och förekommer finns en strimma hopp. Det finns självklart fungerande, blommande öar i det pedagogiska träsket och vi kan alla nå dit och medicinen heter mätningar och resultat, lärare och skolledare som vågar och får vara auktoriteter. Och skolpolitiker som är intresserade och prestigelösa.
Kanske kan boken bidra till en bredare debatt om skolan inför valet 2010?
