Den 30 juni är dagen för USA:s ”maktöverlämnande”. Samtidigt höjs röster för att FN borde ta över.
Har vänsterpartiet värderat vad som händer den 30 juni?
– Nej, men nästa partistyrelsemöte ska ta ett uttalande och försöka analysera situationen, vilka motståndsgrupper som leder en kamp som kan leda till ett fritt och demokratiskt Irak. ”Överlämnandet” kommer sannolikt inte att ske enligt planen, men inte ens denna var ett överlämnande till irakisk demokrati eller ens ett embryo.
Motståndsrörelsen verkar vara på väg att enas, och inte längre beroende av utländska aktörer med religiösa motiv…
– Det låter som en positiv bild, som jag dock menar i allt väsentligt är falsk. Det finns ett ökande motstånd mot ockupationen, vilket vi välkomnar, men att det skulle finnas en legitim motståndsrörelse på väg att enas stämmer nog tyvärr inte. Snarare kanske motsvarigheten är Afghanistan. Där fanns en enighet mot talibanregimen som krossades när talibanerna var borta. Sådan enighet kan inte vara grunden för att bygga demokrati.
– Och det är FN:s sak att vara den som ser till att förutsättningarna skapas. FN har inte getts chansen eftersom USA inte vill ha FN med. Jag skulle önska att USA lämnade i morgon och att FN kom in i övermorgon, men så lser inte läget ut.
Men den enda aktören som kan nå dit är motståndsrörelsen?
– Visst, och det är fullständigt legitimt att fortsätta angripa ockupationsmakten. Omvärlden är för otydlig – ockupationen är illegitim och de amerikanska trupperna måste dras tillbaka villkorslöst. Då ska FN vara berett att med styrka kunna delta.
Även svensk trupp?
– Ja, självklart. Kan vi tänka oss FN-närvaro, då följer logiskt att Sverige måste kunna bidra. Humanitär hjälp finns på plats och behöver utökas. Men framför allt behöver säkerheten, tryggheten och stabiliteten garanteras – det finns inte förutsättningar idag för dem som vill ha någon demokratisk federation att arbeta.
Så den dag motståndsrörelsen vinner, ska FN säga ”tack, men nu tar vi över”?
– Det vore ett avgörande misstag av världssamfundet att inte ta ansvar, att inte på något sätt försöka skapa förhållanden så irakierna kan ta saken i egna händer.
– Skulle världssamfundet säga ”nu är det irakiernas sak själva, vi kan möjligtvis bistå med humanitär hjälp men i övrigt så lämnar vi er ifred” är risken stor för att, på grund av vapenläget och eftersom motsättningarna i Irak inte bara är ett amerikanskt påfund, att de reella samarbetsproblemen i ett fritt Irak skulle göra att vardagen blir minst lika otrygg som under ockupationen.
