En kort resumé för den som inte följt nyhetsbevakningen de senaste dagarna: Sverigedemokraterna har publicerat en lista på krav för att partiet inte ska fälla regeringens budget, direkt adresserad till Stefan Löfven.
Vad vill så SD? Framför allt halvera asyl- och anhöriginvandringen. Hur det ska gå till, om det ens är möjligt och vilka mänskliga tragedier som skulle utspela sig om förslaget mot förmodan skulle bli verklighet framgår inte. Inte heller finns någon seriös kalkyl på hur detta ska kunna finansiera partiets övriga krav, som kan sammanfattas med ”mindre jämställdhet och mer av det mesta andra”.
Nu tror nog inte ens SD att regeringen kommer att hörsamma dem. Men Mattias Karlsson bekymrar sig inte för vilka krav hans parti inte kommer få gehör för. Det här handlar inte om att fälla regeringen för att slopa kilometerskatten, för att ta ett av SD:s krav som exempel. Det handlar inte ens om hjärtefrågan främlingsfientlighet. Det handlar om att maximera uppmärksamheten kring SD.
Låt oss i stället för en stund fokusera på vad SD fäller, om partiet fäller regeringens budget. Jag skulle vilja lyfta fram tre saker: Pensionerna, a-kassan och välfärdssatsningar. Intresseorganisationer för pensionärer har redan varit ute och protesterat mot SD:s hot. Regeringens budget innehåller förbättringar för äldre, särskilt de som har det sämst. För många äldre skulle de extra pengarna varje månad omsättas i bättre mat, en ny vinterkappa eller bara lyxen att slippa räkna ören de sista dagarna på månaden.
Den höjda a-kassan som föreslagits gör inte bara arbetslösa mindre fattiga. Det ger alla som arbetar en starkare position gentemot arbetsgivare. Välfärdssatsningarna i budgeten innebär en starkare ekonomi för ensamstående föräldrar, och framför allt de föräldrar som har allra minst.
Men SD bekymrar sig inte för pensionärer, arbetare eller ensamstående morsor. SD:s väljare vill fälla regeringens budget. SD:s ledande företrädare gillar att hota med det. Bara för att de kan, om inte annat.
Så, vad händer då om SD fäller budgeten? Hade de borgerliga partierna accepterat SD som ett femte regeringsparti, hade det i alla fall funnits en logik i vansinnet. Då hade det borgerliga blocket varit störst. Nu gör de inte det. Samtidigt har de borgerliga företrädarna varit tydliga med att det största blocket ska regera landet. Det är det rödgröna. Det är, uppriktigt sagt, svårt att se vem som tjänar på parlamentariskt kaos eller nyval, oavsett om man tittar på partier eller grupper i samhället. Inte är det dem som SD säger sig värna om i alla fall.
Men SD:s företrädare bekymrar sig inte för det. Partiets agerande präglas av en hink- och spade-mentalitet och hot om att ”göra kaos”. Att fascister agerar på det här sättet är kanske inte förvånande. Rörelsen har aldrig präglats av logik eller hederlighet. Det som är förvånande är att de kommer undan med det. Det säger något, både om den politiska debatten och om vårt medieklimat.
Det återstår att se om SD verkligen tänker fälla budgeten eller om partiets agerande bara är ett sätt att utöka sin tid i rampljuset. Oavsett det bör vi som vill se en rimlig vänsterbudget nu stå upp och försvara den. Låt SD:s företrädare få förklara varför de vill spela högt med pensionärers, arbetslösas och fattiga föräldrars inkomster. I politiken, vid fikaborden eller i föreningslivet. Det här är fan i mig för viktigt för att få dribblas bort av Mattias Karlsson.
