I sitt tal i Visby riktade sig Åkesson under ett ögonblick direkt till Sveriges judar: ”Jag ber om ursäkt för att mitt parti på den tiden kunde uppfattas som hotfullt och skrämmande för judar i Sverige.”
Botgöring? Tillåt mig att tvivla.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Åkesson vill förstås förekomma morgondagens släpp av del två av den av partiet beställda vitboken. Ryktet säger att otäcka minnen kommer att passera revy. Trots att författaren Tony Gustafson själv är partimedlem verkar han ha tagit sin uppgift på allvar. Den förra granskningen visade att betydligt fler av partiets grundare haft nazistiska kopplingar än vad man tidigare känt till.
Men Oscar Sjöstedts nazistskämt på en fest 2012, om att sparka på får och låtsas att det är judar, kommer troligen inte att nämnas. Inte heller Björn Söders fastslående 2014 att judar aldrig kan vara riktiga svenskar (bekräftat igen 2018) och inte heller Jörgen Fogelklous oturliga Flashbackinlägg om att “juden är roten till allt ont” och Rebecka Fallenkvists anklagelser om Anne Franks “kåthet”.
Sverigedemokraternas antirasistiska trovärdighet är låg. Snarare pekar allt på att judar kan komma att användas i deras fortsatta klappjakt på invandrare från Mellanöstern.
Alla de händelserna ägde nämligen rum efter 2010, det årtal som genomgången sträcker sig till, det vill säga inträdet i riksdagen. Jag tvivlar dock inte på att det kommer att saknas saftiga minnen på de 800 sidorna. Söder, Sjöstedt, Fogelklou och Fallenkvist har alla stabila inkomster från Sverigedemokraterna i dag.
Men omsorgen om Sveriges judar har andra, mer strategiska skäl. Med öppnandet av Almedalsveckan 2025 inleds också valrörelsen som just nu ser svettig ut för samtliga regeringspartier. Den nya L-ledaren Simona Mohamssons beslut att släppa fram Sverigedemokrater till ministerposter som tills nyss verkade så viktig, framstår allt mer som ovidkommande mot bakgrund av att de snarare kommer att få ta ställning till om de ska acceptera Åkesson som sin statsminister.
Vägen dit skulle i dag kunna se rak ut eller åtminstone fullt rimlig om det bara inte vore för – just det – judarna.
Sverigedemokraterna var länge det enda av riksdagens partier som inte är välkomna till synagogorna vid uppmärksammandet av Förintelsens minnesdag den 27 januari. I dag saknar även Vänsterpartiet inbjudan till det årliga evenemanget.
Oavsett vad man tycker om det sistnämnda har motståndet mot SD varit en viktig symbolisk markering. Att bli insläppt i Judiska församlingens värme skulle röja det sista hindret ur vägen för att fullt ut accepteras av den borgerlighet som satt en ära i att visa exakt det behöriga avståndet från partiet som grundades av nazister och vars systerpartier ute i världen fortsätter att saluföra tankegångar om förintelseförnekelse, en judisk världshegemoni med affärsmannen Soros på toppen, som dirigerar allt från folkutbyten till mediedominans.
Men det finns ytterligare en viktig faktor som gör att Åkessons illa sittande uttalande kommer just nu: definitionen av antisemitism alltmer lutar sig mot IHRA:s formulering om antisemitism, där kritik mot Israel jämställs med hat mot judar. Att kroka arm med en etnonationalistisk stat på väg att utföra en etnisk rensning mot ett broderfolk har inte varit mer lägligt. Det visade inte minst normaliseringen av relationen mellan Sverigedemokraterna och Israels regering tidigare i år. En viktig milstolpe för Åkesson.
Nu får partiet dessutom ett sigill av självaste Judiska centralrådet, Sveriges största judiska intresseorganisation som samlar medlemmar i landets församlingar. ”Positivt steg”, säger ordförande Aron Verständig till Dagens ETC – i en artikel där även jag är citerad. På frågan ”Hur bedömer du att situationen är i dagens Sverigedemokraterna när det gäller antisemitism?” svarar Verständig med Åkessons eget favoritsvar: ”Jag vet inte.”
Det är ett svagt svar som tyvärr bekräftar en misstanke jag haft under en längre tid – att Judiska centralrådet är på väg att bli Sverigedemokraternas främsta garant för att få sitta i en framtida regering.
Partiets etnonationalistiska fixering vid blod och jord är väl dokumenterad och inför det senaste riksdagsvalet kunde Acta Publica visa att 214 SD-kandidater hade kopplingar till högerextremism. Deras antirasistiska trovärdighet är med andra ord låg. Snarare pekar allt på att judar kan komma att användas i deras fortsatta klappjakt på invandrare från Mellanöstern. Det ser betydligt mer regeringsdugligt ut att älska oss än att blotta ett filterlöst islamhat. I alla fall än så länge.