”Ni lät mig smaka på friheten, och jag tänker aldrig gå med på något mindre än den totala.

Vem ska minnas mig när jag inte längre får finnas?”

Orden ovanför är Tobias. En ung kille som, eftersom han har rätt till assistans, har kunnat leva ett normalt liv med universitetsstudier, politisk aktivism och fester med vänner. Precis som andra människor i hans ålder.

I fredags kom en ny dom från Högsta förvaltningsdomstolen (HFD). Domen innebär att Tobias liv kommer bli svårare och inte fullt ut levt.

Så vad för domen för konsekvenser? I praktiken kommer man inte längre att få beviljad assistans för så kallad ”vänttid”. Vänttid är den tid som passerar när du åker till och från skolan, bion eller familjemiddagen. Tiden som passerar mellan dina toalettbesök, klädbyten eller måltider. I och med den nya domen kan man alltså bara få assistans för den faktiska tid som hjälp behövs, inte för tiden däremellan. Du förväntas alltså i förväg veta exakt när du behöver hjälp och assistans – något som är helt omöjligt.

Du förväntas alltså i förväg veta exakt när du behöver hjälp och assistans – något som är helt omöjligt.

Försäkringskassan har i en skrivelse till regeringen meddelat hur man tänker tolka domen i HFD och att det kommer att påverka nästan hälften av alla som i dag är beviljade assistans – ungefär 6000 personer berörs.

I förarbetena till LSS går att läsa:
”Det övergripande målet för LSS är att den enskilde ska få möjlighet att leva som andra i sin ålder, trots funktionshindret. Syftet är alltså att åstadkomma jämlika levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet. Genom insatserna ska man förebygga och minska följderna av funktionshindret. Insatser ska grundas på behov som den enskilde själv finner angelägna att få tillgodosedda för att kunna leva ett så självständigt och oberoende liv som möjligt, så likt ett liv som andra personer utan funktionshinder i samma ålder.”

Tillsammans med den rättsutveckling som beslutet i högsta förvaltningsdomstolen innebär och de hårdare bedömningarna från Försäkringskassan så är det lätt att se att intentionen i den lag som kallas LSS inte längre finns. De som har behov av assistans kommer inte längre ha rätt till den.

Tänk dig att du ska på bio, du tar en kvällsföreställning efter jobbet. Du behöver assistans vid toalettbesök. Då får du helt enkelt planera och meddela assistenten om att du nog behöver gå på toa ungefär klockan 20. Du kanske har svår epilepsi eller annat tillstånd som gör att du behöver tillsyn på natten för att inte dö. Då får du helt enkelt dö. För enligt Försäkringskassans tolkning av domen i HFD så ska man inte längre berättigas assistans om det finns ”vänttid” mellan olika ”kvalificerade” behov.

I och med de här uppstyckade insatserna som nu ska gälla enligt domen i fredags, kan vi inte längre kalla den hjälp som erbjuds för personlig assistans. Den nya tillämpning som Försäkringskassan meddelat regeringen innebär i realiteten att alla med behov av assistans kommer behöva detaljplanera när de behöver hjälp, och att alla personliga assistenter kommer att ha ett schema som ser helt annorlunda ut än idag – färre timmar och uppstyckade dagar.

Det här utvecklingen är allvarlig. För dem som berörs, för deras anhöriga, för oss alla. För barn som ska växa upp utan tillgång till sin fulla rätt att vara människa, till ungdomar med drömmar om en utbildning och jobb, till mina framtida barn och dina.

Vi som ännu inte har behovet måste alliera oss i kampen med dem som nu ser sina liv försvinna framför sig, genom ett brev på hallmattan från Försäkringskassan och en regering som inget gör åt saken. Det handlar om vad det innebär att vara medborgare, om människovärde och vilket samhälle vi vill ha.

Maila den ansvariga ministern Åsa Regnér (S), skriv på Skiftets namninsamling ”Stycka inte upp assistansen”, hör av dig till funkisrörelsen (till exempel RBU eller Funktionsrätt Sverige) och organisera dig tillsammans med dem mot den uppstyckade assistansen och mot den här ovärdiga avslagsregeringen.

Kampen är verkligen inte över.