TINA sa man i England på 80-talet. ”There Is No Alternative”. Det finns inget alternativ.
Förkortningen skapades av Margaret Thatcher när hon predikade nyliberalismens ”nödvändighet”. Nyliberaler runt hela världen har sedan dess upprepat att deras politik är den enda möjliga. Det skedde med sådana resurser och kraft att också socialdemokratin i Europa snart fick sina egna nyliberaler. Därefter kall-ades nedrustning av den gemensamma sektorn, privatiseringar och avregleringar för ”förnyelse”. De ursprungliga jämlikhetsidealens politik fick den negativa stämpeln ”traditionalism”.
Vid flera tillfällen har socialdemokratiska ledare i Europa upprepat den för arbetarrörelsen så modlösa meningen; ”Det finns inget alternativ”. Inte minst har den frasen använts inför folkomröstningar om EU-medlemskap, EMU-anslutning och EU:s nyliberala fördrag. Nu sker det igen. Den här gången på Irland.
Idag, den 31:a maj, är det folkomröstning på den gröna ön om EU:s åtstramningspakt. Labourpartiet, som sitter i regering med högerpartiet Fine Gael, säger att en ja-seger är avgörande för landets framtid. I partiets propagandafilm påstås att bara ett ja kan garantera fortsatt öppethållande av skolor och sjukhus. Folk är rädda. 14,5 procents arbetslöshet, massemigration och växande fattigdom sätter sina spår. Opinionsundersökningarna pekar på en ja-seger och att skrämseltaktiken fungerat.

Men man vet aldrig. Två gånger har irländarna överraskat med folkliga nej till EU:s fördrag. Det blev nej till Nice-fördraget 2001 och nej till Lissabonfördraget 2008. Bägge gångerna tvingades Irland rösta om. Enligt EU-eliten hade man röstat fel. Gigantiska resurser sattes i skrämselkampanjer. EU fick sina ja.
I fem år levde jag själv på den gröna ön. Jag arbetade på Irlands LO med internationell solidaritet. Krisen och nedskärningarna drabbade också den fackliga rörelsen. Inför hotande arbetslöshet valde vår familj förra året att flytta till Sverige. Annars hade vi gärna stannat. Irland är ett fascinerande land.
Den irländska folksjälen är präglad av 800 års brittisk kolonialism. Självständigheten 1922 innebar inte slutet på den koloniserade människans mentalitet. En mentalitet som är tudelad.
Å ena sidan finns där en kulturellt nedärvd hunsad känsla. ”Den förtryckte antar förtryckarens bild av sig själv”, skrev den brasilianske pedagogen Paolo Freire. Herrarna i London har ersatts av herrarna i Bryssel. ”Vi måste göra som de säger”.
Å andra sidan finns den inre irländska rebellen. Under alla 800 åren var det återkommande uppror mot kolonialmakten. På Irland har också högerpartierna sina rötter hos 1916 års män och kvinnor som tog till vapen mot britterna. En revolt som bidrog till självständigheten. Ordet rebell förstås som någonting positivt.
I folkomröstningskampanjen manar ja-sidan fram den nedärvda hunsade känslan. Medan Nej-sidan talar till den irländska folksjälens rebell.

Min gode vän John O’Brien tillhör Labourpartiets vänsterflygel och jobbar fackligt. Vi brukade ta oss en öl efter jobbet på fredagarna och prata politik. Nu sker diskussionen via e-mail. Han skriver till mig om den vrede folk känner över att tvingas betala den kris och de gigantiska skulder som bankdirektörernas sinnessjuka spekulation skapade. Han ska definitivt rösta nej. Men Labours partiledning och ministrar fortsätter TINA-snacket: ”Det finns inget alternativ. Rösta ja”.  
Jag hoppas så innerligt att folket på den gröna ön än en gång chockar EU. Att de väljer den irländska rebellens väg: Sänker TINA-snacket. Röstar Nej. Och skriker till herrarna i Bryssel: TAAA – There Are Always Alternatives! Det finns alltid alternativ.