På partikongressen har Vänsterpartiet möjlighet att sluta omfamna det finanspolitiska ramverket och i stället möjliggöra de reformer som behövs. Den chansen får inte missas.
Det är positivt att Vänsterpartiets styrelses motionssvar denna gång är mer välkomnande till motionen A29 Totalrenovera Sverige som vill se en ”green new deal” för full sysselsättning, välfärd och klimatansvar. Men att vänta duger inte, partiet måste nu lossa på remmarna i den ekonomiska politiken. På kongressen kommer vi att vara bara en knapptryckning ifrån att frigöra oss från det finanspolitiska ramverkets tvångströja.
Det finanspolitiska ramverket sätter ramarna för all ekonomisk politik. Det begränsar våra möjligheter till nödvändiga satsningar på klimat, jobb, välfärd och bostäder. För att kunna driva en progressiv ekonomisk politik måste ramverket bort. Men partistyrelsens motionssvar andas tvekan och obeslutsamhet. Därför sliras det ordentligt i motionssvaret och slutar med sladd och dikeskörning. Som partistyrelseledamot har jag därför reserverat mig till förmån för motionen.
Motionen vill att vi slutar låta det finanspolitiska ramverket sätta ramarna för vår ekonomiska politik. Partiet håller krampaktigt fast vid ramverket och budgeterar i höstbudgeten för ytterligare sparpolitik och stora överskott 2023. Finns det något kongressombud som tycker att mer sparpolitik är förnuftigt när mänsklighetens ödesfråga, klimatnödläget, ska avgöras? Lojalitet till det finanspolitiska ramverket som Magdalena Andersson (S) och Ulf Kristersson (M) kommit överens om fortsätter vara den bromskloss som hindrar de absolut nödvändiga klimatsatsningarna.
I motionssvaret finns också följande märkliga formulering: ”Vänsterpartiet kommer i god tid före valet 2022 att redogöra för hur vi anser att det finanspolitiska ramverket bör ändras.” Det är enligt min mening demokratiskt uppseendeväckande att hänvisa till att partiets nya position kommer meddelas först efter kongressen. Extra beklämmande är det när ämnet gäller en fundamental fråga som dessutom en stor mängd distrikt och partiföreningar motionerat om inför såväl kongressen 2020 som 2022.
Men när situationen nu är som den är måste ett minimikrav vara att kongressen tydligt deklarerar att den nya ekonomiska politik som senare i år ska presenteras inte begränsas av ett finanspolitiskt ramverk som är mer åtstramande än EU:s. Och att detta gäller oavsett om andra partier vill ändra ramverket eller inte.
Motionssvaret ger också uttryck för det felaktiga påståendet att de offentliga utgifterna på lång sikt behöver motsvaras av lika stora inkomster. Det är ett tankefel som till exempel LO-ekonomerna i en lång rad rapporter pedagogiskt har vederlagt. Anledningen är synnerligen enkel: det relevanta och använda måttet för statsskulden är som procent av BNP. Ett balansmål som motionssvaret nämner leder alltså när ekonomin växer till en statsskuldsminskning. Staten fungerar inte heller som en hushållsekonomi, utan en statlig utgift blir till någon annans inkomst. Mot den bakgrunden föreslår LO-ekonomerna ett fortsatt årligt budgetunderskott på drygt 50 miljarder kronor för att finansiera bostads- och klimatinvesteringar.
Att Vänsterpartiet ska prioritera att minska den rekordlåga offentliga skulden vore mycket dumt i en tid när vi behöver genomföra brådskande klimatinvesteringar. Dessbättre är kongressen bara en omröstning ifrån att anta en ny linje.
Jonas Karlsson är ersättare i Vänsterpartiets partistyrelse.
