Det har nu gått ett par veckor sedan Marwa al-Sherbini knivmördades i en rättssal i tyska Bremen. Hon var där för att vittna mot mannen som skulle bli hennes baneman. Han hade tidigare diskriminerat Marwa al-Sherbini och kallat henne terrorist för att hon bar huvudduk. Som om mordet inte var tragiskt nog i sig blev offrets treårige son vittne till hela händelsen.
I en svensk dagstidning står att läsa, nästan i förbigående, att Marwas man sköts i benet av polis i samband med mordet. Polisen ska ha misstagit honom för att vara en angripare då han försökte undsätta sin fru.
Naturligtvis är det svårt att utan närmare information bedöma polisens insats. Var skottet enbart ett ödesdigert misstag grundat på en millisekunds beslut, eller hade man varit mindre benägen att förväxla en sjunde generationens tysk som försökte rädda livet på sin fru med en våldsman? Kanske inte ens poliserna själva kan svara på det. Men det faktum att två helt oskyldiga människor knivmördas och skottskadas – i det senare fallet av ordningsmakten – inne i en rättssal borde i alla fall väcka många frågetecken och ge en stark varningssignal.
Mordet på Marwa al-Sherbini kan ses som ett vansinnesdåd av en djupt störd person.
Samtidigt föddes inte hans idéer och handlande ur ett tomrum. På samma sätt som den så kallade Lasermannens dåd i början av nittiotalet inte gjorde det.
Deras brott säger något om vår samtid.