DEBATTBOKEN. I början på 50-talet kritiserade Rudolf Meidner något raljant den socialdemokratiska reformismen för ”småpraktiskt dag för dag-arbete” och han riktade uppmaningen: ”Låt oss bli något mer utopister!”. Bakgrunden var att den mogna svenska arbetarrörelsen började ideologiskt och organisatoriskt förstelnas och domineras av ett alltför kortsiktigt framtidsperspektiv. Det var i den vevan som Herbert Tingsten började tala om ”ideologiernas död”.
Lars Ekdahl har nu kommit med sin andra bok om Rudolf Meidner. Den tidigare handlade mycket om det radikala efterkrigstiden med debatter om planhushållning och om tillkomsten av den så kallade Rehn-Meidner-modellen vid LO-kongressen 1951.
Det harmoniska 50-talet präglades av den välståndsskapande kapitalismen och den så kallade funktionssocialismen, som agerade inom kapitalismens ramar och höll efterkrigstidens systemkritik och kraven på ekonomisk demokrati på behörigt avstånd.
35 år senare tar Meidner på nytt till orda om visioner: ”…just nu finner jag knappt någonting hos socialdemokratin utöver en allmän välfärdsideologi, som idag delas av nästan alla. …Förlorar vi visionen är vi illa ute”, sade Meidner efter de hårda och hätska fondstriderna och inför kriskapitalismen intåg. Politiken kom återigen att präglas av ”småpraktiskt dag för dag-arbete” – trots växande arbetslöshet och ökade klassklyftor.
Under slutet av 60-talet hade den ideologiska debatten gått loss efter en rad strejker bland hamnarbetare, gruvarbetare och städerskor. Strejkrörelsen riktade sig främst mot bristen på demokrati och inflytande på arbetsplatserna. Kampen och debatten om arbetsplatsdemokratin övergick i en diskussion om den ekonomiska demokratin och utmynnade till slut i konkreta krav om kollektiva löntagarfonder. I den vitaliserade ideologiska debatten kom Rudolf Meidner att spela huvudrollen.
Meidner visade med sina löntagarfonder på en tredje väg mot en demokratisk socialism, han gav den reformistiska arbetarrörelsen ett alternativ till såväl öststatskommunismen som det blandekonomiska dilemmats återvändsgränd. Meidners tredje väg är det centrala temat för Lars Ekdahls nya bok. Den behandlar tiden från 1951 till våra dagar och bjuder på en mycket spännande och lärorik läsning. Dessutom skriver Lars Ekdahl – trots att han är professor – en rak, icke akademiskt snårig svenska.
Meidner pekade i Fackföreningsrörelsen 19/1975 på sina inspirationskällor: ”Ägandet spelar en avgörande roll. Jag vill hänvisa till Marx och Wigfors: vi kan i grunden inte förändra samhället utan att också ändra på ägandet. Enbart funktionssocialism räcker enligt min bestämda mening inte för att åstadkomma en genomgripande samhällsförändring”.
Den grundläggande tanken i Meidners förslag var att löntagarna skulle ha del av kapitalet, dvs vinsterna. Det kom mycket att handla om den solidariska lönepolitikens baksida, de osolidariska övervinsterna. Med det ökade aktieinnehavet i fonderna skulle följa facklig makt på ägandets grund. På sikt skulle det leda till att de fackligt kontrollerade fonderna skulle komma att äga över hälften av aktierna i de stora bolagen.
LO-kongressen ställde sig 1976 bakom fondförslaget. Reaktionen bland LO:s och även SAP:s medlemmar var positiv. Men däremot var inte partiledningen överens. Och faktiskt så slöt inte vänsterpartiet kommunisterna upp bakom det ursprungliga fondförslaget. Kanske såg man förslaget som för utopiskt. I Ekdahls bok kan man läsa att partiordföranden Lars Werner gjorde bedömningen: ”Det som hittills presenterats är inte ett steg på vägen mot ett socialistiskt samhälle”, och C. H. Hermansson talade om förslaget som ett sätt att ”halshugga kapitalismen skugga”.
Det som sedan hände beskrev Jan Lindhagen målande: en ursprunglig ”socialiseringsplan knådades om i partiets väldiga degmaskin, där ’löntagarinflytandet’ blev ett russin i en blandekonomisk kaka”.
Vid SAP:s kongress 2001 ströks partiprogrammets portalparagraf om att ”så omdana samhället att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer”. Man kan väl säga att SAP därmed satte definitiv punkt för en tredje väg mot demokratisk socialism och även för en verklig ekonomisk demokrati.
