Under coronapandemin har förtrycket och förföljelsen av västsaharier i den av Marocko illegalt ockuperade delen av Västsahara intensifierats. Detta är en ockupation som har pågått sedan 1975 och som fördöms av både FN och den internationella brottmålsdomstolen i Haag. Inget land i världen erkänner Marockos anspråk på Västsahara.
Marocko utsätter den västsahariska civilbefolkningen för systematiska trakasserier, hot och förföljelse. Något som kan pågå utan att FN-styrkan Minurso kan ingripa eftersom de saknar mandat att övervaka att de mänskliga rättigheterna respekteras. Marocko angriper fredliga demonstrationer och aktivister. Oberoende journalister är sällsynta i Västsahara eftersom de måste arbeta dolt. Landet utsågs i år till det fjärde mest ofria i hela världen av den amerikanska organisationen Freedom House.
Som exempel har 2019 års Right Livelihood-pristagare, Aminatou Haidar, upprepade gånger utsatts för trakasserier och förföljelse. Hon har bland annat suttit frihetsberövad utan rättegång med ögonbindel under tre år och sju månader, utan att hennes familj visste om hon levde eller var död. Men Haidar är långt ifrån ensam.
Ett känt fall som uppmärksammats av Amnesty är domen mot de 24 västsaharier som arresterades i samband med protesterna i Gdim Izik 2010. De dömdes till oerhört hårda straff i en militär domstol efter erkännanden som framtvingats under tortyr.
Fortfarande saknas över 400 av alla de tusentals västsaharier som fängslades under den 16 år långa militära konflikten mellan motståndsrörelsen Polisario och Marocko. En konflikt där Marocko gjorde sig skyldigt till ett stort antal krigsbrott och brott mot internationell rätt. Marocko bombade bland annat civilbefolkningen med napalm- och fosforbomber och drev tusentals västsaharier på flykt ut i Saharas öken.
År 1990 slöts ett eldupphöravtal mellan parterna, och en FN-övervakad folkomröstning om självständighet skulle äga rum 1992. Något som ännu inte skett, på grund av Marockos sabotage. I praktiken råder sedan länge undantagstillstånd i det ockuperade Västsahara. Det är Marocko som har den totala kontrollen – inte FN. I stort sett inga oberoende observatörer eller journalister släpps in i landet.
Den senaste tidens upptrappning i konflikten med Västsahara är oroande. Marocko har återkommande uppvisat brister i respekten för mänskliga rättigheter. Det är hög tid att omvärlden agerar. Marockos brott mot de mänskliga rättigheterna måste få ett slut, liksom förhindrandet av folkomröstningen. Som ockupationsmakt är det Marocko som har huvudansvaret för att skydda civilbefolkningen i området. Men också Spanien, i egenskap av tidigare kolonialmakt, och internationella institutioner som FN, AU och EU har ett ansvar.
Den svenska regeringens hållning till ockupationsmakten Marocko präglas av ambivalens. Sverige har flera gånger röstat nej till EU:s fiskeavtal med Marocko eftersom det föreslagna mandatet inte uppfyller de krav som folkrätten ställer. Samtidigt har man inte erkänt Västsahara trots att riksdagen röstade för detta redan 2012. Man har heller inte varit tillräckligt tydlig i sin kritik mot Marockos många brott. Sverige och regeringen måste intensifiera trycket mot på FN och i sina bilaterala kontakter för en återgång till den fredsplan som parterna en gång kommit överens om. Där är folkomröstningen om Västsaharas självständighet central. För Vänsterpartiet är det självklart att folkrätt och mänskliga rättigheter måste gå först.
