WASHINGTON. En våg av nya latinamerikanska ledare förändrar regionen och dess relationer med USA, de multilaterala institutionerna, de internationella finansmarknaderna och de utländska investerarna. Medan detta oftast ses i politiska termer av Washington, såsom populism eller antiamerikanism, kan mycket av det som sker förklaras genom att titta på den ekonomiska sidan av dessa förändringar.
Rafael Correa, Ecuadors nyvalde president, är ett talande exempel. Correa skakade nyligen landets marknad för obligationer genom att deklarera att han kommer omstrukturera Ecuadors utlandsskuld. Han förutser en 75-procentig minskning av skulden, och kommer att använda besparingarna till att öka de sociala utgifterna.
Correa, som fick sin doktorsgrad i ekonomi på University of Illinois i Urbana, förstår mycket väl att det utländska kapitalet under vissa förutsättningar kan bidra till utveckling. Men när ett land lånar pengar bara för att betala av skulder, är det vettigare att rensa bort några av skulderna och börja om från början, ungefär som någon som begär sin ekonomi i konkurs.
Argentina nollställde sin skuld i december 2001. Regeringen körde en hård förhandling med sina utländska lånegivare och med internationella valutafonden (IMF), som ville att regeringen skulle betala mer ersättning till de ägarna av de statsobligationer som nu förklarades lösta och att den skulle följa en mer ortodox makroekonomisk politik.

I slutändan var det Argentina som fick rätt. Ekonomin krympte endast i tre månader efter nollställningen, och sedan dess har den vuxit med en årlig tillväxt på mer än 8 procent, och (i ett land med 36 miljoner invånare) dragit 8 miljoner människor ut ur fattigdomen.
President Nestor Kirschner har fullföljt denna politik utan större internationell uppmärksamhet. Men det sätt han ledde Argentina ut ur depressionen 1998-2002 är helt jämförbart med president Franklin D. Roosevelts ledarskap i USA under krisen på 1930-talet.
Precis som Roosevelt var Kirschner tvungen att avvisa råden från en majoritet av ekonomer (Roosevelt gjorde detta redan innan Keynes hade publicerat sin General Theory), stå upp mot mäktiga intressen (utländska kreditorer och energibolag, IMF och Världsbanken), och göra vad som var bäst för landet. En stabil, konkurrenskraftig växelkurs, rimliga utlåningsräntor och oortodoxa metoder för att kontrollera inflation var några av de element som Argentina behövde för att lyckas med sin anmärkningsvärda ekonomiska återhämtning.

Venezuelas Hugo Chávez är en mer kontroversiell ledare, men hans regerings ekonomiska politik fungerar. År 2006 är det andra i rad när Venezuela har en tioprocentig tillväxt, den högsta i regionen efter ett skutt på 17,8 procent år 2004. För att skapa uthållig tillväxt i landet behövde regeringen ta kontroll över det statliga oljebolaget PDVSA, som är källan till nästan hälften av regeringens inkomster och 80 procent av landets exportinkomster. Oppositionen gjorde hårt motstånd, med en USA-stödd militärkupp och en oljestrejk som förödde ekonomin 2002-2003. Men sedan dess har regeringen hållit kursen och varit förmögen att säkra snabb tillväxt och att kraftigt utvidga sociala satsningar för de fattiga: gratis sjukvård, subventionerad mat och ökad tillgång på utbildning. En del säger att detta bara är resultatet av en oljeboom, att det kommer sluta den dag oljepriserna faller, men Chávez regering har budgeterat försiktigt och räknat med oljepriser som ligger på hälften av dagens prisnivå.
Regeringarna i Argentina och Venezuela förändrar inte bara deras egna länder, utan hela regionen, genom att slutligen knäcka IMF:s kontroll över krediterna. Bara för några år sedan skulle regeringar som inte gick med på IMF:s krav gällande ekonomisk politik ha nekats kredit, inte bara från IMF, utan från den mycket större Världsbanken, den Interamerikanska utvecklingsbanken, G-7gruppens regeringar och till och med den privata sektorn. Detta var Washingtons huvudinstrument för politiskt inflytande i regionen, något som såg till att ge högre utlåningsräntor, mindre statsbudgetar, liberalisering av internationella handels och -kapitalflöden, och övergivande av utvecklingsstrategier.

Venezuela har nu erbjudit en alternativ väg till kredit – utan några krav på ekonomisk politik – till Argentina, Bolivia, Ecuador och andra länder. Upplösningen av IMF:s ”kreditgivarnas kartell” är den viktigaste förändringen i det internationella finansiella systemet sedan kollapsen av Bretton Woods-systemet med fasta växelkurser 1973. Nu kan till och med fattiga länder som Bolivia säga nej till ”Washington consensus”, få miljarder dollar av extrainkomster från sina naturresurser och använda dem till att leverera sina löften om en New Deal för regionens fattiga.
President Lula i Brasilien har fortsatt den nyliberala politiken (med efterföljande medelmåttig tillväxt) som utstakades av hans föregångare. Men internationellt samarbetar han i den allians med Argentina och Venezuela som begravt förslaget om ett frihandelsområde för hela den amerikanska kontinenten (ALCA/FTAA) som föreslogs från Washington, och som nu istället påbörjar en ekonomisk regional integration.
Latinamerika har tydligt anträtt en ny ekonomisk väg, och den ser ut att bli övervägande positiv.
Efter 26 år av långsam ekonomisk tillväxt är det svårt för nya ledare att prestera sämre.

/Mark Weisbrot
Center for Economic and Policy Research

– Detta skriver historia!

De sydamerikanska ledarnas toppmöte i Cochabamba, Bolivia lade i december upp långtgående planer på integration för hela Latinamerika. Bland de långsiktiga förslagen finns möjligheten att forma ett parlament och fackföreningar för hela kontinenten. Bland de mer konkreta förslagen fanns Ecuadors nyvalde vänsterpresident Rafael Correas förslag på att bygga en land- och vattenväg från Amazonas i öst till Ecuador i väst.
Noam Chomsky, som nyligen rest i Sydameika anser att ett avgörande skifte är på gång: USA börjar på allvar förlora greppet om kontinenten. Och skälet är just att ländernas ekonomiska samarbete gör dem mindre beroende av USA. Mötet i Cochabamba var ett historiskt och mycket viktigt, menar Chomsky.
– En mätare på hur viktigt det var är att det inte skrevs någonting om det, förutom av telegrambyråerna, sa den amerikanske debattören i ett föredrag i Emmanuelkyrkan i Boston.
Vikten av vad som sker nu måste ses mot en historisk bakgrund.
– Spanien, Europa och USA delade inte bara upp länderna från varandra, utan lämnade också efter sig en skarp delning inne i dessa länder, mellan en mycket rik liten elit och en massa av fattiga. Vanligen var eliten vit, europeisk, västtillvänd, medan massan bestod av ursprungsbefolkningen, svarta, färgade etc. De mestadels vita eliterna – som styrde länderna – hade väldigt få relationer med de andra länderna i regionen. De var västorienterade. Du kan se det på alla möjliga sätt. Det var dit allt kapital exporterades. Det var där de hade sina andra hem, där deras barn gick på universitetet, där de hade sina kulturella kontakter och så vidare. Importen till deras länder var mest lyxvaror. Utvecklingen kom utifrån.
På så sätt var Latinamerika en mycket mer koloniserad kontinent än Asien, säger Chomsky.
– Det är ett skäl till deras skiljda utvecklingsvägar. I Ostasien exporteras kapital för utveckling. Det finns statskoordinerade utvecklingsprogram. De struntade i Washington concensus nästan helt.
När nu integrationen i Latinamerika sätter fart innebär det en enorm potential för hela regionen och samtidigt ett konkret hot för USA, som är beroende av mineraler och energi från den rika kontinenten.
– Om vi tittar tillbaka på USA:s egna dokument, har det alltid varit uppenbart att, som de uttrycker det: om vi inte kan kontrollera Latinamerika, hur skall vi kunna kontrollera resten av världen? Latinamerika är den enkla delen. Om de tappar kontrollen där, tappar de i resten av världen.
USA har fått byta strategi, konstaterar Chomsky. Retoriskt upprätthåller Bushadministrationen fortfarande en distinktion mellan ”goda” och ”dåliga” latinamerikanska regeringar.
– De goda råkar vara regeringar som USA förmodligen skulle störtat för 40 år sedan, som Brasiliens Lula. Det är en av de goda. Morales och Chávez, de är de onda. För att hålla på uppdelningen är det nödvändigt att städa undan några fakta, till exempel att när Lula – den goda killen – återvaldes i oktober, var det första han gjorde att åka till Caracas och stödja Chávez kampanj, alltså den onda killen. Det rapporterades inte i USA – för långt från den officiella sanningen. Lula dedicerade ett brasilianskt utvecklingsprojekt med Venezuela, en bro över Orinocofloden, och så vidare. Det är helt fel story.

Utanför allmänhetens fokus gör USA helt andra saker, de rustar för att ta kampen mot ”radikal populism”, som man anser kännetecknar den senaste vänstervågen.
– USA:s träning av latinamerikanska officerare har ökat dramatiskt, mycket snabbt de senaste fem åren. Träningen har skiftats från utrikesdepartementet till Pentagon. Det är viktigt. Så länge träningen är under utrikesdepartementets kontroll finns det åtminstone teoretiskt sett en kontroll från kongressen gällande brott mot mänskliga rättigheter. När Pentagon tar över finns ingen övervakning.
Det är inte längre säkert att USA lyckas. Både den ekonomiska utpressningen och våldets effektivitet håller på att avta: enbart i Centralamerika håller USA greppet med dessa metoder.
– För första gången sedan den spanska koloniseringen, på 500 år, har verkliga steg mot integration i Sydamerika tagits.
– Sydamerika, från Venezuela till Argentina, är anser jag, det mest spännande stället i världen.

/Aron Etzler