Jag var här för tre år sedan, i oktober 2005 under valrörelsen. Jag intervjuade så många som jag bara kunde, bland annat fick jag en intervju med Evo Morales i Cochabamba. Jag bodde fyra dagar i El Alto, dit journalister om de ens åker dit bara brukar vara i ett par timmar. El Alto är den mest deprimerande staden jag vet i världen, en miljon fattiga, 3.900 meter över havet, stark sol, stark blåst, stark kyla. Jag antecknade, och antecknade. För tre år sedan hade jag aldrig kunnat tänka mig att jag skulle skriva en pjäs överhuvudtaget. Ännu mindre att jag skulle skriva en pjäs som skulle åka på turné till Bolivia.
Nu har vi varit med Concha tu madre en vecka i Bolivia. Vi har spelat i El Alto, La Paz och Oruro. Det som är slående är att pjäsen funkar precis lika bra här som i Sverige. Jag har stått där och pratat med publiken oavsett om det har varit 70 personer eller 700 personer i publiken. Och folk har verkligen uttryckt sig, och berättat och frågat. Alla känner någon som är utomlands och jobbar. Alla skulle hellre vilja vara kvar i sitt land och medvetenheten om att det är av ekonomiskt nödtvång är stort. En del får höra historier om att det är helt ok där de där, andra får höra skräckhistorier, om rasism, övergrepp, förödmjukelser och vidriga arbetsförhållanden. De flesta historier kommer från Argentina och Spanien, där många bolivianer är. En tjej ställer sig upp i Ororu och säger, de är inget liv det de lever där, men de kan skicka hem pengar till sina barn. På stadsteatern i La Paz frågar en ung militärstuderande om vad Europa gör för hans far som är papperslös i Spanien. Han vill att hans far ska kunna jobba drägligt, och sedan komma hem och bli stolt över att se sin son har gått färdigt militärutbildningen. Precis så säger han och ser ledsen ut när jag berättar att EU just nu stänger gränser, bygger nya förvar, fler och fler dör när de försöker ta sig in i fästning Europa och regler för hur man kan fängsla och häkta papperslösa förvärras. I Italien 18 månader utan åtal. Många ställer sig upp och talar om vikten att göra Bolivia till en bättre plats att bo på, att fortsätta den förändringsprocess som har påbörjats.
Bolivia spelade hemma mot Chile sista kvällen. Vi gick alla till stadion i La Paz med Bolivia tröjor, halsdukar och mössor. Det är obeskrivligt kallt här. Bolivia förlorade med 0-2. Chile var helt enkelt ett bättre lag. Eftersom allt politiseras här så fick jag höra på stadion att tränaren är från Santa Cruz (den region där USA pumpar in pengar till en liten grupp som vill dela landet och göra det till en självständig stat) så lät han flera bra spelare från La Paz sitta på bänken. Jag har forskat lite i detta. Det verkar helt enkelt vara så att bolivianska landslaget inte tränat så mycket ihop. Evo Morales är för övrigt en väldigt bra fotbollspelare och Maradona och han har blivit kompisar.
