Latinamerikas vänster drömmer om ett progressivt Mercosur

Den sydamerikanske frihetskämpen Simón Bolívar (1783-1830) drömde om befria Latinamerika genom att ena kontinenten. 1991 förenades Argentina, Brasilien, Paraguay och Uruguay, men i ett annat syfte: ”Att öka storleken på [deras] marknader.” Den 26 mars samma år undertecknade de konservativa regeringarna i de fyra länderna Asunción-avtalet, som gav upphov till den Södra gemensamma marknaden (förkortat Mercosur på spanska och Mercosul på portugisiska). Målet var att på mindre än fyra år skapa ett gemensamt ekonomiskt område, som genom ”koordination av den makroekonomiska politiken” och en förbättrad ”matchning av de ekonomiska sektorerna” ska ”garantera en bättre tillgång till den internationella marknaden” som är anpassad efter ”den internationella utvecklingen”.¹

Sammanhanget ifråga var ett systemskifte. I början av 1990-talet blåste inga vänstervindar utan dollardoftande sådana. Sovjetunionens kollaps bekräftade USA:s och den nyliberala modellens seger. Natos generalsekreterare förklarade i ett tal i Moskva den 16 juli 1990 att tiden var kommen ”för effektiva marknadsekonomier”. Den nya, unipolära världsordningen innebar att den ekonomiska politiken hädanefter måste underkastas en ”ekonomisk lag” som definierats av frihandelns apostlar i Världsbanken, Internationella valutafonden (IMF) och Allmänna tull- och handelsavtalet (GATT) och så vidare. Det var i detta skede som skuldfällan slog igen kring Latinamerika, med ett ”förlorat årtionde” av tillväxt som resultat. Stunden var nu kommen för strukturanpassningsprogram inspirerade av ”Washington-konsensusen” kring behovet av privatiseringar, avregleringar och nedskärningar, vilket innebar en övergång från den regionala utvecklingsmodellen, som hade rått mellan 1950 och 1980, till en ny modell som låg mer i linje med tidsandan.

Luis Alberto Reygada

Frilansjournalist