Utanför ett nedgånget hus på New Yorks Lower East Side står en liten grupp unga män och väntar i mörkret. Efter ett par fruktlösa påringningar tar en skäggig, svartklädd man i sena 20-årsåldern upp sin telefon och ringer. ”Vi är här, men ingen öppnar.”

Plötsligt öppnas dörren till källaren till huset bredvid och en annan ung man välkomnar oss in i en dunkel lokal. I en öppen bar finns öl, ”alkovatten” som Whiteclaw och läsk till frivilliga priser. På ett bord med tända ljus ligger en fejkad upplaga av New York Times som hyllar den palestinska motståndsrörelsens ”revolution” i Mellanöstern.

Den skäggige mannen möts av jubel när vi går in bredvid den improviserade scenen i den fullsatta lokalen. Han heter Haz Al-Din och leder partiet American Communist Party (ACP). Han är här för att debattera det amerikanska tvåpartisystemet med en libertariansk journalist.

ACP grundades så sent som i juli, när en grupp medlemmar i det anrika amerikanska kommunistpartiet CPUSA gjorde en utbrytning, och har än så länge bara en handfull medlemmar.

I sociala medier gör partiets lokalavdelningar inlägg där de plockar skräp i parker, lagar mat åt hemlösa och rengör trottoarer.

Men partiets stora dragplåster är grundarna Al-Din och Jackson Hinkle, som under de senaste åren blivit till kontroversiella medieprofiler på plattformar som X, Twitch och Youtube. Där följs de av hundratusentals människor, främst unga män. På deras konton samsas propalestinska inlägg med amerikansk nationalism, antiukrainsk propaganda och filmklipp där Hinkle gör rasistiska imitationer av indier.

Men Al-Dins inledningsanförande ger en annan fingervisning om vad populariteten beror på.

– Det amerikanska partisystemet är en myt. Grundlagsfäderna förutsåg aldrig en republik med tjafsande partier. De två huvudpartierna är finansierade av samma intressen men ger varandra skulden för alla problem, slår han fast med auktoritativ röst.

Al-Din är karismatisk och det märks att han är van att stå vid mikrofonen.

– Bara kommunister har skänkt sina befolkningar kollektivt ledarskap. Kommunismens historia är full av lidande och tragedier, men få bryr sig om att tala om den tragiska situation som rådde i de länderna från början, säger han och fortsätter med mässande stämma:

– Vi vill bygga kollektiv solidaritet för att bekämpa hedonismen, nihilismen och cynismen som håller på att leda vårt samhälle till undergång i dag!

Kontrasten är total med den libertarianska motståndaren Benjamin Williams, vars anförande snarare bygger på skämt och ironisk distans.

– Om ACP hade varit ett riktigt parti hade de inte organiserat den här debatten, för de hade varit ute och hållit partimöten med tiotusentals människor som Trump, säger han och drar ned skratt från de libertarianska åhörarna i publiken.

Williams hävdar att ACP endast existerar tack vare den 7 oktober förra året, då ”tusentals araber i andra länder” började följa Hinkle och Al-Din på nätet.

– De har 36 medlemmar i Kalifornien, 30 i New York och 17 i Texas. Det är inte ett seriöst parti.

Av publikens reaktioner att döma är alla dessa partimedlemmar närvarande denna kväll. När Williams läser upp kontroversiella uttalanden som ACP:s ledare gjort tas de emot med jubel: ”Stalin gjorde inga fel.” Applåder. ”50 miljoner människor svalt till döds i Kina, men det blev bättre efteråt.” Rungande applåder.

När ACP lanserades under sommaren 2024 var det med en kort reklamfilm på X, tonsatt med en minimalistisk, mörk version av Republikens stridshymn. I videon varvas klipp av cowboys och lastbilar med datoranimerade, möjligen AI-genererade, höghastighetståg och futuristiska skördetröskor. Allt medan ACP:s logotyp svetsas fram med yrande gnistor.

”Välkommen till Amerikas framtid”, lyder texten i inlägget.

Bara två dagar senare lägger kontot upp ett inlägg där partiets internationella sekreterare skakar hand med två representanter från Georgiens förenade kommunistparti – i Josef Stalins födelsehem i småstaden Gori.

Det vore en underdrift att säga att Al-Din och Hinkle inte drar sig för kontroverser. Båda har bannlysts från sociala medier för att ha spridit desinformation. Hinkles påstående att Ukraina låg bakom terrorattacken mot ett köpcentrum i Moskva i våras, trots att Islamiska staten hade tagit på sig dådet, fick honom portad från Instagram. Båda har hyllat Vladimir Putins ledarskap och träffade till och med dennes ultranationslistiska hovideolog Alexander Dugin på en presskonferens i Moskva tidigare i år.

Hinkle själv fick sitt politiska uppvaknande som miljöaktivist och anhängare till Bernie Sanders-kampanjen. 2019 kandiderade han till sitt lokala stadsråd, och fick stöd av vänsterorganisationen Democratic Socialists of America. Därefter lanserade han en Youtubekanal och gled högerut. Så småningom plockades han upp som kritiker av den amerikanska vänstern av landets ultrahöger, bland andra programledaren Tucker Carlson som bjöd in honom till sin pratshow.

Även om de själva inte röstar i valet så stödjer de Donald Trump, med argumentet att han har åstadkommit den största mobiliseringen av arbetarklassväljare i USA på årtionden. Al-Din har förklarat det med en snabbmatsliknelse: ”När man går till McDonald’s gör man det inte för clownen utan för burgaren. Trump är rörelsens maskot.” Han har även hävdat att Trump återinfört frågan om ”ära” i den politiska debatten, något som Demokraterna och vänstern övergett.

I samband med ACP:s lansering meddelade ett 30-tal lokalavdelningar av USA:s traditionella kommunistparti, CPUSA, att de anslöt sig till det nya partiet. I den förklaring som ACP publicerade på sin hemsida hävdade de att kommunistpartiet ”ersatt seriös marxistisk-leninistisk utbildning med eklektiska seminarier med liberal infallsvinkel, först och främst utformade för att ingjuta trohet till det Demokratiska partiet”. Dokumentet framställer ACP som en nygrundning av partiet, som anklagas för att ha svikit såväl den marxist-leninistiska ideologin som de egna stadgarna.

När man går till McDonald’s gör man det inte för clownen utan för burgaren. Trump är rörelsens maskot.

I partiets program finns vänsterförslag som nedmontering av stora teknikbolag, amerikanskt utträde ur Nato och förstatligande av banker. Men där finns även sådana som svårligen kan beskrivas som vänster: förbud av gatuvåld från Antifa, stopp för ”woke-kulturen” inom akademin och stängda gränser. Den spänningen är signum för ”Maga-kommunismen” som rörelsen kallas – en hänvisning till Donald Trumps motto ”Gör Amerika stort igen” (Make America great again).

Till skillnad från Trump menar de det dessutom bokstavligt. Trots det låga medlemsantalet har ACP föreslagit att ett framtida kommunistiskt USA ska annektera grannlandet Kanada. Idén förs fram i ett traktat med titeln Om den kanadensiska och amerikanska arbetarrörelsens historiska enighet – en referens till titeln på det dokument som Vladimir Putin använde för att rättfärdiga invasionen av Ukraina. Partiet har redan öppnat lokalavdelningar i Ontario och Quebec.

I källarlokalen på Lower East Side har debatten kört fast i frågan om hur många kineser som egentligen dog under ordförande Maos ledarskap. Den ideologiska tvekampen urartar snart i den typ av politiska diskussioner som förs på högstadieskolgårdar. Men när det blir dags för publikfrågor höjs nivån igen. På frågan om vad som skiljer ACP från det största amerikanska vänsterpartiet Democratic Socialists of America (DSA) är Haz Al-Dins svar tydligt:

– DSA är ett bihang till Demokraterna, de hjälper dem att få väljare. De väljer att ”stoppa fascismen” vart fjärde år, även om jag inte förstår vad som är fascistiskt med att inte använda rätt pronomen. Sist jag kollade var definitionen av fascism en våldsam imperialistisk politik.

– Vi är inte woke som DSA. Vi skiljer oss från dem i många frågor. Men framför allt är vi inte socialister, utan kommunister med stort K. Vi säger Stalin, ja, Mao, ja. Kommunism har testats och den fungerade bra!

En mer pragmatisk sida framträder dock i svaret på en efterföljande fråga om hur ACP har tänkt bygga en koalition ifall man buar ut rörelser som DSA.

– Vi är inte dogmatiska, vi välkomnar alla, till och med libertarianer. Och med FBI:s goda minne skulle jag aldrig öppet uppmuntra till revolution, säger Al-Din med ett leende.

Den utsträckta handen till libertarianerna tas emot av Williams när han får frågan om varför USA inte borde ta efter Kina, där andelen fastighetsägare är långt högre än i USA.

– Ärligt talat håller jag med, låt oss göra samma sak som Kina, säger han och tillägger att han ser många av de kapitalistiska aspekterna av Kinas system som beundransvärda.

Det leder till jubel i publiken, som börjar skandera ”Deng Xiaoping!” Om kommunismen har en framtid i USA, så verkar den alltså behöva hjälp av Trump-högern och libertarianer.

Fan Wennans illustration används med konstnärens tillåtelse.

När man funderar över de värsta representanterna för vår brutala tidsålder dyker namn upp som Benjamin Netanyahu, Kim Jong-un, Vladimir Putin eller Hamas-ledaren Yahya Sinwar. Men det beror på att vi bombarderas med nyheter om dem. Om vi vidgar perspektivet och tar hänsyn till de fasor som de traditionella medierna ignorerar, är krigsherrarna i Sudan ännu mer representativa. De uppvisar en chockerande grymhet och likgiltighet gentemot sitt folk, bland annat genom att hindra leveransen av humanitärt bistånd och lägga beslag på det mesta av det för egen del.

Situationen i Sudan blottlägger en global ekonomisk logik som är dold i andra fall. Redan 2019 störtade en stor proteströrelse landets mångårige diktator Omar al-Bashir, vars styre upprätthållit en skenbar fred och stabilitet sedan Sydsudan bröt sig ur landet. Det övervägande kristna landet är nu fast i sitt eget inbördeskrig.

Efter en kortvarig övergångsregering och förnyade förhoppningar om demokratisering utbröt sedan ett brutalt krig mellan två muslimska krigsherrar: general Abdel Fattah al-Burhan, ledare för Sudans väpnade styrkor (SAF) som fortfarande är nominell statschef, och Mohammed Hamdan Dagalo (eller Hemedti, som betyder ”lille Mohamed”), befälhavare för Rapid support forces (RSF) och en av landets rikaste personer.

RSF ligger bakom några av de värsta grymheterna i den nuvarande konflikten, inklusive massakern i Khartoum den 3 juni 2019, då över 120 demonstranter dödades, hundratals skadades, tusentals kvinnor våldtogs och många hem plundrades. Mer nyligen satte Dagalos styrkor igång en ny våldsspiral, då de den 15 april 2023 inledde ett brett angrepp mot SAF-baser över hela landet, inklusive i huvudstaden Khartoum.

Det påminner oss om en sorglig sanning i många utvecklingsländer: naturresurser är lika ofta en källa till våld och fattigdom som de är till fred och välstånd.

Även om båda sidor uttrycker ett vagt stöd för demokrati så tar ingen sådana påståenden på allvar. Vad de menar är: ”Först måste vi vinna kriget, sedan får vi se.” Detta är en förståelig ståndpunkt. För alla inblandade kan en mestadels välvillig diktatur som Paul Kagames regim i Rwanda vara det bästa att realistiskt hoppas på.

De yttre krafternas roll komplicerar saken ytterligare. Till exempel har den ryska Wagnergruppen, Libyens nationella armé och Förenade Arabemiraten enligt uppgift försett RSF med militära förnödenheter, helikoptrar och vapen i en omfattning som har gjort att RSF är bättre beväpnat än SAF. Samtidigt har SAF sökt efter egna uppbackare, inte minst Kina.

Men RSF har en annan stor fördel: Dagalo kontrollerar en region med stora guldreserver som gör att han kan köpa alla vapen han behöver. Det påminner oss om en sorglig sanning i många utvecklingsländer: naturresurser är lika ofta en källa till våld och fattigdom som de är till fred och välstånd.

Det främsta exemplet är Demokratiska republiken Kongo, som länge har lidit på grund av sina reserver av kritiska mineraler, diamanter och guld. Utan dem skulle det visserligen fortfarande vara fattigt, men också lyckligare och fredligare. DR Kongo är också ett exempel på hur det utvecklade väst bidrar till att spä på orsakerna bakom massmigrationen. Bakom stereotypen om ”primitiva” etniska passioner som än en gång blossar upp i det afrikanska ”mörkrets hjärta” går det att urskilja den globala kapitalismens omisskännliga konturer.

Efter Mobutu Sese Sokos fall 1997 upphörde Demokratiska republiken Kongo att existera som fungerande stat. Den östra regionen består nu av en mängd territorier som styrs av lokala krigsherrar, vars arméer utpressar och drogar barn och gör affärer med de utländska företag som exploaterar regionens mineralreserver. Denna ordning gynnar båda parter: bolagen får gruvrättigheter utan att behöva betala skatt och krigsherrarna får pengar till vapen. Många av mineralerna hamnar sedan i våra bärbara datorer, mobiltelefoner och andra högteknologiska produkter. Det är inte lokalbefolkningens ”barbariska” seder som är problemet, utan de utländska företagen och de rika konsumenter som köper deras produkter. Om man tar bort dem ur ekvationen faller hela skapelsen med etnisk krigföring samman.

DR Kongo är inget undantag, vilket framgår av den faktiska uppdelningen – eller snarare ”kongofieringen” – av Libyen efter Natos intervention och Muammar Gaddafis fall 2011. Sedan dess har en stor del av Libyens territorium styrts av lokala väpnade gäng som säljer olja direkt till utländska kunder, vilket påminner oss om kapitalismens förmåga att säkra en stadig tillgång till billiga råvaror. Det är därför så många stater som lider av resursförbannelsen fortfarande befinner sig i kris.

Det tragiska resultatet är att ingen part i de pågående konflikterna är oskyldig eller rättfärdig. I Sudan är det inte bara RSF som är problemet, utan båda sidor spelar samma brutala spel. Situationen kan inte reduceras till ett ”bakåtsträvande” folk som inte är redo för demokrati, eftersom det i själva verket handlar om den fortsatta ekonomiska koloniseringen av Afrika – inte bara av västvärlden utan även av Kina, Ryssland och rika arabländer. Vi bör inte förvånas över att Centralafrika i allt högre grad domineras av ryska legosoldater och islamistiska fundamentalister.

Den grekiska politikern Jannis Varoufakis har skrivit välformulerat om kapitalismens övergång till ”teknofeodalism”, vilket framgår av de stora teknikföretagens faktiska monopol på sina respektive marknader. Länder som Sudan och DR Kongo ligger dock närmare medeltidens feodalism. Faktum är att båda beskrivningarna är sanna: vi lever i allt högre grad under en kombination av högteknologisk och analog feodalism. Det är därför Hemedti, i ännu högre grad än Elon Musk, förkroppsligar vår tid.

Texten är tidigare publicerad av Project Syndicate.
Översättning: Jonas Elvander