Nyheter/Utrikes 11 maj, 2017

Le Pens leende

Emmanuel Macron vann en betryggande seger. Ändå var det Marine Le Pen som firade i söndags.

Emmanuel Macron vann till sist med en större majoritet än vad flera opinionsmätningar hade förutsett, med strax över 66 procent av rösterna mot Marine Le Pens 34 procent. Det var långt ifrån Jaques Chiracs 82 procent mot Jean-Marie Le Pen 2002, men mer än vad många hade befarat. Valdeltagandet var som väntat lågt, bara omkring 65 procent röstade vilket innebär det lägsta valdeltagandet sedan 1969. Dock gick tillräckligt många av de röstande åt rätt håll för att Le Pen inte skulle komma i närheten av makten. En av anledningarna kan ha varit den TV-sända debatten som hölls mellan de båda kandidaterna förra torsdagen.

Katastrofdebatt

Debatten räknas allmänt som ett lågvattenmärke för tv-sänd politisk journalistik och påminde på flera sätt om duellerna mellan Hillary Clinton och Donald Trump. En mästrande och nedlåtande Macron och en hånfull och insinuant Le Pen avbröt ständigt varandra och reducerade debattledarna till blyga läktaråskådare. För den vanliga TV-tittaren kändes det mer som att bli vittne till en trafikolycka än en presidentvalsdebatt.
Båda kandidaterna var måna om att framställa sig som varande bortom höger-vänster-skalan: Le Pen i klassisk fascistisk anda och Macron i postpolitisk teknokratisk sådan. Le Pen gjorde det märkliga valet att gå till hård populistisk attack mot Macron i ett uppenbart försök att locka över Mélenchon-väljare i stället för att tona ned populismen och den ekonomiska suveränismen till förmån för osäkra Fillon-väljare. Det gjorde att hon trasslade in sig i obegripliga resonemang om dubbla valutor medan hon fumlade med sina manuspapper och fick Macron att framstå som en tålmodig ekonomilärare.
Mot slutet av debatten blev Le Pens desperation uppenbar: med ett smått vansinnigt leende försökte hon utmåla Macron som François Hollandes arvtagare och nedlät sig till att foga in små hånfulla kommentarer mellan hans pauser. Det var svårt att se någon väljargrupp som skulle kunna ha övertygats av hennes prestation utöver de redan frälsta och valutgången kan mycket väl ha avgjorts där och då.

Nationella Frontens seger

På söndagskvällen hade Marine Le Pen dock åter ett leende på läpparna och av hennes presskonferens att döma var det lite som tydde på att hon hade förlorat valet. Hon deklarerade glatt att det franska folket hade utsett Nationella Fronten till främsta oppositionsparti och lovade att fortsätta kampen i de kommande parlamentsvalen. Sedan gick hon ned från podiet för att dansa med firande anhängare. Trots nederlaget har hon och hennes väljare all anledning att jubla.
Le Pens 34 procent motsvarar nästan 11 miljoner röster. Det är dubbelt så många som hennes far fick 2002. Mellan första och andra omgången vann hon över tre miljoner nya röster. Av dessa kom en mindre del än väntat från Jean-Luc Mélenchons väljare. Ungefär hälften av hans anhängare stödde Macron medan en omkring en tredjedel avstod eller lade ogiltiga röster. Den största gruppen av nya väljare kom som väntat från högerkandidaten François Fillons läger. I fransk media handlade debatten inför söndagens val nästan uteslutande om hur många Mélenchon-väljare som skulle avstå och det omoraliska i deras beteende. Att nästan lika många Fillon-väljare valde att aktivt stödja Le Pen verkar uppenbarligen inte ha ansetts lika problematiskt.

Även om arbetslösheten skulle minska kortsiktigt kommer resultatet att bli ökad otrygghet

För ett parti som Nationella Fronten är 34 procents stöd i en andra presidentvalsomgång allt annat än en förlust. Partiet grundades 1972 som reaktion på Algeriets befrielsekrig och 68-rörelsen av grupper med nära band till såväl nyfascistiska koloniala organisationer såsom OAS som pétainister som var aktiva kollaboratörer under Vichy-regimen. Det är med andra ord en rörelse av en annan kaliber än många andra i dag aktiva högerpopulistiska grupper. Att låta ett sådant parti få kontroll över militär och polisväsende vore förödande.
Dock är det inte mycket som garanterar att det inte kan bli verklighet redan om fem år. Emmanuel Macron har lovat att sjösätta en aggressiv nyliberal politik redan i sommar som ska fullborda de arbetsmarknadsreformer som han hjälpte till att driva igenom under Hollandes styre. Även om arbetslösheten skulle minska kortsiktigt kommer resultatet att bli ökad otrygghet. Till skillnad från länder som Sverige är sambandet mellan den typen av reformer och ett ökat stöd för högerextrem politik i Frankrike närmast kausalt. Jean-Luc Mélenchons val att inte öppet stödja Macron handlade om att inte verbalt legitimera en politik som av all statistik att döma kommer att gynna extremhögern. Det var viktigt att Macron vann, men det var också viktigt att han inte gjorde det med en alltför stor marginal. Enligt en undersökning var det totala antalet väljare som röstade på honom av övertygelse bara 10 procent. Som journalisten François Ruffin skrev i ett öppet brev till den ännu icke valde Macron tillträder han som en ”redan hatad president”.

Viktiga parlamentsval

Samtidigt fortsätter Marine Le Pen sitt projekt att tvätta sitt parti rumsrent för att bredda den redan växande väljarbasen. På söndagskvällen togs nästa steg när hon meddelade att partiet kommer ändra både namn och logga.
Nu återstår de viktiga parlamentsvalen nästa månad. Det bästa sättet att hindra Nationella Fronten från att nå makten i nästa presidentval är att göra det omöjligt för Macron att regera de kommande fem åren. Enligt en undersökning vill 61 procent av de tillfrågade inte att Macron ska få en egen majoritet. Macrons rörelse En Marche! leder knappt i mätningarna. Men om Mélenchons rörelse la France insoumise får tillräckligt stort stöd kan det leda till just det. Vilket antingen kraftigt skulle försvaga Macrons presidentskap eller leda till nyval.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Utrikes 16 oktober, 2024

USA:s högerkommunister drömmer om revolutionen

Den kinesiska scifi-konstnären Fan Wennan har skildrat ett framtida, kommunistiskt USA. Illustration: Fan Wennan.

Det senaste tillskottet till den amerikanska partifloran kallar sig Maga-kommunister och bekämpar såväl den amerikanska imperialismen som ”wokevänstern”. De hyllar både Stalin och Mao – och enligt ledaren Haz Al-Din är målet att göra revolution.

Utanför ett nedgånget hus på New Yorks Lower East Side står en liten grupp unga män och väntar i mörkret. Efter ett par fruktlösa påringningar tar en skäggig, svartklädd man i sena 20-årsåldern upp sin telefon och ringer. ”Vi är här, men ingen öppnar.”

Plötsligt öppnas dörren till källaren till huset bredvid och en annan ung man välkomnar oss in i en dunkel lokal. I en öppen bar finns öl, ”alkovatten” som Whiteclaw och läsk till frivilliga priser. På ett bord med tända ljus ligger en fejkad upplaga av New York Times som hyllar den palestinska motståndsrörelsens ”revolution” i Mellanöstern.

Den skäggige mannen möts av jubel när vi går in bredvid den improviserade scenen i den fullsatta lokalen. Han heter Haz Al-Din och leder partiet American Communist Party (ACP). Han är här för att debattera det amerikanska tvåpartisystemet med en libertariansk journalist.

ACP grundades så sent som i juli, när en grupp medlemmar i det anrika amerikanska kommunistpartiet CPUSA gjorde en utbrytning, och har än så länge bara en handfull medlemmar.

I sociala medier gör partiets lokalavdelningar inlägg där de plockar skräp i parker, lagar mat åt hemlösa och rengör trottoarer.

Lyxkommunism. Den amerikanska nätprovokatören Jackson Hinkle har startat ett nytt kommunistparti – som stödjer Trump i valet. Foto: Ysa Pérez/The New York Times/TT.

Men partiets stora dragplåster är grundarna Al-Din och Jackson Hinkle, som under de senaste åren blivit till kontroversiella medieprofiler på plattformar som X, Twitch och Youtube. Där följs de av hundratusentals människor, främst unga män. På deras konton samsas propalestinska inlägg med amerikansk nationalism, antiukrainsk propaganda och filmklipp där Hinkle gör rasistiska imitationer av indier.

Men Al-Dins inledningsanförande ger en annan fingervisning om vad populariteten beror på.

– Det amerikanska partisystemet är en myt. Grundlagsfäderna förutsåg aldrig en republik med tjafsande partier. De två huvudpartierna är finansierade av samma intressen men ger varandra skulden för alla problem, slår han fast med auktoritativ röst.

Al-Din är karismatisk och det märks att han är van att stå vid mikrofonen.

– Bara kommunister har skänkt sina befolkningar kollektivt ledarskap. Kommunismens historia är full av lidande och tragedier, men få bryr sig om att tala om den tragiska situation som rådde i de länderna från början, säger han och fortsätter med mässande stämma:

– Vi vill bygga kollektiv solidaritet för att bekämpa hedonismen, nihilismen och cynismen som håller på att leda vårt samhälle till undergång i dag!

Snubbigt. Likt Maga-kommunisternas följarskaror på nätet bestod publiken mestadels av män. Foto: Jonas Elvander.

Kontrasten är total med den libertarianska motståndaren Benjamin Williams, vars anförande snarare bygger på skämt och ironisk distans.

– Om ACP hade varit ett riktigt parti hade de inte organiserat den här debatten, för de hade varit ute och hållit partimöten med tiotusentals människor som Trump, säger han och drar ned skratt från de libertarianska åhörarna i publiken.

Williams hävdar att ACP endast existerar tack vare den 7 oktober förra året, då ”tusentals araber i andra länder” började följa Hinkle och Al-Din på nätet.

– De har 36 medlemmar i Kalifornien, 30 i New York och 17 i Texas. Det är inte ett seriöst parti.

Av publikens reaktioner att döma är alla dessa partimedlemmar närvarande denna kväll. När Williams läser upp kontroversiella uttalanden som ACP:s ledare gjort tas de emot med jubel: ”Stalin gjorde inga fel.” Applåder. ”50 miljoner människor svalt till döds i Kina, men det blev bättre efteråt.” Rungande applåder.

När ACP lanserades under sommaren 2024 var det med en kort reklamfilm på X, tonsatt med en minimalistisk, mörk version av Republikens stridshymn. I videon varvas klipp av cowboys och lastbilar med datoranimerade, möjligen AI-genererade, höghastighetståg och futuristiska skördetröskor. Allt medan ACP:s logotyp svetsas fram med yrande gnistor.

”Välkommen till Amerikas framtid”, lyder texten i inlägget.

Bara två dagar senare lägger kontot upp ett inlägg där partiets internationella sekreterare skakar hand med två representanter från Georgiens förenade kommunistparti – i Josef Stalins födelsehem i småstaden Gori.

Det vore en underdrift att säga att Al-Din och Hinkle inte drar sig för kontroverser. Båda har bannlysts från sociala medier för att ha spridit desinformation. Hinkles påstående att Ukraina låg bakom terrorattacken mot ett köpcentrum i Moskva i våras, trots att Islamiska staten hade tagit på sig dådet, fick honom portad från Instagram. Båda har hyllat Vladimir Putins ledarskap och träffade till och med dennes ultranationslistiska hovideolog Alexander Dugin på en presskonferens i Moskva tidigare i år.

Hinkle själv fick sitt politiska uppvaknande som miljöaktivist och anhängare till Bernie Sanders-kampanjen. 2019 kandiderade han till sitt lokala stadsråd, och fick stöd av vänsterorganisationen Democratic Socialists of America. Därefter lanserade han en Youtubekanal och gled högerut. Så småningom plockades han upp som kritiker av den amerikanska vänstern av landets ultrahöger, bland andra programledaren Tucker Carlson som bjöd in honom till sin pratshow.

Även om de själva inte röstar i valet så stödjer de Donald Trump, med argumentet att han har åstadkommit den största mobiliseringen av arbetarklassväljare i USA på årtionden. Al-Din har förklarat det med en snabbmatsliknelse: ”När man går till McDonald’s gör man det inte för clownen utan för burgaren. Trump är rörelsens maskot.” Han har även hävdat att Trump återinfört frågan om ”ära” i den politiska debatten, något som Demokraterna och vänstern övergett.

I samband med ACP:s lansering meddelade ett 30-tal lokalavdelningar av USA:s traditionella kommunistparti, CPUSA, att de anslöt sig till det nya partiet. I den förklaring som ACP publicerade på sin hemsida hävdade de att kommunistpartiet ”ersatt seriös marxistisk-leninistisk utbildning med eklektiska seminarier med liberal infallsvinkel, först och främst utformade för att ingjuta trohet till det Demokratiska partiet”. Dokumentet framställer ACP som en nygrundning av partiet, som anklagas för att ha svikit såväl den marxist-leninistiska ideologin som de egna stadgarna.

När man går till McDonald’s gör man det inte för clownen utan för burgaren. Trump är rörelsens maskot.

I partiets program finns vänsterförslag som nedmontering av stora teknikbolag, amerikanskt utträde ur Nato och förstatligande av banker. Men där finns även sådana som svårligen kan beskrivas som vänster: förbud av gatuvåld från Antifa, stopp för ”woke-kulturen” inom akademin och stängda gränser. Den spänningen är signum för ”Maga-kommunismen” som rörelsen kallas – en hänvisning till Donald Trumps motto ”Gör Amerika stort igen” (Make America great again).

Till skillnad från Trump menar de det dessutom bokstavligt. Trots det låga medlemsantalet har ACP föreslagit att ett framtida kommunistiskt USA ska annektera grannlandet Kanada. Idén förs fram i ett traktat med titeln Om den kanadensiska och amerikanska arbetarrörelsens historiska enighet – en referens till titeln på det dokument som Vladimir Putin använde för att rättfärdiga invasionen av Ukraina. Partiet har redan öppnat lokalavdelningar i Ontario och Quebec.

I källarlokalen på Lower East Side har debatten kört fast i frågan om hur många kineser som egentligen dog under ordförande Maos ledarskap. Den ideologiska tvekampen urartar snart i den typ av politiska diskussioner som förs på högstadieskolgårdar. Men när det blir dags för publikfrågor höjs nivån igen. På frågan om vad som skiljer ACP från det största amerikanska vänsterpartiet Democratic Socialists of America (DSA) är Haz Al-Dins svar tydligt:

– DSA är ett bihang till Demokraterna, de hjälper dem att få väljare. De väljer att ”stoppa fascismen” vart fjärde år, även om jag inte förstår vad som är fascistiskt med att inte använda rätt pronomen. Sist jag kollade var definitionen av fascism en våldsam imperialistisk politik.

Föregångare. CPUSA, som American Communist Party bröt sig ur, har varit aktiva i protesterna mot Israels krig i Gaza. Foto: Paul Becker/Wikimedia commons.

– Vi är inte woke som DSA. Vi skiljer oss från dem i många frågor. Men framför allt är vi inte socialister, utan kommunister med stort K. Vi säger Stalin, ja, Mao, ja. Kommunism har testats och den fungerade bra!

En mer pragmatisk sida framträder dock i svaret på en efterföljande fråga om hur ACP har tänkt bygga en koalition ifall man buar ut rörelser som DSA.

Läs mer

– Vi är inte dogmatiska, vi välkomnar alla, till och med libertarianer. Och med FBI:s goda minne skulle jag aldrig öppet uppmuntra till revolution, säger Al-Din med ett leende.

Den utsträckta handen till libertarianerna tas emot av Williams när han får frågan om varför USA inte borde ta efter Kina, där andelen fastighetsägare är långt högre än i USA.

– Ärligt talat håller jag med, låt oss göra samma sak som Kina, säger han och tillägger att han ser många av de kapitalistiska aspekterna av Kinas system som beundransvärda.

Det leder till jubel i publiken, som börjar skandera ”Deng Xiaoping!” Om kommunismen har en framtid i USA, så verkar den alltså behöva hjälp av Trump-högern och libertarianer.

Fan Wennans illustration används med konstnärens tillåtelse.

Kultur 15 oktober, 2024

Sveriges mest begåvade moralist

Detalj ur ”Pythian pratar”, (Norstedts 2024, beskuren).

I sin tionde seriebok går Liv Strömquist loss med slaktsågen över samtidens terapikultur. Per Klingberg njuter av ännu en bok om känslornas prylifiering.

”Tappa kontrollen över ditt kärleksliv”. ”Ge mer till andra än vad du själv får tillbaka”. ”Ha inga personliga mål”.

Där har du några av de sju budord som inleder Liv Strömquists tionde seriealbum Pythian pratar (Norstedts, 2024). Tillsammans utgör de en slags självutplåningens och irrationalitetens evangelium och skiljer sig tydligt från de oombedda råd jag är van vid från Instagram-flödet. Vilket förstås är poängen – för Strömquists nya verk har udden riktad mot just vår tids må-bra- och terapikultur, där det överordnade målet med vår tid på jorden inte längre är att göra gott utan att ha det gott.

Om inte annat borde ett sådant påbud, hur självcentrerat det än må vara, åtminstone leda till människor som har det roligt från vagga till grav. Inte så! Tvärtom menar Strömquist att vi är fångade i ett senkapitalistiskt system där själva känslolivet har kommodifierats och blivit till en vara bland andra (eller emodity).

Strömquist är förmodligen den mest begåvade moralisten i svensk kultur just nu.

Särskilt skärskådade blir vår tids pythior, alltså moderna motsvarigheter till det berömda oraklet i Delfi, som Instagram-psykologen Nicole LePera och manosfär-influeraren Rollo Tomassi. Den kombination av självkärlek och självkontroll som de på olika sätt förespråkar, leder enligt Liv Strömquist till en levande död. Den grundliga genomgången av en kvinnas ansiktsvård, spridd över tjugonio monotont upprepande serierutor, som följer på de sju budorden, inskärper poängen. Självvård är framför allt dötrist. Den efterföljande utzoomningen visar ett växande sopberg av konsumtionsprylar.

Känslornas prylifiering har länge utgjort ett huvudspår i Strömquists tänkande och skapande under flera år, och de filosofiska husgudar som åberopas, så som Hartmut Rosa, Byung-Chul Han och Eva Illouz, har vid det här laget hamrat hem den här poängen under flera decennier. Också Strömquists motstrategi, att bejaka det mellanmänskliga, vår egen ändlighet och sårbarhet, är bekant sedan tidigare.

Inget nytt, men det som är viktigt tål att upprepas. Som serieskapare kan Strömquists kombination av pratiga textrutor med visuella medel också ge en känslomässig omedelbarhet till teserna än vad som hade varit möjligt i textform.

Några slående bilder är en uppdaterad version av den klassiska satiriska illustrationen av den kapitalistiska pyramiden, där prästerskapet nu trängs med pr-konsulter och produktplacerare eller, i en skarp drift med nyliberalism och astrologi, bilden av en ensam och vemodig människa under en himmel fylld med himlakroppar som alla kräver att hen ska ha roligt.

Läs mer

Överlägset mest effektfullt blir det när en helsida fylls med ett citat ur T.S. Eliots Det öde landet om vikten av att ge sig hän – följt av ytterligare en helsida som visar hur en moloken Rollo Tomassi demonstrativt avstår från att gå fram och kyssa sin fru för att demonstrera sitt känslomässiga oberoende gentemot kvinnor.

Strömquist är förmodligen den mest begåvade moralisten i svensk kultur just nu. Att det inte riktigt låter som beröm rymmer förstås en liten samtidsdiagnos i sig.

Kommentar 15 oktober, 2024

Daron Acemoglu, Simon Johnson och James A. Robinson. Foto: AP.

Det var väl på tiden, tänkte nog många ekonomhistoriker och historiskt intresserade nationalekonomer när Daron Acemoglu tillkännagavs som en av mottagarna till 2024 års ”Nobelpris” i ekonomi, finansierat av Riksbanken. Även förra årets pris till Claudia Goldin med ett ekonomisk-historiskt anslag pekar på att ekonomiforskningen håller på att bli mer pluralistisk. Gott så.

Tillsammans med Simon Johnson och James A. Robinson får han priset för att ha undersökt hur institutioner formas och påverkar välstånd. Forskningen har nått utanför akademiska kretsar, med bästsäljare som Why nations fail.

Kort sagt går pristagarnas forskning ut på att reda ut huruvida rika länder har bra institutioner för att de är rika, eller om de är rika för att de har bra institutioner. Bland de aspekter som undersöks finns mellanmänsklig tillit, äganderätt, fungerande rättssystem och statsförvaltning fri från korruption. Ett sätt att undersöka detta har varit att jämföra länder som historiskt har lytt under olika kolonialmakter, och därmed präglats av olika institutionella system. Slutsatsen har varit att goda institutioner måste finnas på plats innan välståndet kommer.

Men det är också ett ganska tråkigt val. Redan 1993 fick Douglass North ekonomipriset för snarlik forskning om institutioner. Det här perspektivet på långsiktig ekonomisk utveckling har med andra ord funnits länge.

I roliga kommentarer på plattformen Bluesky beskrevs dessutom institutionsforskningen som att nationalekonomin efter över 100 år har upptäckt marxismen. North ska till och med ha kallat sig själv ”marxist of the right”. 

Det är förstås skämtsamt menat, men sätter faktiskt fingret på något med Acemoglu, Johnson och Robinson. De konstruerar stora system som ska förklara enorma omvandlingar och det finns mycket litet utrymme för historien att röra sig i mer än en riktning. Det är fyrkantigt och förutsägbart. 

Samtidigt belyser olika system av institutioner hur maktförhållanden ser ut, vilket i högsta grad kan förknippas med marxistisk teori. Bland kommentarerna liknades Acemoglus forskning vid marxism för liberaler. 

Det är också en analys som skymmer att ekonomisk utveckling aldrig rör sig varken rakt uppåt eller nedåt. Även länder med goda institutioner kan hamna i återvändsgränder, vilket till exempel hände under 1920- och 1930-talens ekonomiska kriser.

John Maynard Keynes konstaterade att rika länder mycket väl kan bete sig som fattiga stater av politiska skäl. Samma sak skedde under 2010-talet i både Europa och USA i form av kraftiga nedskärningar i välfärd och stillastående löner. Eftersmaken känns fortfarande i form av misstro mot just institutioner.

Priset blir på det viset en påminnelse om att institutioner måste underhållas för att förbli trovärdiga.

Ledare/Opinion 14 oktober, 2024

Partiledarna har dresserats sönder

Yster. Ebba Busch var piggast i söndagens Agendastudio. Foto: Pontus Lundahl/TT.

”Kan inte du bara gå hem?”

Jimmie Åkessons griniga inspel när Nooshi Dadgostar pressade honom om gängkopplingarna har blivit en snackis efter söndagens debatt. En annan är när Ebba Busch räckte fram ett telefonnummer till Magdalena Andersson för att prata energipolitik över blockgränserna.

Men det mest talande klippet var mer anonymt.

Johan Pehrson blev ombedd att motivera sitt ”nej” på frågan om Sverige ska införa ett tiggeriförbud och såg ut som att någon slängt en granat i hans famn. Oj, är jag i tv? Till slut sipprade ett svar ut: ”Ja, för jag tycker inte så.”

Det är svettigt under strålkastarna och alla kan tabba sig, men han var inte ensam att famla efter orden. Ulf Kristersson och Magdalena Andersson brydde sig inte ens om att trycka på svarsknapparna. Alla oväntade frågor möttes av axelryckningar och plågsamma harklingar.

Vi vet att det finns roligare saker att göra en söndagkväll än att vara med i (eller titta på) Agenda, men personerna i rutan tävlar faktiskt om makten i Sverige. Nog kan de ge sken av att trivas med tanken på att styra? Utöver en energisk Ebba Busch såg övriga partiledare ut att tänka på rektoskopier som skulle genomföras omedelbart efter sändningen. Inte minst Magdalena Andersson, som konsekvent pratade som rymdroboten Hal i filmen 2001. (”Jag är rädd att jag inte kan göra det, Ulf.”)

Det sägs ibland felaktigt att politiken har blivit för personfixerad. Från Tage Erlanders klassiska ”Gubber och kärringer, huk er i bänkarna för nu laddar han om” i Hylands hörna, till Göran Perssons dans med kossan Doris i barnprogrammet Abrakadabra, påstås att den som gör sig bäst i ett kort filmklipp – eller soundbyte – också är den som vinner folkets hjärta. Och att vi i dag styrs av karismatiska broilerpolitiker som har bländande leenden men saknar substans.

Men faktum är att politikerna verkar livrädda för att visa minsta tillstymmelse till personlighet eller självständigt tänkande. De är så söndermedietränade att den där elden som fick dem att ge sig in i politiken, som jag är övertygad om finns där bakom, har släckts. Till och med träige Tage kunde riva av skratt med ett skämt om en klumpig kyrkoherde, men vilken av gårdagens partiledare skulle klara det? Det kändes närmast uppfriskande att just Muharrem Demirok trasslade in sig i ett smårasistiskt skämt om lata sydlänningar som njuter av sangria och souvlaki i stället för att jobba. De andra vågade inte ens försöka vara roliga.

Utöver en energisk Ebba Busch såg övriga partiledare ut att tänka på rektoskopier som skulle genomföras omedelbart efter sändningen.

I stället blängde de surt på varandra, utan självförtroendet att ge motståndaren minsta poäng, kritiserade varandras ”oenighet” utifrån premissen att alla måste bli likatyckande cyborger, och pratade hellre om motståndarens usla politik än vad man själv ville åstadkomma.

Ofta beskylls ”formatet” och intervjuarna – i det här fallet Camilla Kvartoft och Anders Holmberg – men de gjorde ett utmärkt jobb. Felet ligger inte heller hos politikerna, som ju är en del av en hel stab med retorikexperter, talskrivare och sakkunniga som nöter ned deras individualitet, och lär dem att svara samma sak oavsett fråga. I Nooshi Dadgostars fall handlar det troligen om en rädsla för att antingen göra sin radikala svans arg – vilket har hänt ofta på senaste – eller Socialdemokraterna ovilliga att låta dem vara med att regera.

Agri Ismail skrev nyligen i Flamman att upprepandet av inövade fraser har fått väljarna att längta efter något mänskligare – och i brist på det en Trump eller Jan Emanuel som åtminstone inte låter som en pr-maskin. Gårdagens sömniga debatt visar att fältet ännu ligger öppet. Låt oss hoppas att rätt krafter kliver in.

Utrikes 14 oktober, 2024

Din mobiltelefon eldar på våldet i Kongo

Lek med ett strandfynd i sydsudanesiska Renk. Foto: Sam Mednick/AP.

I jakten på mineraler har västvärldens kapitalister ingått allians med krigsherrar på jordklotets södra halva. Det är den civila befolkningen i Sudan och Kongo som betalar priset. Bakom våldets brutala verklighet döljer sig en kapitalistisk världsordning med allt mer tydliga feodala inslag.

När man funderar över de värsta representanterna för vår brutala tidsålder dyker namn upp som Benjamin Netanyahu, Kim Jong-un, Vladimir Putin eller Hamas-ledaren Yahya Sinwar. Men det beror på att vi bombarderas med nyheter om dem. Om vi vidgar perspektivet och tar hänsyn till de fasor som de traditionella medierna ignorerar, är krigsherrarna i Sudan ännu mer representativa. De uppvisar en chockerande grymhet och likgiltighet gentemot sitt folk, bland annat genom att hindra leveransen av humanitärt bistånd och lägga beslag på det mesta av det för egen del.

Situationen i Sudan blottlägger en global ekonomisk logik som är dold i andra fall. Redan 2019 störtade en stor proteströrelse landets mångårige diktator Omar al-Bashir, vars styre upprätthållit en skenbar fred och stabilitet sedan Sydsudan bröt sig ur landet. Det övervägande kristna landet är nu fast i sitt eget inbördeskrig.

Efter en kortvarig övergångsregering och förnyade förhoppningar om demokratisering utbröt sedan ett brutalt krig mellan två muslimska krigsherrar: general Abdel Fattah al-Burhan, ledare för Sudans väpnade styrkor (SAF) som fortfarande är nominell statschef, och Mohammed Hamdan Dagalo (eller Hemedti, som betyder ”lille Mohamed”), befälhavare för Rapid support forces (RSF) och en av landets rikaste personer.

RSF ligger bakom några av de värsta grymheterna i den nuvarande konflikten, inklusive massakern i Khartoum den 3 juni 2019, då över 120 demonstranter dödades, hundratals skadades, tusentals kvinnor våldtogs och många hem plundrades. Mer nyligen satte Dagalos styrkor igång en ny våldsspiral, då de den 15 april 2023 inledde ett brett angrepp mot SAF-baser över hela landet, inklusive i huvudstaden Khartoum.

Det påminner oss om en sorglig sanning i många utvecklingsländer: naturresurser är lika ofta en källa till våld och fattigdom som de är till fred och välstånd.

Även om båda sidor uttrycker ett vagt stöd för demokrati så tar ingen sådana påståenden på allvar. Vad de menar är: ”Först måste vi vinna kriget, sedan får vi se.” Detta är en förståelig ståndpunkt. För alla inblandade kan en mestadels välvillig diktatur som Paul Kagames regim i Rwanda vara det bästa att realistiskt hoppas på.

De yttre krafternas roll komplicerar saken ytterligare. Till exempel har den ryska Wagnergruppen, Libyens nationella armé och Förenade Arabemiraten enligt uppgift försett RSF med militära förnödenheter, helikoptrar och vapen i en omfattning som har gjort att RSF är bättre beväpnat än SAF. Samtidigt har SAF sökt efter egna uppbackare, inte minst Kina.

Men RSF har en annan stor fördel: Dagalo kontrollerar en region med stora guldreserver som gör att han kan köpa alla vapen han behöver. Det påminner oss om en sorglig sanning i många utvecklingsländer: naturresurser är lika ofta en källa till våld och fattigdom som de är till fred och välstånd.

Det främsta exemplet är Demokratiska republiken Kongo, som länge har lidit på grund av sina reserver av kritiska mineraler, diamanter och guld. Utan dem skulle det visserligen fortfarande vara fattigt, men också lyckligare och fredligare. DR Kongo är också ett exempel på hur det utvecklade väst bidrar till att spä på orsakerna bakom massmigrationen. Bakom stereotypen om ”primitiva” etniska passioner som än en gång blossar upp i det afrikanska ”mörkrets hjärta” går det att urskilja den globala kapitalismens omisskännliga konturer.

Efter Mobutu Sese Sokos fall 1997 upphörde Demokratiska republiken Kongo att existera som fungerande stat. Den östra regionen består nu av en mängd territorier som styrs av lokala krigsherrar, vars arméer utpressar och drogar barn och gör affärer med de utländska företag som exploaterar regionens mineralreserver. Denna ordning gynnar båda parter: bolagen får gruvrättigheter utan att behöva betala skatt och krigsherrarna får pengar till vapen. Många av mineralerna hamnar sedan i våra bärbara datorer, mobiltelefoner och andra högteknologiska produkter. Det är inte lokalbefolkningens ”barbariska” seder som är problemet, utan de utländska företagen och de rika konsumenter som köper deras produkter. Om man tar bort dem ur ekvationen faller hela skapelsen med etnisk krigföring samman.

DR Kongo är inget undantag, vilket framgår av den faktiska uppdelningen – eller snarare ”kongofieringen” – av Libyen efter Natos intervention och Muammar Gaddafis fall 2011. Sedan dess har en stor del av Libyens territorium styrts av lokala väpnade gäng som säljer olja direkt till utländska kunder, vilket påminner oss om kapitalismens förmåga att säkra en stadig tillgång till billiga råvaror. Det är därför så många stater som lider av resursförbannelsen fortfarande befinner sig i kris.

Läs mer

Det tragiska resultatet är att ingen part i de pågående konflikterna är oskyldig eller rättfärdig. I Sudan är det inte bara RSF som är problemet, utan båda sidor spelar samma brutala spel. Situationen kan inte reduceras till ett ”bakåtsträvande” folk som inte är redo för demokrati, eftersom det i själva verket handlar om den fortsatta ekonomiska koloniseringen av Afrika – inte bara av västvärlden utan även av Kina, Ryssland och rika arabländer. Vi bör inte förvånas över att Centralafrika i allt högre grad domineras av ryska legosoldater och islamistiska fundamentalister.

Den grekiska politikern Jannis Varoufakis har skrivit välformulerat om kapitalismens övergång till ”teknofeodalism”, vilket framgår av de stora teknikföretagens faktiska monopol på sina respektive marknader. Länder som Sudan och DR Kongo ligger dock närmare medeltidens feodalism. Faktum är att båda beskrivningarna är sanna: vi lever i allt högre grad under en kombination av högteknologisk och analog feodalism. Det är därför Hemedti, i ännu högre grad än Elon Musk, förkroppsligar vår tid.

Texten är tidigare publicerad av Project Syndicate.
Översättning: Jonas Elvander

Rörelsen 14 oktober, 2024

Sahara enligt Macron

Emmanuel Macron visar upp ett verk som föreställer kuststaden Oran på bokaffären Disco Magreb, under en diplomatisk resa till Algeriet. Foto: Oleg Cetinic/AP/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Genom att den 30 juli erkänna Marockos suveränitet över Västsahara i ett enkelt brev till kung Mohammed VI bröt Emmanuel Macron inte bara mot internationell rätt, utan han rubbade också den bräckliga balansen i de fransk-algeriska relationerna. I sitt brev till den cherifiska suveränen förklarade den franske presidenten att den självständighetsplan för Sahara som Marocko har förespråkat sedan 2007 är den ”enda grunden för att uppnå en rättvis, varaktig och förhandlad politisk lösning i enlighet med resolutionerna från FN:s säkerhetsråd”.

Som vanligt är presidenten i Élyséepalatset inte rädd för motsägelser, eftersom FN anser att detta territorium är ”icke-autonomt” och att dess avkolonisering bör uppnås genom en folkomröstning om självbestämmande för lokalbefolkningen. Denna valkonsultation, om den någonsin hålls, skulle kunna leda till den självständighet som den västsahariska självständighetsrörelsen Polisario kräver. Enligt Emmanuel Macron faller dock ”Västsaharas nutid och framtid inom ramen för Marockos suveränitet”. Erkännandet av den tidigare spanska kolonins ”marockanska” karaktär – vilket är första gången för en fransk president – har glatt de marockanska myndigheterna, som länge har krävt ett sådant åtagande.

Det franska valet är inte utan sina skäl. Framför allt sätter Paris punkt för ett långvarigt gräl med kungadömet, vars ekonomiska och diplomatiska inflytande i Afrika söder om Sahara kommer att vara ovärderligt efter en serie franska bakslag i Sahel. Men detta strategiska val upprör Algeriet, Polisarios främsta stödjare. När Spanien ställde sig på Marockos sida 2022 drabbades landet av flera ekonomiska repressalier och det algerisk-spanska vänskaps- och samarbetsavtalet upplöstes.

Den tid då algeriska tjänstemän applåderade kandidaten Macron efter att denne i februari 2017 kallat den franska koloniseringen för ett brott mot mänskligheten är förbi.

Vad kommer att hända med Frankrike? Alger har redan kallat hem sin ambassadör – för tredje gången på tre år – och det är troligt att det statsbesök till Frankrike som president Abdelmadjid Tebboune planerade i höst inte blir av. Även om det inte råder någon tvekan om att Algeriets president kommer att väljas om den 7 september är det inte troligt att han reser till Paris efter en sådan skymf, såvida han inte vill iscensätta ännu en försoning. Bilaterala frågor som samarbete om invandring, rättigheter för personer med dubbla medborgarskap, förbättrade levnadsvillkor för shibanier (algerer som stred på den franska sidan i frihetskriget och utvandrade till Frankrike) och gemensamt minnesarbete får vänta. Den tid då algeriska tjänstemän applåderade kandidaten Macron efter att denne i februari 2017 kallat den franska koloniseringen för ett brott mot mänskligheten är förbi.

Men utöver de återkommande grälen mellan Alger och Paris – som döljer att det fortfarande finns viktiga mänskliga och ekonomiska band mellan länderna – är denna kris dåliga nyheter för stabiliteten i Maghreb. Genom att ställa sig på Marockos sida förhindrar Macron nu Frankrike från att spela rollen som medlare ifall spänningarna mellan Alger och Rabat skulle eskalera. De två rivalerna spenderar stora summor på sina respektive militärer – 18,3 miljarder dollar på den algeriska sidan 2023 och 5 miljarder dollar på den marockanska sidan (Sipri, 2023) – medan de diplomatiska förbindelserna är brutna sedan augusti 2021.

Läs mer

Hittills har alla varit försiktiga med att göra något som inte kan göra ogjort igen, men risken för en våldsam konflikt är överhängande. Med tanke på storleken på de algeriska och marockanska befolkningarna på fransk mark, borde Frankrike överväga konsekvenserna av en sådan konfrontation.

Översättning: Jonas Elvander

Ledare 13 oktober, 2024

Bodil Malmsten förutsåg Sveriges förfall

Bodil Malmsten såg tidigt vartåt det barkade i Sverige och flyttade till Frankrike. Foto: Malin Hoelstad/SvD/TT.

När jag hör tonsättningen av Bodil Malmstens dikter inser jag hur saknad hon är.

Det var årets första krispiga höstdag och Sergels torg skimrade lila, när jag och min vän kom till Kulturhuset Stadsteatern för att se avslutningskonserten för Ett bloss för Bodil Malmsten.

Under dagen hade löpsedlarna i mobilen dominerats av en paparazzibild på Sveriges vice statsminister Ebba Busch där hon gör djävulstecknet genom fönsterrutan på en bil. Hon hade varit gäst på SD-ledaren Jimmie Åkessons bröllop i Sölvesborg. Där hade hon minglat med högerextremister, Putin-kramare, dömda sexbrottslingar och mc-kriminella.

Sverige kändes surrealistiskt den här söndagskvällen.

I mörkret på stora scenen stod artisten Ellen Sundberg som tonsatt ett antal av författarens dikter. Ellens röst, Bodils ord. Båda kommer från den jämtländska byn Bjärme.

Stora skattesänkningar för dem med högst inkomster, samtidigt som de sjuka nu ska betala mer för sina mediciner.

Det var sånger om fruntimmer som går och står, sliter ont år efter år. Om Stella som skulle ha fyllt 46 år. Om moster Lilly som tog sitt Downtown Train till Prince i Purple Rain. Melankoliska sånger om kärringar och änklingar, om kärlek, liv, sorg och död.

I år skulle Bodil ha fyllt 80 år, men hon dog i cancer 2016. En av mina favoritdikter publicerades hösten 1992 i Dagens Nyheter: ”Liturgi för den offentliga sektorn, den enskilda människan och sophämtningen; trosbekännelse”.

Jag tror på folktandvården televerket posten statistiska
centralbyrån riksskatteverket arbetarskyddsstyrelsen
bostadsförmedlingen statens järnvägar sveriges television

Det är lätt att vara efterklok. När de flesta andra vandrade längs den enda vägen, misstrodde hon den.

Jag tror på den smala vägen
Jag tror på det starka i de svaga och tvärtom
Jag tror på den stora sorgen omsorgen sorgen om
Jag tror på ålderdomshemmet i Siknäs

Jag tänker ofta på hur Bodil packade väskan och flyttade till Finistère strax före millennieskiftet. Hejdå! Orkade inte ta del av vad Sverige höll på att bli. Nu har det blivit värre än vi någonsin kunnat tro.

Efter 30 år av nedskärningar och besparingar, av stress och färre kollegor, spring i korridorerna och andan i halsen, valde den mest högerlutande regeringen i Sveriges historia att sänka skatten med ytterligare 30 miljarder kronor i årets höstbudget.

Stora skattesänkningar för dem med högst inkomster, samtidigt som de sjuka nu ska betala mer för sina mediciner. De unga fråntas sin kostnadsfria tandvård. Barnfamiljerna får sänkta bostadsbidrag.

Du skulle ha sett med vilken klassblindhet vi tog oss an pandemin. Vad som hände när ingen lyssnade på fruntimren och kärringarna på golvet. De som förgäves försökte varna för hur den slimmade och fragmenterade äldreomsorgen fungerar i dag. Eller, inte fungerar. Herrarna på Folkhälsomyndigheten verkade tro att det fortfarande var 1986.

Tänk att det var pandemin, den världsomspännande sårbarheten, som skulle blotta vilken sektor som var den bärande. Vilken som var samhällsviktig och vilken som var oviktig. En blottad lärdom som några år senare helt verkar ha försvunnit igen. Applåderna tystnade, nedskärningarna fortsatte.

Läs mer

Det enda rimliga i det här landet är att det rullar en film på biograferna om det visselblåsande vårdbiträdet Stine. Hon som vägrade tystas av sin arbetsgivare under pandemin, av det privata vårdföretaget Attendo. Filmen heter Så länge hjärtat slår.

Men så slå då!
Slå
Slå
Slå 

Kultur 12 oktober, 2024

Gejmaren bär Prada

Modemärket Balenciaga har tagit e-sportmodet ett varv till och skapat ett spel. Foto: Balenciaga.

I spelvärlden kan vem som helst äga en Louis Vuitton-väska. Nu har även riktiga fashionistas börjat klä sig som gejmare.

Just nu pågår en av världens största turneringar, League of Legends-VM, med över 65 miljoner i prispengar och hundratals miljoner tittare. E-sport är i dag en miljardindustri som lockar fler åskådare än amerikanska Super Bowl.

Redan innan pandemin spelade 214 miljoner amerikaner videospel, och under pandemin var hälften av dessa kvinnor. I Sverige hade vi också efter pandemin rekordmånga aktiva spelare, hela 44 procent av befolkningen. E-sporten har alltså gått från nördhobby till den samtida popkulturens hjärta. Och trots att Bernard Arnault, en av världens rikaste män och VD för lyxkonglomeratet LVMH, har varnat för ”den virtuella bubblan”, så har deras modehus Louis Vuitton varit drivande i mötet mellan Joltindränkta huvtröjor och högklackade skor som kliver ur limousiner. 2019 inledde de ett samarbete med Riot Games, som utvecklat League of Legends.

Förutom en digital såväl som fysisk minikollektion skulle modehuset även skapa en av sina karakteristiska resväskor till en annan League of Legends-turnering, Summoner’s Cup, för att rymma vinnarpokalen värd 23 miljoner kronor. Både väskan och pokalen ställdes sedan ut vid Eiffeltornet i Paris och fick symbolisera en ny era i mötet mellan e-sport, underhållning och mode. Och även om Louis Vuitton inte räknade med skyhöga försäljningssiffror, så var det främst antalet ögon som räknades. Finalen 2019 drog 44 miljoner tittare.

För de flesta är det nämligen ouppnåeligt att äga en Fendiväska eller Chanelblus. Men i de virtuella världarna går det att låtsas, genom att klä sin avatar i sina drömmars skrud. Det gör spelarna genom att köpa skins, specialdesignade kläder och accessoarer till sin karaktär. 2021 skapade brittiska kultmärket Burberry två skins till karaktären Yao i det kinesiska spelet Honor of Kings med bland annat sportiga shorts och toppar såväl som en mer åtsittande variant av den klassiska trenchcoaten, allt i klassiskt beige och tartanmönster. En viss kontrast till spelets fantasyvärld, där kinesiska folkhjältar slåss mot historiska figurer som Zhoukejsarinnan Wu Zetian. Greppet kommenteras av en spelare på kinesiska mikrobloggen Weibo. ”Kolla mamma, jag kan äntligen bära Burberry!”

Modeikon. Klänningen som Lady Dimitrescu bar i ”Resident evil” var nästan en exakt replika av ett plagg som Alix Grès designat. Foto: Capcom.

Dessa nya digitala marknader beskrivs av exempelvis nyhetssajten Techtech China som en ny guldrush. Efter Louis Vuittons testballong har resten av modebranschen hakat på.

Men även i den fysiska världen möts mode och e-sport, genom att modehusen designar lagens uniformer. Diesel har gjort luvtröjor och mjukisbyxor till det kinesiska laget Weibo Gaming i denimblått, medan omhuldade gatumode-skaparen Heron Preston formgav svarta sport-jerseys med klassiska sponsormärken till koreanska League of Legends-laget Gen G. sportmärken som Nike, Adidas, Champion, Fila och Puma har sedan länge sponsrat spelare med skor eller specialgjorda lagtröjor. E-sportspelare och streamare blir modeikoner och influerare, ambassadörer för märken som vilken idol eller skådespelare som helst.

I slutet av september lanserades även samarbetet mellan det supertrendiga, sydkoreanska glasögonmärket Gentle Monster och kultspelet Tekken, specifikt inspirerade och modellade av spelets antagonist Kazuya. Glasögonen, med hans karakteristiska djävulshorn och med glas i eldigt orange, är redan slutsålda – och säljs nu för 12 500 på lyxiga begagnatsidan Vestaire Collective. Vilket visar modevärldens sluga natur. Inte bara intar de en ny marknad, utan roffar också åt sig det bästa från en av världens största subkulturer och paketerar om det till lyxprodukter till dem som har plånböckerna – men saknar ungdomlig adrenalinsvett.

Det handlar inte om att skapa en traditionell butiksmarknad, för de flesta spelare har inte förutsättningarna för att bli lyxkonsumenter. Det gör dock något mycket mer effektivt: skapar märkesmedvetenhet och status hos spelare som inte nödvändigtvis är intresserade av mode, och lockar samtidigt stilbildare som aldrig skulle knäppa upp en energidryck och spela en vända Battlefield.

Läs mer

Spelvärldarna har blivit platser att umgås i, och industrin måste möta unga där de finns. Och omvänt har spelvärldarna nu börjat leta sig in i lyxaffärerna. Ska vi tro modebranschen rätt är vi snart alla gejmare, vi vet bara inte om det än.

Kultur 11 oktober, 2024

Sönderklippt historia

I No other land (2024) är det byn Masafer Yatta på Västbanken som står i fokus. Foto: Autlook films.

Palestina stod i centrum för sommarens Dokufest i Kosovo. Filmvetaren Sanjin Pejkovic är tacksam för modiga filmfestivaler.

I somras var jag på festivalen Dokufest i Kosovo och fick se A fidai film, som också vann den internationella tävlingen. Filmen är ett radikalt försök att med arkivbilder skapa motberättelser om det palestinska folket. 1982 beslagtog israeliska styrkor hela Palestine Research Centers arkiv i Beirut. Arkivet bestod av cirka 25 000 volymer på arabiska, hebreiska och franska och fungerade som förvaringsplats för Palestinas historiska, politiska och kulturella arv. Två år senare, 1983, efter internationella påtryckningar, lämnade israelerna tillbaka arkivsamlingen – minus filmerna – till palestinierna, som sedan flyttade dem till Cypern.

A fidai film likställer historiska plundringar av Palestina med arkivlänsning och har som syfte att återställa filmiska spår av Palestinas förflutna. Regissören Kamal Aljafari har kommit över delar av det stulna materialet som aldrig återlämnats. Han ingriper aktivt, ”misshandlar” filmerna, tar bort kommentarer, ljud, skär i remsor, och färglägger dem. Allt för att motarbeta exotifiering och koloniala blickar på palestinier. Ett exempel från filmen: Klipp B75-92 visar scener av hur människor plockar apelsiner i Qalandia 1957. IDF har i beskrivningen av det plundrade filmmaterialet lagt till att det rör sig om bilder av terrorister. Krigsbyte döptes om av ideologiska skäl, för att demonisera palestinier, men också utplåna deras visuella historia. Regissören ”återtar” den ursprungliga innebörden genom att rispa bort IDF:s kommentar. En kampgest och ett återställande av ett förvrängt minne.

A fidai film likställer historiska plundringar av Palestina med arkivlänsning och har som syfte att återställa filmiska spår av Palestinas förflutna.

A fidai film är ett filmiskt sabotage, som titeln indikerar. Fidai är på arabiska en frihetskämpe, martyr, motståndskraft.

Dokufest hade även sammanställt ett program med äldre palestinsk film. Programmet med titeln 1974: Then is now, kurerat av Eric Hynes, filmkurator på Museum of the Moving Image i New York. They do not exist är en poetisk uppgörelse med europeisk kolonialism, som räddats från Beiruts ruiner 1982. Regissören, Mustafa Abu Ali hade arbetat med Godard på Ici et ailleurs (”Här och annorstädes”), och grundade PLO:s filmavdelning. Filmen skildrar här förhållanden i Libanons flyktingläger, effekterna av israeliska bombningar och gerillans träning. Trots att They do not exist har femtio år på nacken är den fortfarande radikal.

Efter 1967 befann sig den palestinska filmen oftast under PLO:s beskydd, finansierad av Fatah och andra palestinska organisationer som Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP) och Demokratiska fronten för Palestinas befrielse (DFLP). Arab Israeli dialogue, den sista filmen i 1974-programmet, skildrar mötet mellan poeten Rashed Hussein och den israeliska journalisten Amos Kenan. De är gamla vänner och träffas för att diskutera ett möjligt liv i fred i regionen. Diskussionerna är bitvis hätska men de drivs också av viljan att förstå den andre, då protagonisterna vägrar se varandra som fiender. Men Kenan kan alltid återvända och besöka Israel, oavsett sin roll som landets kritiker, medan Hussein förvägras samma möjlighet.

Dokufest visade med det generösa Palestinaorienterade programmet varför festivalen behövs i ett ängsligt filmklimat, inte minst i Tyskland och Frankrike. För alla de filmarbetare, kritiker och filmvetare som inte kunde vara där är det en missad chans att få en nyanserad bild av filmens politiska roll i sin samtid.

Krönika 11 oktober, 2024

Flickor är mindre drabbade av läskrisen än pojkar. Foto: Gorm Kallestad/NTB.

”Men hur många gånger kan man egentligen läsa Ondskan?!”

Jag syftar på Jan Guillous roman om pennalism och överklassglin på en internatskola, och riktar mig till den ena av mina två tonåringar.

De har båda fått läsa och analysera Ondskan – både på högstadiet och en gång till på gymnasiet! De har också båda, en av dem två gånger, fått läsa och analysera boken Stjärnlösa nätter av Arkan Asaad, enligt omslaget ”en berättelse om rätten att välja sitt eget liv”.

Sagda två romaner är det enda mina barn läst de senaste åren. De är sjutton år och helt representativa pinnar i statistiken: År 2000 svarade hälften av de 15-åriga pojkarna att de ”läser bara om jag måste” enligt Pisas undersökning om läslust. 2018 hade siffran ökat till två tredjedelar, och är förmodligen ännu högre i dag.

Allt fler pratar om en läskris – från Göran Greider till Timbro. Själv är jag en ärrad veteran från krisens skyttegravar, men har till slut hissat vit flagg. Länge insisterade jag på idealism, att läsningen måste vara luststyrd. Den tanken fick jag pragmatiskt överge i högstadieåldern. Och trots experiment med omväxlande plikt, vädjan och mutor har jag i dag två snart vuxna barn som bara läser om de måste.

Det puttrar av läsfrämjande välvilja och projekt i Sverige. Förlagsbranschen hoppas på bokcheckar för 18-åringar. Skolbiblioteken skall stärkas och bemannas. Många projekt är inriktade mot yngre åldrar och består av uppmaningar till föräldrar att högläsa och besöka bibliotek med småttingarna.

Men när deras uppmärksamhet några år senare sugs upp av deras smarta telefoner och omstöps av flödet av åttasekunders filmsnuttar hjälper de där mysiga stunderna på biblioteket ungefär som ett plåster mot en hjärnblödning.

År 2000 svarade hälften av de 15-åriga pojkarna att de ”läser bara om jag måste”. 2018 hade siffran ökat till två tredjedelar, och är förmodligen ännu högre i dag.

Och vittnesmålen från lärare är lika förtvivlade som samstämmiga: det finns ingen tid att läsa i klassrummet. Lärarens uppgift är till stor del att samla in detaljerade bedömningar som bevisföring inför den stundande betygsättningen. En klass som läser en hel lektion genererar väldigt lite observerbara bedömningar och bevis. Läsning blir därför en sorts slöseri, en lyx som läraren kan tillåta sig om och när det finns tid över, vilket förstås sällan händer.

Nu är Ondskan ingen dålig roman, inte heller Flugornas herre. Var för sig är verken förmodligen läsvärda. Men dra en röd tråd och mönstret framträder. Det är ett ansträngt tillrättalagt urval som försöker hitta balanspunkten mellan rakt berättat pojkäventyr och uppbyggligt budskap. Grabbigt – men med sensmoral.

En av få undersökningar av romanerna som används i skolan, gjord av SVT (2016), bekräftar denna bild och konstaterar att åtta av de tio mest förekommande titlarna är skrivna av män. Man anar att urvalet bottnar i välvilja. Att få pojkar att läsa betraktas som ett så värdefullt ändamål att det helgar många medel.

Resultatet är dock ett snävt och ganska platt litterärt fönster utan plats för det episka, utflippade eller storslagna. Vem skulle inte drabbas av en släng läskris under sådana förhållanden?

Läs mer

Ingen enskild förälder eller familj kan vinna striden om läsningen. Skolan behöver ta eleverna på orden – de har ju bokstavligen deklarerat att de bara läser om de måste – och om nödvändigt strunta i läroplanen och tvinga eleverna att läsa, läsa, läsa. Minst varannan svenskalektion. Minst en timme om dagen. Flera romaner per termin. Det, eller vänja oss vid en ökande grad av funktionell analfabetism i samhället och försöka inbilla oss själva och varandra att det är ett normalt och värdeneutralt utvecklingssteg, inget att larma om.

Förresten har nog någon på Timbro redan börjat skissa på just den rapporten, jag ser framför mig en pseudo-excentrisk forskare från Handels med rosa hår, som förklarar för oss att ett ordförråd på 25 000 ord minsann går nästan lika bra som ett på 50 000 ord – om man bara kryddar med några piktogram.