Utan tvivel har C H rätt att vänstern i valet hade den ekonomiska, politiska och massmediala makten emot sig. Men inom de snäva ramarna vänsterpartiet (och sossarna) rör sig emellan finns ändå utrymme att göra bort sig mer eller mindre. Hur förklarar man annars att Vänsterpartiets procentsiffror i olika kommuner kan röra sig mellan tre och 56 procent? 5,6 procent i riksdagsvalet är bedrövligt!
I ”Vänsterpartiet är vänsterpartiets värste fiende” (Vänsterpress nr 8/2009) delgav jag min oro inför valet 2010. Meningen var att ändra kursen 1 år INNAN valet – men – Vänsterpartiet rubbas inte så lätt – som en supertanker fortsätter man mot klipporna…….Ödets ironi är att jag kritiserade just otympligheten, bristen på lyhördhet, avsaknaden av taktik med mera.
I efterhand har naturligtvis ”alla vetat det”, följaktligen framförde insändarna i första Flamman efter valet i princip samma kritik. Insikten är bra men – kunde kritikerna inte visat lite lyhördhet innan valet?! Som Josefin Brink antyder – är självrannsakan en ständigt pågående process – inte bara efter nederlag där det är opportunt!

För att appellera om stöd i de breda folklagren för sin reformation av katolska kyrkan använde Luther folkets språk. Marx klarade – till sin egen besvikelse – aldrig detta utan – bortsett från sin banbrytande forskning – lämnade han några verbala djävulsägg efter sig. Okritiska marxister har sedan dess försökt att – istället för att lyssna på folk – ympa marxistiska termer på människorna – med känt resultat. Till exempel har förvirringen kring ordet ”kommunism” blivit så total att termen inte går att använda längre.
Med valfacit i hand kräver kamraterna nu analyser, en ny strategi mm – men Vänsterpartiet hade ju bra strategi/program, perfekt utgångsläge (krisen) men fick stryk ändå. Hade däremot Vänsterpartiet varit lyhört och smidigt hade aldrig behovet av Feministiskt initiativ, piratparti med flera uppstått!
Smärtsammast är Sverigedemokraternas framgångar. Deras väljare är folk som du och jag. Besvikna underprivilegierade – nonchalerade av alla. De vände sig till det enda systembrytande partiet som de förstod. Miljöpartiet var det enda som diskuterade med dem åtminstone!

Vänsterpartiet agiterar mot patriakatet men når inte riktigt kvinnorna heller. Hur förklarar man annars uppkomsten av Feministiskt initiativ? När Karin Svensson-Smith i tv- nyheterna klämde fram en tår för att hon inte blev återvald till riksdagen kom jag plötsligt på den gemensamma nämnaren för Gudrun, Karin och Ylva Johansson. Utan avund erkänner jag att dessa tre fullblodspolitiker lämnar alla oss normalbegåvade i lä! Visserligen välkomnas kvinnor i Vänsterpartiet men blir de för starka känner vi oss hotade och tränger ut dem. Visst är de tre divor – men djävligt begåvade divor! Vänsterpartiet har en barnslig människosyn – alla är inte idealistiska, solidariska och snälla – ändå måste man komma överens! Samarbetet gäller ju bara kort tid och få frågor.
Aktualiteten av följande citat ur ”Vänsterpartiet är vänsterpartiets värsta fiende” har accentuerats genom ytterligare ett bommat val: ”En jämförelse med andra partier visar emellertid ytterligare en brist hos oss. Ingenting blir bättre om medlemmarna fortsätter vara fördragsamma med ledare som ideligen har misslyckats. I det hänseendet måste det bli mera drag under galoscherna. Något djävla ansvar har de väl för misslyckandena? Till exempel: Avgick inte Göran Persson när han hade förlorat valet 2006?”