Leif Andrée är en av landets mest produktiva skådespelare. För Flamman berättar han om varför han sa nej till Fångarna på fortet, men ja till att utforma queera barnprogramkaraktärer samt om nypremiären av den självbiografiska föreställningen Leif.
Jag har läst att du är på femte plats över skådespelare med flest antal roller på film och tv i Sverige sedan filmavtalet inrättades 1963. Jag scrollade listan på IMDB till exempel…
– Och det är ändå inte allt, min vän! Jag har varit med i runt 190 filmer och tv-produktioner. Men teatern är grundbulten. Det är den som kommer som lön den tjugofemte. Sedan kan man ju lugnt säga att en del av det jag gjort har jag gjort för pengarna. Det är som den gamle ärkekommunisten Berthold Brecht sa att ”först kommer maten och sedan moralen”. Så alla produktioner är man kanske inte så där jättestolt över.
Du spelar rätt ofta opålitliga karaktärer och antihjältar, som uppfinnaren Daidalos eller robothataren Roger i Äkta människor.
– Efter att jag spelade våldtäktsman i Kaninmannen 1990, fick jag bara erbjudanden om att spela pundare, alkis, mördare och så vidare, men så vände det med Pelle Svanslös och Tomten är far till alla barnen, där fler fick upp ögonen för att jag har en komisk sida också. Men vi måste särskilja film- och tv-folket från teatern! På teatern får man spela vad som helst, men de som jobbar med film och tv är ibland så jävla korkade. ”Men han kan ju inte spela snäll” och så vidare.
– När du nämner Daidalos… Vi gör nionde säsongen av Labyrint nu, som är ett tävlingsprogram för barn där de ska undvika olika fällor och robotar som min karaktär Daidalos har byggt. Det var en karaktär jag fick skapa helt själv. Det fanns ingen regissör. Så det var mitt förslag att Daidalos skulle vara långhårig och lite queer och aldrig avslöja sitt kön till exempel.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Nu ska du sätta upp den självbiografiska föreställningen Leif igen. Hur föddes idén till den?
– Jag var med i Stjärnorna på slottet 2013 och valde att berätta om min barndom och brokiga historia och det blev så jävla uppmärksammat. Jag brukar annars tacka nej till sådana program. Fångarna på fortet har ringt flera gånger trots att jag förklarat att jag har ormskräck, höjdskräck, klaustrofobi och allt annat. För att de skulle sluta tjata sa jag till sist ”okej, jag kommer om jag får en miljon kronor och obegränsat med kokain”. Sedan fick jag inga fler samtal.
Gunde Svan kunde inte ställa upp på det?
– Exakt! Men så tackade jag till slut ja till Stjärnorna på slottet och efter det fick jag frågan från Stadsteatern om jag inte borde göra en pjäs om mig själv. Jag fick budget till en gitarrist att ha med på scen och då sa jag direkt att jag ville ha en ung, arg, blåhårig feminist som pendang mot gubben som står på scenen och snackar. Så fick jag Susanna Risberg, som förvisso inte var blåhårig, men feminist i alla fall. Hon är riktigt stor i jazzvärlden och har betytt lika mycket för den här föreställningen som jag. Så jag hoppas vi kan trycka nya affischer till nypremiären nu där vi står med båda två.
Många recensenter har tagit fasta på att föreställningen aktualiserar frågan om barnfattigdom.
– Man vräker barnfamiljer idag! Det är ju något man trodde vi hade lämnat på 1800-talet. När farsan dog och morsan bröt ihop när vi växte upp så fanns ju socialen där i alla fall. Men hade det hänt idag är jag övertygad om att de hade satt oss på gatan också. Sedan var ju inte det samhället klockrent det heller. Jag hade rätt bra betyg men de sjönk såklart som en sten när farsan dog och morsan träffade den där psykopaten.
– Skådespelaren Roland Janzon sa en gång till mig, på sin grova göteborgska, att ”man blir inte full på en taskig barndom, man blir full på sprit!” Man måste inte gå under för att man hade en taskig barndom. I mitt fall hade jag en lärare, en simtränare och en väldigt fin fadderfamilj jag kunde ty mig till när jag var tvungen att fly hemifrån.
Nya uppsättningen av Leif sker på Södermalm i Stockholm eftersom Stadsteatern renoveras.
– Ja, det blir tillbaka till brottsplatsen! Det är på Söder jag är född och delar av föreställningen utspelar sig här. Förra hösten var vi på turné i förorterna och där har gensvaret varit enormt. Många är rädda för att gå på teater inne i stan och känner att de inte hör hemma där. Jag kommer från arbetarklassen och många av mina släktingar är sådana. ”Måste man ha kostym på sig”, typ. Så det är inte så enkelt som många i den här branschen tror utan folk känner sig bortkomna. Det är inte bara att köpa en biljett.
