Bakom varje stressad lärare, utbränd undersköterska och forskare utan finansiering finns en girig skattefifflare som Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling. Han har, precis som stora delar av den rikaste procenten av världens befolkning, gjort pengar på andras arbete. Ett arbete som bärs upp och möjliggörs av det svenska välfärdssamhället. Sen har han ändå mage att inte betala sin del av kakan. Det är föga förvånande, men likväl fel.

Det som uppdagats (igen) genom samma stora världsomspännande journalistiska samarbete som gav oss Panama-skandalen är det vi redan vet –  att de rika skor sig på vår bekostnad, överallt, hela tiden. Från bolagsregister och advokatbyråer kommer nu Paradisläckan, som visar att 2000 svenskar gömmer pengar bland annat på diverse ögrupper i Atlanten och på Malta.

Det är lätt att man som socialistisk ledarskribent känner sig som en papegoja när överhetens fiffel uppdagas. Vi är inte förvånade eftersom systemet är riggat för detta, skandalerna kommer att avlösa varandra och det gör att vi kan se den ohållbara världsordningen i vitögat. Igen.

Vänsterns svar på lång sikt måste som vanligt vara: Socialism! Min tidigare kollega Jonas Wikström skrev efter Panama-skandalen följande: “Reformer kan räcka långt, och det finns ingen anledning för vänstern att inte driva dem, men det här är ett systemfel.”

Men på kort sikt? Det är säkert rimligt, men varken sexigt, slagkraftigt eller mobiliserande att skicka ut pressmeddelande om ökade resurser till Skatteverket, som Vänsterpartiet gjort i dagarna. Istället krävs tuffare tag. Ulla Andersson röt på ett rimligt sätt ifrån i ett öppet brev (Aftonbladet, 7/11, 2017) till Leif Östling: “Vi tycker att du ska betala mycket mer i skatt!”

Det är säkert rimligt, men varken sexigt, slagkraftigt eller mobiliserande att skicka ut pressmeddelande om ökade resurser till Skatteverket

Men vad gör det när Ulla Anderssons kollega Magdalena Andersson inte vill gå åt det hållet över huvud taget. Finansministern uttalade sig strax efter att uppgifterna i Uppdrag Granskning kommit ut: ”Det är helt oacceptabelt att vi ser en global finansiell elit som tycks vara beredd att lägga ned så mycket tid och kraft på att inte betala skatt”.

Det kan man tycka. Och man kan säga mycket om den moral som Leif Östling och han gelikar verkar dela, men att finansministern fördömer den hjälper faktiskt ingen. Lagen, som finansministern i allra högsta grad har inflytande över, förbjuder inte Östlings agerande. Det är problemet.

Så här kommer ett antal förslag till finansministern och regeringen som kan vara en början på slutet för de tvåtusen personerna som sitter i storstädernas rika villaförorter och lever på våra pengar.

1. Sänk de rikastes löner
Stackars Leif Östling hade inte behövt betala så fasligt mycket i skatt om det inte vore för att han själv tjänar sinnessjukt mycket pengar. Höj lönerna för arbetare istället.

2. Stoppa en socka i hålen
Skatteplanering och att undanhålla välfärden hundratals miljarder är fel. Inför därför lagstiftning som hindrar det. Går den inte igenom riksdagen så vet vi det: Högern står på de rikastes sida och inte välfärdens.

3. Beskatta kapital på ett helt annat sätt
Hur svårt kan det vara? Ekonomer världen över inklusive nyliberalernas tidigare högborg IMF har sagt det. Arbetarrörelsens politiska gren, LO, säger det. Höj skatten på kapital. Då finns det inte så mycket kvar att stoppa undan.