Alla med ett förflutet inom vänstern minns säkert, och förmodligen utan saknad, den demokratiska centralismen. Det var en leninistisk princip för partidisciplin som led av en kronisk obalans, det var mycket centralism och alldeles för lite demokrati.
Det är inte utan förvåning som man upptäcker att bolsjevikledarens sätt att organisera partiet har nu gjort comeback inom den svenska borgerligheten. Partipiskan viner och personlig integritet, övertygelse och politiska löften avfärdas antagligen som kommunistisk sentimentalitet. ”Det är inte så att vi röstar hur vi vill” säger ”kamrat” Johan Pehrson från det nyliberalt-leninistiska folkpartiet.

Det märkligaste i sammanhanget är de borgerligas motivering för den demokratiska centralismen. Man säger nämligen att den är nödvändig för att rädda den parlamentariska demokratin, ett argument som inte ens den politiskt så slipade Vladimir Iljitj skulle ha kommit på.
Däremot skulle han säkert ha känt igen sig i att man motiverar kränkningar av den personliga integriteten och brott våra fri- och rättigheter med vaga behov av säkerhet och oidentifierade hotbilder. Det visar också mycket övertygande att den svenska borgerlighetens nytänkande är inte bara tomma ord. Det kräver också att vi tar den borgerliga förnyelsen på allvar.
En leninistisk borgerlighet är inte att leka med.