Många kulturskribenter som blir mammor gör också upp med feminismen, som de anser vara sträng och otidsenlig. Men flirtandet med hemmamys och moderlighet risker underminera feminismens framsteg.
Den mammakonservativa trenden fortsätter. Det som började med Greta Schüldts prövande text om att identifiera sig som ”huskvinna” (DN, 21/10 2018), har övergått i ett fullskaligt mormödrauppror där postfeminister födda på 90-talet gör upp med radikalfeminister födda på 50-talet.
Rebecka Kärde beskrev nyligen en ”mättnad” inför Ebba Witt-Brattströms ensidigt feministiska läsningar av kulturhistoriska parrelationer, som den mellan författarna Stina Aronson och Artur Lundkvist. (Expressen, 1/10.)
Anna Axfors skrev bifallande att feminismen ”betyder inget för mig längre” (Kvartal, 31/10). 90-talets feministiska fokus på skönhetsideal och städning får henne att känna sig svag, medan samtida ”pöbel”-feminister som Cissi Wallin fyller henne med ”äckel”. I stället för att skriva om ensamstående arbetarkvinnors kamp med hyran, så diskuterar de enligt Axfors bagateller som ”mansplaining”, samt hänger ut grabbiga arbetarmän på Instagram i inbillning om att de därmed slår uppåt och inte nedåt.
Även om metoo gjorde gott, och lite väl många sorters feminism buntas ihop till en, så har Axfors poänger om Instagramfeminismens oförståelse för klassfrågor. Mindre subtil är Anna Bergengren när hon i en krönika gör upp med en annan feministikon. Hon kallar Agnes Wolds mammatips för ”kvinnofientliga” och mästrande mot dem som vill dra ned på arbetet för att bejaka sin modersinstinkt (ETC, 3/11).
Så vad skriver Agnes Wold och Cecilia Chrapkowska egentligen i Praktika för blivande föräldrar? Jo att mamman ska ducka den ”störtskur av budskap” som öser ned från gravidbloggar och mammasajter, släppa tanken på perfekt pastellinredning och lyxiga barnvagnar – för att fokusera på en ”rättvis och god samarbetsrelation”. I stället för att kvinnan byter alla blöjor och kommer närmare barnet ”av bara farten”, så är det bättre att dela ”millimeterrättvist” på både omsorgsarbete och kärlek för att undvika båda orättvisor.
Visst finns här en agitatorisk stränghet som är typisk för 68:or och svår att leva upp till. Men kvinnofientlig?
Agnes Wold och Cecilia Chrapkowska förklarar hur statens omsorgstjänster och kvinnors inträde på arbetsmarknaden har gjort dem friare, stärkt deras pensionsutsikter, och därmed också gett dem möjligheten att lämna dåliga relationer. Det är fint att denna information når en ny generation föräldrar i en tid när statens omsorgsansvar utmanas av ett liberalkonservativt mantra om att familjer vet bäst själva.
Men Anna Bergengren anklagar Agnes Wold och Cecilia Chrapkowska för att ”nedvärdera” både deltidsarbete och de ”dumma” kvinnor som inte själva förstår att leva jämställt.
Så kan man se på det. Tvära avfärdanden av naturliga modersimpulser kan framstå som ännu ett sätt att läxa upp kvinnor. Men för mig och min fru var det en enorm lättnad med bokens respektlöshet mot trånga kvinnoideal. Att man kan flaskmata tidigt och i vilket fall unna sig ett par glas vin, att matlådan inte behöver vara perfekt. Att kroppen tillhör modern.
Frågan är också hur väl det stämmer att vi svenskar kippar efter andan i radikalfeministiska tvångströjor. När SCB:s senaste undersökning av obetalt arbete genomfördes 2011 stod män för 44 procent. När det gäller ledighet är det bara 19 procent av föräldraparen till barn födda 2019 som delar jämställt på dagarna. (Försäkringskassan, 24/2.)
Fördelningen av omsorg spelar roll. I sin färska avhandling Inklämd mitt i livet undersöker ekonomihistorikern Elisa Labbas hur omhändertagandet av äldre fördelas mellan män och kvinnor i europeiska länder, och hur detta påverkar deras liv. Hon visar att den generösare nordiska äldreomsorgen främst avlastar kvinnor – och att kvinnor i södra Europa av detta skäl mår sämre psykiskt, har svårare att få jobb efter ledigheten, samt är oftare sjukfrånvarande. (Lunds universitet, 3/11.)
Medan mammor i dessa länder tvingas bli hemmafruar, har vi fått möjligheten till ”millimeterrättvisa” av de feministiska kämparna i Wolds och Witt-Brattströms generation. Det ska de ha vårt tack för.
De som har råd kan förstås ta långledigt för att hinna med barn och hobbyer. Men det finns risker med att göra en dygd av sådana livsval och slänga mormors feminism överbord, som en del kvinnliga 90-talister gör. För dem som är jämngamla med livsstilsfeminismen, så verkar den äldre feminismens poäng om vikten av yrkesarbete för att skapa ekonomisk balans i relationen framstå som lika självisk – en vänstervariant av ”ensam är stark”.
Därmed kan till och med en uppmaning till rättvisa läsas som ”direkt kvinnofientlig”, medan konservativa kodord som trygghet och familjemys framstår som upprorshandlingar. Med oro ser jag nu feministiska vänner i samma anda vända ryggen mot offentlig vård som inte passar deras ”behov” för att föda hemma i badkaret i stället.
Allt detta gör mig livrädd för att den offentliga vården ska utarmas. Dessutom är jag orolig att den frihet som de 50-talsfödda feministernas kamp har gett oss som män – möjligheten till en nära relation till våra barn – ska försvagas när fyrkantig statlig omsorg utmanas av familjer som vill ”välja själva”. Då undrar jag om man inte bara är trött på feminismen, utan även på solidariteten som sådan.
