Medan jag skummar igenom Tidöavtalets tandlösa klimatreformer funderar jag på om det blir ett moln av arsenikdamm eller en resglad denguefebrig mygga som slutligen tar kål på mig.
Då dyker en skrämmande film upp i nätflödet. Min kusin står i en regnstorm vid en strand på norra Kreta och ser bilar sugas förbi parasollerna och ut i havet. Rösten skälver av chock: ”Ser ni att havet är fullt av bilar, och hur havet ständigt tar med sig dem in?”
Han zoomar in på en grå Golf som guppar i vågorna medan vattnet sipprar in, bland kylskåp, diskbänkar och träbråte. Filmen ter sig främmande. Den där civilisationen kunde visst färdas långt, tänker jag. Kyla sin mat och hälla upp dricksvatten direkt från kranen. Vad gott de måste ha levt.
Senare läser jag att ett 50-årigt par drunknade i ett av framsätena.
Min kusin bor på Kretas nordliga kust, och som så många medelhavsöar har vädret blivit allt mer oförutsägbart. På bara några timmar föll 300 millimeter regn, vilket på delar av ön motsvarar ett helt års nederbörd, och
i byarna förvandlades vägarna till leriga floder som svepte med sig allt som stod i vägen. Trots denna intensitet kom stormen så plötsligt att meteorologerna inte kunde förutse den.
Vice inrikesministern Stelios Petsas bisats om att ”klimatförändringarna är på väg att förvandlas till en klimatkris” kändes på en gång träffande och otillräcklig. Han lovade att skjuta till pengar för att höja beredskapen och utöka samarbetet mellan olika regeringsnivåer. Havsnivån däremot tycks man se som en oföränderlig naturkraft.
Och nog verkar de snabba väderskiftningarna här för att stanna. I söndags meddelade den nigerianska regeringen att mer än 600 människor har dött och 1,3 miljoner tvingats från sina hem på grund av översvämningar. Dessutom har stora jordbruksarealer förstörts, varför landet nu enligt FN hotas av ”akut hunger”. Den senaste veckan har även tusentals tvingats på flykt från översvämningar och jordskred i Sri Lanka. I Pakistan gjordes 33 miljoner människor hemlösa av översvämningar under sommaren, som också utplånade en miljon boskapsdjur och skapade utbrott av sjukdomar som denguefeber, malaria och kolera.
Det extrema vädret är i dag en av huvudorsakerna bakom påtvingad migration, tillsammans med väpnade konflikter. På den nya regeringen låter det tvärtom som att dessa flyende människor är hotet. Att det är vi i norr som hotas av en mänsklig flodvåg från dem som har fått sina hem och marker förstörda, trots att vår fossildrivna industriproduktion – de bilar, diskbänkar och kylskåp som flöt längs den grekiska solstranden – står för en stor del av världens utsläpp. Upp har blivit ned, kompassen är trasig.
Jag bläddrar vidare i min kusins flöde. På en annan film sträcker någon fram påsar med matlådor från två lokala restauranger till räddningspersonalen, däribland min kusins. Fyra bilvrak sticker upp ur vattnemassivet. En man insvept i en badrock tackar alla som har hjälp till. Lokalsamhället har gått samman, krisen är avvärjd. I alla fall för den här gången.
