Folkkära komikern Kodjo Akolor berättade nyligen att han lämnar ”Morgonpasset i P3” på grund av hat.

– Jag klarar inte en enda kommentar till, för jag håller på att blöda ihjäl och jag vill inte dö, sade han i podden ”Arantxa: might delete never” (16/11).

Samtidigt pågår rättegången mot Theodor Engström, som mördade Ing-Mari Wieselgren under Almedalsveckan och hade liknande planer för Annie Lööf, ett blodigt angrepp på det öppna samtalet.

I sitt Almedalstal lyfte centerledaren mörkt nog just mäns våld mot kvinnor.

Engström hade en bakgrund i nazistiska NMR, som av polisen i flera år tillåtits demonstrera i Visby, trots omfattande kritik. Flera feministiska organisationer ställde in sin medverkan 2017, då de inte kunde garantera sina medlemmars säkerhet. Begripligt då året därpå två män med kopplingar till NMR dömdes efter en misshandel av en kvinna som bar en regnbågsflagga.

Beslutet roade dock Expressens krönikör Johan Hakelius: ”Inte såg jag till några nazister, heller. Jag gjorde åtminstone två stora söklovar av ren nyfikenhet, men inget napp. […] Det kändes som att stå och spana vid Maginotlinjen 1939.” (8/7 2017.)

I en uppföljande text förklarar han varför fallet inte rör yttrandefriheten: ”Det hot nazister utgör är kriminellt och våldsamt, inte politiskt” då ”risken för en nazistisk statskupp är minimal”. (12/8 2017)

Johan Hakelius upprepade argumentet i höstens debatt om yttrandefrihet på universiteten. Enligt en rapport från David Brax undviker var femte genusforskare att uttala sig och var fjärde att utforska vissa ämnen, av rädsla för trakasserier. (Göteborgs universitet, 4/7) Men enligt Hakelius är detta snarare ”brottsliga handlingar” – även om det är ”en tråkig sak” att polisen inte ”fungerar som den borde”. (Fokus, 14/11)

Så lät det inte apropå Lars Vilks. I det fallet kallade Hakelius gallerister och redaktörer för fegisar, som inte tog värvning i ”yttrandefrihetens armé” och genast publicerade hans verk. (Fokus, 4/10 2021) Huruvida hotelser är rent polisiära verkar alltså bero på vem som tystas.

I dag har kritik mot ”cancelkulturen” bildat genre. Förlagen spottar ur sig debattböcker – bara i år Sara Kristoffersons Hela havet stormar, Mårten Arntzéns Konsten är vi och Sakine Madons Inget är heligt. Alla lyfter de fram identitetspolitik som ett centralt hot mot yttrandefriheten, en problemformulering som nu görs till politik av högerregeringen. Utbildningsminister Mats Persson (L) tillsatte den 11 november en utredning för att undersöka cancelkulturen, syftandes på två visserligen allvarliga fall från 2019 och 2021. Något som inträffar varannat år kan dock svårligen kallas kultur.

Det är sant att Lars Vilks frihet – och indirekt även tidningarnas och utställarnas – begränsades av militanta islamister. Tongivande debattörer till vänster har tyvärr svajat i frågan, som när Göran Greider försvarade Moderna museets löjliga beslut att inte ta in rondellhunden. Lika synd är det att Sakine Madon i sin bok smusslar undan Lars Vilks närhet till högerextrema miljöer. Våldsbejakande rörelsers hat är ett hot mot yttrandefriheten. Tyvärr klarar få av att vara principiella.

Samtidigt som regeringen gör utredningar om perifera fenomen så tar hatarna till terror för att tysta motståndare. Sverigedemokraterna försökte nyligen stoppa en sagostund med dragqueens på Malmö Stadsbibliotek, som fick skyddas med vakter eftersom personalen mordhotades. Partiet gör också ständiga utfall mot journalister och organisationer i civilsamhället som Civil rights defenders.

Den samlade högern plus socialdemokraterna öppnar också för censur, genom att ändra i grundlagen så att den som sprider ”uppgifter som skadar Sveriges relation till andra länder” riskerar fängelse.

Hoten hopar sig och yttrandefrihetens ”fundamentalister” behövs mer än någonsin. Men så länge man undviker de allvarligaste övertrampen framstår debatten om ”cancelkultur” som en avledningsmanöver.