I fredags uppmanades Londons medborgare att stanna inomhus och lämna löparskorna på hyllan. Bilarnas avgaser skulle dröja kvar över staden i stället för att blåsa iväg, då ett högtryck i västra Europa hade fått vindarna att mojna. Även fullt friska ombads att ”minska fysiska ansträngningar, i synnerhet utomhus, speciellt om du upplever symtom som hosta eller halsont”.
Om britterna har förgiftat luften så är lösningen tydligen att sluta träna. Londons borgmästare Sadiq Khan har sedan dess föreslagit nya trängselavgifter, men nog går det att göra mer?
Händelsen är en perfekt illustration av det paniktänkande som har präglat pandemin. Långsiktiga satsningar som föreslås från vänsterhåll har drunknat i den liberala kritiken mot Folkhälsomyndigheten, där pandemin ses som en kris som drabbar oss utifrån snarare än som ett kvitto på vår egen usla beredskap. Detta yttre hot bör enligt dem besvaras i realtid av en liten krets ledare i samråd med medicinsk expertis, vilket har placerat ord som hantering och strategi i samtalets mitt. Om dödstalen stiger säger det inte främst något om hur väl samhället är rustat, utan om kvaliteten i detta ledarskap. Problemen med svensk sjukvård söks heller inte främst i regionernas budgetar, utan i folkhälsobyråkraternas mejlväxlingar.
Det ligger i krisers natur att sådan kortsiktighet främjas, medan varaktiga lösningsförslag möts med axelryckningar: ”Visst, men det löser inte det akuta läget vi befinner oss i nu.” Så har det låtit, vecka efter vecka. Nu har två år gått förlorade.
Vad hade hänt om Sverige hade stärkt kapaciteten i sjukvårdssystemet direkt – förbättrat arbetsvillkoren för sjuksköterskor och anställt fler, återuppbyggt lagren för skyddsutrustning, upphävt de förlamande kraven på åtstramningar och plusresultat, lanserat fler busslinjer – i stället för att hypnotiseras av de dagliga smittstaplarna?
Kanske hade vården nu kunnat slappna av, samtidigt som vi inte än en gång hade behövt straffa kulturlivet och krogbranschen. Men på grund av den ständiga krisretoriken har ingenting hänt.
Därför kunde Region Stockholm hurra över att man under pandemiåret 2020 gjorde ett överskott på 5,8 miljarder. ”Det är ett exceptionellt bokslut”, sade det moderata finansregionrådet Irène Svenonius, och nog är det makalöst att strypa vården på resurser under en pandemi och skryta om det. Samtidigt som den utslitna vårdpersonalen flyr till andra branscher belönar man sjukhuschefen på Karolinska med en tolvprocentig löneökning till 270 600 i månaden, medan ”två av tre nyanställningar sedan 2008 är en administratör, handläggare eller chef”.
Exemplen på sådan huvudlös nyliberalism har varit otaliga under pandemin. Se bara på hur SJ rammade igenom flexibla arbetsvillkor med månader av kaos som följd. (Flamman, 22/12 2021)
Den amerikanske litteraturvetaren och marxisten Fredric Jameson har en berömd formulering om att det är lättare att föreställa sig jordens undergång än kapitalismens slut. Nu har pandemin visat att det även är lättare att tänka sig en total nedstängning av samhället än ett lättande av effektiviseringsmålen i den offentliga sektorn.
Lyckligtvis har allt fler ekonomer nyktrat till och börjat ifrågasätta åtstramningspolitiken, senast Klas Eklund i DN Debatt. Det ska bli intressant att se hur ansvarsfördelningen ser ut i den kommande coronakommissionen. Kommer premisserna för välfärdens styrning att ifrågasättas, eller ska nedskärningar, NPM och oviljan att investera fortsatt ses som naturlagar?
Likt den skitiga luften ovanför London har pandemin framställts som en naturkraft bortom vår kontroll. I det ena fallet luft som trycks ned och pressas samman för att skingra molnen, i det andra ett osynligt virus som sprids över världen och vars effekter visar sig i svårtydda grafer.
Men båda kriser är skapade av människan. Vi kan också lösa dem.
