Ni i Stockholm har turen att kunna se ett illustrerande exempel över behovet av en levande kulturtradition. I det här fallet en levande teatertradition.
På Dramatens lilla scen spelas Helgonlegender av Majgull Axelsson. Med breda succéromaner som Aprilhäxan och Slumpvandring lockar hon till Dramaten den publik som håller en stor del av svensk författarkår under armarna: medelålders kvinnor som blankt ignorerar ledande kulturkritikers kanon.
Majgull Axelsson vill prata politik. I en ojämn men sympatisk text tar hon i från tårna för att skaka liv i ett samtal om den urgröpta välfärden, om nyfattigdom och socialdemokratins förmodade oförmåga att orientera sig i tiden vi lever i och som de själva varit med att skapa.
Axelsson vill ta oss åter till politiken men det blir tvärstopp. Dramaten kan inte, som den borgerliga institution den är, hantera materialet. Det levereras en kall, otydlig föreställning där påhängda experimentella rörelsemönster och apart konstmusik står i vägen för textens tendens. Bitvis påminner det om pretentiös skolteater.
Bättre ställt är det på Orionteatern i Stockholm där man spelar Bertolt Brechts kortpjäs Bageriet. Läromästare Brechts pjäs är ett radikalt ABC, en så funkar kapitalismen-kurs för nybörjare. Det är djupt imponerande hur en text om samhällspolitiska strukturer och system kan vara snärtigt, drabbande och underhållande trots att karaktärerna aldrig blir mer än pappfigurer. Det borde inte vara möjligt – men det är det.
Kontrasten till magplasket på Dramatens lilla scen är övertydlig. Vi har här två systemkritiska pjäser som lyckas med konststycket att locka en teaterovan publik – men där den ena (Helgonlegender) lämnar dem i sticket.
Vad gör Bageriet lyckad? Svaret stavas Brecht. (Därmed inte sagt att Orionteatern inte bidrar till att uppsättningen är kongenial.) Ja, det är inte utan anledning som Brecht finns inlagt i din mobiltelefons automatiska rättstavningsprogram. Om hans parasitiska personlighet har många vittnat men som dramatiker i en radikal tradition är han lika svår att kringgå som Beatles är för popfolket. Brechtpjäsernas radikalitet är inbyggd i dess form, är dess ryggrad. Man kan ta Brecht ur politiken, men inte politiken ur Brecht.
Jag leker med tanken att om Majgull Axelsson hade studerat Brecht skulle Dramaten inte kunnat sabotera intentionen i hennes text. Men fan vet om de då hade varit intresserade av pjäsen överhuvudtaget.
