USA:s stimulanspaket är ett välkommet brott med åtstramningen. Det tycker dock av någon anledning inte Kina.
Tre dagar före Donald Trumps intåg i Vita huset reste Kinas president Xi Jinping till Davos. Där varnade han USA för att anta en protektionistisk handelspolitik. I dag är det president Joe Bidens stimulanspaket som oroar den kinesiske ledaren. För honom utgör det nämligen en ”systemisk risk” för den ekonomiska världsordningen.
USA har antagit en av de socialt mest ambitiösa lagarna i sin i historia. Den avviker från den ekonomiska politik som har bedrivits de senaste årtiondena och som främst har gynnat kapitalinkomster – för såväl start-ups som rentierer – och fortsatt att fördjupa arbetarklassens misär. Den bryter med en offentlig politik som präglats av rädsla för inflation och en växande statsskuld. Den söker inte stryka nyliberaler och deras finansiärer medhårs med skattesänkningar, vars resultat ofta hamnar på börsen och bidrar till finansbubblor.
Med sitt stimulanspaket på 1 900 miljarder dollar (nästan tio procent av USA:s BNP), som ska åtföljas av ett investeringspaket i infrastruktur, förnybar energi och utbildning på 3 000 miljarder dollar, tycks Barack Obamas tidigare vicepresident ha lärt sig en läxa av historien. ”Med en världsekonomi i fritt fall var min främsta uppgift inte att återuppbygga den ekonomiska ordningen, utan att undvika att det följdes av en ännu värre katastrof”, rättfärdigade sig Obama.(1) Europa, som var besatt av statsskulden, påbörjade samtidigt ett årtionde av budgetär självspäkning, under vilket en av de viktigaste nedskurna budgetposterna var antalet sjukhussängar…
En av de mest lovande aspekterna av Bidens paket är dess allmängiltighet. Över 100 miljoner amerikaner vars inkomst är mindre än 75 000 dollar om året har redan fått en check på 1 400 dollar från staten. Men de flesta västländer har i 25 års tid anpassat sin socialpolitik efter stadigt sjunkande utgiftstak, ständiga kontrollmekanismer samt bestraffande och förnedrande strategier för att ”aktivera” arbetslösa. Resultatet är att de som inte längre får någonting, trots att de har behov, börjar avsky den sociala politik som finns kvar, eftersom den innebär en kostnad för dem själva medan den hjälper andra grupper. Efter att ha eldats på av media börjar de därefter misstänka att de betalar för fuskare och parasiter.
Coronakrisen har gjort att denna typ av smutskastning av bidragstagare har upphört. Ingen kan längre kritisera alla de löneanställda och frilansare vars arbete brutalt har stoppats. I vissa länder hade 60 procent av dem som fått ekonomiskt stöd från staten aldrig fått det tidigare.(2) Staten hjälpte dem direkt, ”oavsett kostnad” och utan att först avgöra vilka som ska vara berättigade. För tillfället är kritikerna fortfarande få – med undantag för affärspressen och… Folkrepubliken Kina.
Serge Halimi är chefredaktör på Le Monde diplomatique där texten tidigare är publicerad.
Översättning: Jonas Elvander
