Så kom den då slutligen till oss, den europeiska livsstilen. Tidigare har det endast varit USA:s medborgare förunnat att ha en egen patenterad livsstil, the american way.
Som George W Bush gärna uttrycker det: ”Our way of life.” Men nu har turen kommit till oss. Under vinjetten ”Analys” skriver Bengt Albons i Dagens Nyheter den 12 augusti 2006, apropå de i Storbritannien avstyrda teorristattentaten: ”I Europa har en rad terrordåd genomförts de senaste åren av unga muslimska extremister som hatar de demokratiska samhällen där de vuxit upp. Det är ett nytt fenomen att tusentals människor som är födda i Europa vill förgöra den europeiska livsstilen.” Ja, kursiveringen är min. För visst väcker formuleringen nyfikenhet. Den Europeiska Livsstilen?
Nåja. Ingen mening att bitcha. Vi får göra som Thomas Ledin: Gilla-la-la-la läget. Nu har vi tydligen en specifik livsstil, gott då att underrätta sig om dess innebörd. Vi gör bäst i att leta efter ledtrådar, och vad kan vara bättre ställe att börja än i målet för terroristattacken, symbolen för det europeiska sättet att leva: flygplanen.
Är det själva flygandet som är särskilt europeiskt och därför väckt fundamental aggression hos de gripna? Förmodligen inte. Till och med under de hörntandade talibanernas styre höll sig Afghanistan med en reguljär flyglinje. Kan det vara så att det finns ett specifikt europeiskt sätt att flyga? Mer plats för benen? Snyggare flygvärdinnor? Bättre tax-free? För det kan väl inte vara så att det var de planerade attentatsflygplanens destinationer – USA och Storbritannien – som väckte de misstänkta terroristernas avsky? Kanske, låt säga, för att just de två nationerna varit de mest drivande i det som kallas för ett krig mot terrorismen, eller – vad vet jag, jag bara brainstormar – kriget i Irak? Eller kriget i Afghanistan? Eller för de två nationernas undfallenhet mot Israels huligandiplomati i Palestina och Libanon?
Nej. Det är för långsökt.
För övrigt var det, enligt Bengt Albons, just den europeiska livsstilen som var hotad. Alltså måste USA:s roll tonas ner i vårt letande.
Så vad är då europeisk livsstil? För djupare insikt får vi, liksom svensk rikspress, vända oss till Magnus Ranstorp, terroristexpert.
Han fastslog, samma dag som den brittiska polisen grep de misstänkta, att risken för attack är större i Danmark än Sverige. Bra, här har vi något att ta fasta på. Danskarnas livsstil är alltså mer Europa än svenskarnas. Ranstorp måste mena att kontroversen kring de så kallade Muhammedkarikatyrerna gör Danmark till ett möjligt terrormål.
Nej, vänta. Så dumt av mig. Storbritannien har inte haft någon karikatyrdispyt. Det måste vara något annat som förenar dem, ja vad har danskarna och britterna gemensamt, som inte vi europafientliga svenskar har?
Legoland? Nä det saknar britterna. Smørrebrød? Beatles? HC Andersen? Kolonialt förflutet? En drottning? Ja! Så måste det vara. De båda länderna har en kvinnlig regent, OCH en statsminister som vunnit mer på sin charm än sina politiska förehavanden. Och det, som vi vet, saknar Sverige. Ännu så länge. Ska vi stolt söka den europeiska livsstilen eller falla terrorismen till föga och undvika att stöta oss med dem? Frågan lämnar oss med två alternativ:
a) Det modiga alternativet: avsätta Carl Gustaf (trots att han blev utsedd till årets ölänning 1996), installera Victoria som statschef och kampanja för att Unika partiet blir rege-ringsparti.
b) Det fega alternativet: införa manlig tronföljd igen, så att Carl Philip avlöser Carl Gustaf. Att Sverige får en foxy charmör till statsminister kan vi väl med det aktuella startfältet se som uteslutet?
Sverige står inför ett vägskäl. Ska vi låta rädslan segra, eller inte?
