– Jag ser det som ett politiskt utspel, säger Mats Åkerlind, Sveriges Byggindustriers vice vd och förhandlingschef, till tidskriften Lag & Avtal.
Skulle en ändring av Lex Laval ändå bli verklighet är han övertygad om att det kommer att ta lång tid, och kräva flera turer i remissinstanserna.
Visst går det att riva upp Lex Laval, menar arbetsrättsprofessor Birgitta Nyström.
– Men det skulle kunna leda till att EU-kommissionen stämmer Sverige till EU-domstolen, säger hon till samma tidning.
EU-domstolen i Luxemburg, som består av en toppjurist från varje medlemsland är yttersta uttolkare av EU:s fördragstexter och antagna direktiv och förordningar. Deras tolkningar är bindande för domstolarna i medlemsstaterna och om de underlåter att rätta sig efter EU-domstolens domar och avgörande kan de ställas inför rätta för fördragsbrott.
Lavaldomen, som kom i december 2007, var ett förhandsavgörande, eller tolkningsbesked, från EU-domstolen. Arbetsdomstolen skickade två frågor till EU-domstolen eftersom de misstänkte att svensk arbetsrätt inte var förenlig med EU-rätten och fri rörlighet för tjänsteföretag från andra EU-länder.
EU-domstolen underkände de fackliga organisationernas konfliktåtgärder mot det lettiska byggbolaget Laval un Partneri för att tvinga dem att ingå ett svenskt kollektivavtal, vilket svenska fackförbund har haft rätt till sedan i början av 90-talet sedan införandet av den så kallade Lex Britannia som syftade till att sätta stopp för dumpning av löntagarnas arbetsvillkor.
Inför riksdagsvalet i september 2014 lovade Socialdemokraterna och LO att man efter en eventuell valseger skulle riva upp Lex Laval, utan att precisera hur det skulle gå till i praktiken.
Efter valet var det tyst från den rödgröna koalitionsregeringen när det gäller Lex Laval. Men efter en månad förklarade arbetsmarknadsminister Ylva Johansson i Arbetet att det inte går att riva upp Lex Laval eftersom den bygger på EU:s utstationeringsdirektiv och den allsmäktiga EU-domstolens tolkning av detta direktiv.
Så mycket var LO:s och Socialdemokraternas vallöfte om ordning och reda på arbetsmarknaden värt. Nada. Resultatet blir låglönekonkurrens, försämrade arbetsvillkor och utnyttjande av utländsk arbetskraft.
Det senaste exemplet är Fortums bygge av ett nytt värmekraftverk i Värtahamnen i Stockholm. Ett byggelement på 50 ton rasade. Två polska byggnadsarbetare omkom och en tredje skadades svårt. De var anställda av en polsk underentreprenör som hyrts in av ett österrikiskt byggbolag. Ingen av de berörda bolagen har kollektivavtal med svenska fackförbund.
Innan Sverige anslöts till EU kunde fackförbunden kräva att få teckna kollektivavtal även med utländska arbetsgivare. Och hota med stridsåtgärder om inte företaget skrev på. Det satte Lex Laval stopp för om företaget ifråga redan hade kollektivavtal eller annars likvärdiga villkor för de anställda jämfört med det svenska avtalets minimivillkor.
Visste inte Ylva Johansson och Stefan Löfven detta före riksdagsvalet? Förmodligen, med reservation för att kunskapen om EU och EU:s direktiv är skrämmande dålig även bland partiernas toppolitiker – socialdemokraterna är inget undantag.
Men nu står Löfven och Thorwaldsson med skägget i brevlådan. Enda sättet på kort sikt är civil olydnad mot de odemokratiska påbuden från de överstatliga EU-kommissionen och EU-domstolen. I det sammanhanget kan man påpeka för EU:s pärmbärare i Bryssel och perukstockar i Luxemburg att ja-sidans seger i folkomröstningen om EU 1994 bygger på en rad missuppfattningar (eller medvetna lögner om man så vill), varav det påstådda undantaget för kollektivavtalen i sig var tillräckligt för att ja-sidan vann med en knapp majoritet.
Utan detta ”undantag” hade en ännu större majoritet av LO:s medlemmar och Socialdemokraternas väljare röstat nej och sannolikt bidragit till att EU-motståndarna segrat.