BEIRUT Den islamiska motsåndsrörelsen Hizbollah reagerade snabbt och våldsamt, när regeringen försökte stänga partiets privata kommunikationsnätverk och sparka en säkerhetsofficer knuten till gruppen från flygplatsen i Beirut. Men frågan är hur shialedaren Nasrallah vill använda den nyvunna makten.
Efter bara några dagar lyckades Hizbollah med allierade ta kontroll över huvudstaden. Även om de flesta områdena efter kort tid överlämnades till den libanesiska armén står oppositionens milisgrupper redo för strid.
Än så länge har inte Hizbollah sagt mer än att de kommer att försvara sig mot alla försök att slå ned på motståndsrörelsen men den kristne oppositionsledaren Michel Aoun uppmanade på måndagen armén att kasta ut statsminister Fouad Siniora ur regeringskvarteren. Den libanesiska regeringen gjorde en allvarlig missräkning när den valde en öppen konfrontation med oppositionen, men det är fortfarande oklart om oppositionen satsar på ett fullständigt maktövertagande.
De yttre dragen i konflikten har klara likheter med tidigare konfrontationer.
Men till skillnad från tidigare har oenigheten denna gång en klar politisk bakgrund. Striden handlar om vem som stödjer USA och vem som vill bevara en stark ställning för den islamiska motståndsrörelsen.
Hizbollahs vice generalsekreterare al-Haj Hussein Khalil beskrev vid en presskonferens i tisdags den pågående krisen som en konflikt mellan motståndsrörelsen och pro-västliga grupper.
Al-hamdulillah ala al-salamah, ”tack Gud för att du är i tryggt förvar”. Så hälsar libaneserna varandra när nu butiksägare och vänner träffas på huvudstadens gator, efter flera dagar där civilbefolkningen antingen hållit sig inomhus eller flytt staden i väntan på att gatustriderna mellan regeringsmilisen och de väpnade oppositionsgrupperna skulle avta. Den libanesiska armén ingrep inte och har försökt att hålla sig neutral i den pågående konflikten.
För många libaneser är militären den enda institutionen de fortsatt har tillit till, efter att politikerna fört landet in i ett tillstånd som påminner om inbördeskriget mellan 1975 och 1990.
Efter det israeliska tillbakadragandet 2001 stod Hizbollah starkt hos stora delar av befolkningen. Med likvideringen av antisyriska politiker förlorade gruppen i legitimitet men vann tillbaka mycket av stödet då Israel angrep landet 2006. Men när motståndsrörelsen nu har riktat vapnen mot egna landsmän kan uppslutningen utanför kärntrupperna vara hotad.
Särskilt bland kristna anhängare till Michel Aoun, den tidigare antisyriska generalen som i februari 2006 valde att gå in i en allians med Hizbollah, är stödet i färd med att sjunka på grund av rädsla för att islamistpartiet ska rikta vapnen mot kristna trosfränder i regeringskoalitionen. De kristna i Libanon är idag delade på mitten mellan regeringen och oppsitionen.
Sedan hösten 2006 har landet varit fastlåst i en politisk konflikt efter att Hizbollah och allierade drog sig ur regeringen med krav på vetorätt på beslut som inte föll den prosyriska minoriteten i smaken. Men den civila proteströrelse som inleddes av oppositionen lyckades inte med något mer än att blockera valet av ny president. Trots demonstrationer fortsatte regeringen med sitt, utan att ta hänsyn till oppositionens krav på en tredjedel av platserna i kabinettet.
Vid en presskonferens i måndags försäkrade vice generalsekreteraren att Hizbollah inte har planer på att utnyttja framryckningen på den militära planhalvan till att främja egna politiska krav. Troligtvis satsar gruppen först och främst på att befästa sina militära positioner. Det internationella trycket för en avväpning kommer fortsatt att vara starkt, men såvida inte utländska aktörer griper in militärt är det knappast någon som kan utmana islamisterna.
Det politiska systemet i Libanon balanserar försiktigt mellan olika trossystem men rör också upp konflikter mellan religiösa riktningar. För Hizbollah är detta ett tveeggat svärd. Den starka status rörelsen har i det shiamuslimska samhället kan också vara en börda, om de satsar på att dominera politiken i landet. I den nuvarande situationen har de inte något annat val än att ta hänsyn till sin kärna av shiamuslimska anhängare först.